100 ml*** 3,38 oz

Sårvätska, i mitt icke bröst som fick tömmas ut idag. Urk.  Jag tänkte ignorera det trots smärtan (orkade inte ta mig in till Sahlgrenska, är hyfsat trött på det stället) men som Per sade:
"Annika, det ser ut som om det växer ut ett bröst på dig och mig veterligen skulle det inte göra det".
Han brukar ha rätt, min käre man. ;-) Så tömning fick det bli.
Jag satt där på britsen, såg den stora nålen och tänkte "Jösses, vad härdad jag har blivit". Är det bra eller dåligt?
Nåja den mest ihållande smärtan försvann ut med 100 ml vätska. Jag fick behålla den vanliga smärtan. Har väldigt ont denna gången. Eller så var jag för chockad sist för att känna efter- borde gjort mer ont då eftersom det var en större operation, (bröst och armhåla).
Saknar jag mitt bröst? Nej, saknar det gör jag inte men jag är ledsen och förbannad över cancern i allmänhet, på mina egna och andras vägnar. Naturligtvis hade jag ju gärna haft båda brösten kvar!
Jag är fortfarande lättad över att hotet är borta. Men däremot kommer alla tankar nu när man vet att bröstet analyseras hos patologen. Tänk om de hittar något?... Suck Dessa tankar- försvinn!
Dock är det är väldigt skönt att vara symmetrisk igen. Och att inte behöva bära en BH som skaver. ;-)
***
Fluid in my "non" breast. Had to empty it out at the hospital today. Gross. I intended to ignore the fluid despite the pain it gave (I am just so tired of medical treatments. Didn't want to go) but Per informed me: "Annika, it looks like you are growing a new breast. And as far as I know that wasn't one of the benefits from this surgery." Hm, he is usually right, my dear husband. ;-) I had no choice but to drive to the city and the main hospital, Sahlgrenska.
I sat there on the bunk and stared at the big needle and thought " Wow, I've just gotten extremely used to all this". Is that good or bad?
Well, the most intense pain disappeared with the 3,38oz of fluid. I got to keep the rest of the pain. I don't understand why I am in such pain this time. Or maybe the chock last time made me just not feel much at all.
Do I miss the breast? No, not at all. However, I am sad over the cancer in general, what it has done to me and what it is dong to others. If I had had a choice I would have loved to keep both of my breasts!
I am still very relieved that the threat is gone. I don't like the spinning thoughts about what the pathologist might find in the removed breast... Evil thoughts, just go away!
I do enjoy being symmetrical. It is a very nice feeling. And the fact that I don't need to wear a bra that rubs- is nice as well.

Hemma*** At Home

Notera! Sjukhusfotona i detta inlägg kan upplevas som obehagliga.

Note! The hospital photos in this blog entry might make you feel uncomfortable.

Jag är hemma! Valde själv att gå hem innan lunch. Blir så ledsen av att se framförallt alla bröstcancersjuka kvinnor som fått operera ny cancer och för återfall. 

Jag mår bra. Känner mig fri som en fågel. Det känns som om 200 kilo har lyfts av mina axlar (eller,ja, bröstkorg då;-)) Jag vet att känslor kommer att komma upp till ytan. Det är klart jag måste sörja amputation nr 2, men just här och nu mår jag bra och är...glad...ja faktiskt, glad att jag blev lyssnad på.

Jag tänker ta er igenom min operationsrutt i bilder. Det är inte vackert eller omarbetat. 

Det är så här verkligheten är, varken mer eller mindre.

***

I am home! I asked to leave before lunch. It made me sad to see above all the breast cancer 

women being operated on due to cancer and relapse. 

I feel fine. Free as a bird. It feels like a huge weight has been lifted off my shoulders (or chest that should be ;-)) I know that my emotions will reach the surface eventually. Of course I need to grief amputation nr 2, but here and now I feel good 

and I am... well...happy. Yes, I am actually happy. I was listened to. 

I am going to take you through yesterday's surgery in pictures. It is not beautiful or reworked. 

This is the reality, not more- not less.

Väntar på operation. En lååång väntan. Från klockan 7 på morgonen till klockan 1. Jag var tredje person i operationskön. Fastande och väldigt hungry. Nervös.  Hm, tankarna kommer. "Vad håller jag på med? Ska jag verkligen göra detta? Hjälp, jag går hem!" Jag sms:ar, FB:ar, läser och pratar med medpatienter. Det får mig på rätt bana igen. Det finns ingen tvekan. 
Återfall i det kvarvarande bröstet är vanligt på denna avdelningen. Det är naturligtvis
inte statistiskt korrekt på alla bröstcancerdrabbade kvinnor men för mig räcker det. 
Jag har gjort rätt val!
Jag är redo!
***
Wating for surgery. A loooong wait. From 7am until 1pm. I was third in the surgery queue. Fasting and very hungry! Nervous. Getting second thoughts- "What am I doing? Help!! I am going home!!" Sms:ing, FB:ing, reading, talking to fellow patients and realize that this the only way for me to go.
Relapse in the other breast is common at this ward, let me just say that. That is of course not statistically correct for all breast cancer women out there, but for me it is enough 
to be convinced once again. I've made the correct choice.
 I am ready! 

Läkaren kom för att märka ut det bröstet som skulle bort. Det fick mig att skratta lite. 
Finns inte så mycket att ta fel på...
Men jag vet att det är rutin och jag gillar rutiner och att de är noggranna. 
Fantastisk personal, de flesta här!!
***
The doctor came to mark the breast that was going to be removed. It made me laugh a bit. I mean, there isn't really another one to be mistaken by... But I do understand that it is protocol. 
And I like protocol and the fact that they are so careful. 
Amazing staff, most of them!!

Photo borrowed from the web page http://heartpillowgothenburg.com/
En sådan här fin kudde fanns på mitt bord när jag kom tillbaka från operationen. Maria hade varit uppe på avdelningen och lämnat den. Det är en grupp av fantastiska kvinnor som syr dessa och sedan delar ut till bröstcancerpatienter gratis.  Det är menat som en varm gest och mentalt stöd, men också som fysisk hjälp. Kudden är perfekt att "sticka in" under armen på den opererade sidan, upp och ner. Det tar bort trycket mot operationsåret.
Jag lovar att jag kommer och hjälper er att sy snart!
***
When I returned from surgery Maria had been at the hospital and dropped off yet another beautiful pillow for me. A group of wonderful women sew these pillows and give them to breast cancer patients for free, as support- mental and physical.  It really helps to use the pillow
 to "lift" the arm on the operated side an relief the wound from pressure.
You stick it in under your arm heart upside down. :-) I promise ladies, I will come and sew soon!

Färdig och tillbaka på avdelningen, 5 h senare!! Väldigt groggy, snurrig, hungrig och trött. Men ack så glad och lättad. Det var det första jag kände när jag vaknade på uppvaket. "Är det klart?" hade varit min första fråga och sedan ett stort leende innan jag somnade igen. Precis så, enorm lättnad.
 Jag förekom dig, Fru Cancer. Du ska inte få ta livet av mig.
Ett stort tryckförband är virat runt överkroppen och en symbolisk kompress 
instoppad som ett bröst ovanpå sårets omplåstring. 
Chocken över att bröstet är borta ska liksom inte helt vara ett faktum första gången du tittar.
. Gulligt, tycker jag.
***
5h later I am all done and back up on my ward! Extremely muddled, dizzy and tired. But oh so happy and relieved. That was the first emotion I experienced when I woke up. According to the nurses my first question was "Is it all done?" and then I gave them a big smile before I fell asleep again. Exactly like that, relief. I beat you to that breast, Mrs Cancer. You are not going to take my life. A major compression bandage is rapped around my upper body and a symbolic cotton bandage is put in like a ball on top of the actual wound bandage. That is sweet to me. It gives you a pre warning that the breast is gone, but you aren't completely flat the first time you look done.

En härlig utsikt från fönstret på salen jag låg. Vackra Göteborg. Kvällen fortsatte i ett rus.  Fick ledas till toaletten, höll på att svimma. Men jag hade tydligen skrattat hela tiden. Sedan bad jag om mat och dricka. Smärtstillande och sov till klockan 02.00 då jag fick mer smärtstillande. 
Fortfarande leende. Så knäppt egentligen.
***
A gorgeous view from my hospital bed. Beautiful Gothenburg. The evening continued in a kind of "drunkenness". I had to be led to the toilet, almost passed out. But I had been laughing all the time. Then I asked for food and something to drink. 
I got pain killers and slept until 2 am when I got more pain killers.
Still smiling. Really weird, actually.

Vaknade upp- japp, leende. Hade ont som f.. misstänkte att dränaget tryckte mot en nerv
 (jag har ju gjort detta innan).
Hm, försökte charma läkaren att dra dränet innan jag skulle få gå hem vid lunch. 
Ville inte att Per och Max skulle se det.
På nåder får jag ta bort det om jag lovar att komma in och "tömma bröstet" om sårvätskan fyller på.
Jamenvisst!
***
I woke up- with a smile. I was in a lot of pain and I suspected that the drain was
 pressing against a nerve or something,
(I did this before and remember the feeling). Hm, tried to charm the doctor to pull the drain out before I went home. Hi finally agreed on doing so. 
I had to promise to come in and empty the wound area of fluid/ blood if needed. 
Sure, I will!

Så här ser det ut. Dränaget som kommer från det borttagna bröstet. Tömmer på sårvätska och blod. Man mäter i ml hur mycket som kommer ut. Jag hade 85 ml när de drog. 
Lite mycket förstod jag, men ändå inte så mycket.
Jag är glad att ha sluppit det. Man känner sig så eländig när man går hem med det. Sist gick jag hem med två. Ett från det borttagna bröstet och ett från de borttagna lymfkörtlarna.
***
This is what it looks like. The drain. It empties the wound of blood and fluid. You measure the amount and when it is down to an acceptable amount you can pull the drain. I was on the verge, but they pulled it. I am really glad they did, it isn't a nice feeling walking around with. 
Last time I had the surgery I went home with two of them-
one from the removed breast and one from the removed lymph nodes.

Resultatet. Fullt av blåmärke naturligtvis och väldigt svullet. Kommer att se ut som vänster sida. Mycket extra hud har sparats vid båda operationerna inför kommande bröstrekonstruktioner. 
Om jag nu väljer att göra det.
För tillfället har jag fått väldigt nog av kniven.
***
The result. A lot of bruises of course and it is very swollen. It will look like the left side eventually. 
A lot of extra skin has been saved in case I wish to carry out breast reconstruction in the future.
 If I do.
At the moment I have had enough of the knife.

Jag avslutar dagens inlägg med orden kirurgen gav mig: "Annika, du kommer att kunna påbörja din riktiga rehabilitering när denna operationen är över. Det var ett mycket klokt val du gjort."
***
 I will end today's blog entry with the words the surgeon gave me: "Annika, after this surgery you are going to be able to begin the real rehabilitation. It is a very wise choice you've made."

Operation Nr 2*** Surgery Nr 2

Jamen då kör vi- igen. Fast utan cancer denna gången. Mitt eget beslut. Bort med fanskapet. Så känns det, jag vill bara ha av bröstet. Jag har inte litat på det sedan det blödde i duschen den där morgonen.
Magkänslan säger mig att detta är den rätta vägen att gå, för mig alltså. Andra kvinnor tar andra beslut. Imorgon blir första dagen i resten av mitt liv. Det räcker nu, 2 år och 4 månader av ett rent helvete. Familjens dubbeltrauma sköt upp krisreaktionen och bearbetningen ett helt år för både Max och mig. Nu är vi där vi kanske "borde" ha varit för ett år sedan. Varje dag, varje vecka bearbetar jag och lägger minnen bakom mig. Avslutar dem och drar lärdom.
Fy vilken resa, fy vad jag har varit tvungen att gå igenom, fy -fy-fy!! Men vad jag klarar av!!
Jag har bestämt mig för att morgondagens operation blir ett avstamp in i mitt nya liv. Javisst, cancermonstret hänger fortfarande över axeln, det är långt kvar tills jag kan ropa hej men nu vill jag leva lite. Eller mycket. Det är faktiskt min tur att få leva.
***
It's time again. However, without cancer. My own decision. I want to get rid of the bastard. That's how I feel, I just want the breast removed from my body. I haven't trusted it since it bleed in the shower that morning.
My intuition tells me that this is the path to take- for me that is. Other women make other decisions.
Tomorrow is the first day in the rest of my life. It's enough now, 2 years and 4 months of a living hell.
The dubbel trauma in this family delayed the crisis reaction and later rehabilitation at least a year for both Max and myself. Today we are at the point we "should" have been a year ago. Every day, every week I process the journey bit by bit and put it behind me. I close down the memory and learn from the experience.
Oh what a journey, what I've had to go through! Double oh!! But I've learned how strong I am!!
I have decided that tomorrow's surgery is going to become the kick off into my new life. Yes, sure, the cancer monster still hangs on my shoulder and it is  a long time until I can declare myself free from that monster. But I want to live a bit. Or a lot. It is my turn to live now.

Late evening reflections. I am as calm as ever.
The feeling is the same as when I shaved my hair of before
the chemo took it. I "won". A major victory.
This is victory nr 2. Cheers to life!

I hate you cancer! For what you've done to me and for what you are doing to others! The chemo hopefully eliminated you, but at the same time destroyed my body for life. But you just wait, I well get back on my feet. I can learn to live with my new life terms. It is worth the prize I had to pay to have you
 never return to this body!

Så, idag var det inskrivning på avd 33 igen. Jag kan rutinerna här nu.
***
So today I signed myself in at ward 33 again. I know the routines by now.

Imorgon klockan 7 checkar jag in. Nu ska jag fokusera på den fantastiska duschen med Descutan... Men tvättsvampen kom iallafall i en påse med rosett. :-))
***
Tomorrow morning at 7am I will enter that door. Now I am off to other adventures. It is time for the wonderful disinfection shower... The sponge came in a bag with a bow. :-))

Hälsporre*** Plantar Fasciitis

                 

Besök hos sjukgymnast pga smärtan i fötterna, efter 3 veckors väntetid.
Diagnos: Hälsporre, på bägge fötterna.
Inte helt oväntat eftersom jag satte diagnos på mig själv för kanske 5 veckor sedan... Om ni inte har haft det kan jag berätta att det gör infernaliskt ont. Hälsporre- låter inte så farligt. Jag som är megasmärttålig hade ju kanske tidigare tyckt att hälsporre låter som "lite ont i hälen" eller "liten sträckning" eller, ja, ni fattar. Men ack! Det GÖR ONT!!!
Efter 6 veckor i detta tillstånd börjar jag att bli GNÄLLIG! Men nu kan jag allt om hur man stödtejpar, stretchar och inte ska göra. Man ska inte gå på fötterna. Lätt. Som en plätt. Fixat. Snart läkt...

Varför har jag nu fått äran att uppleva även detta? Jo naturligtvis beror det på övervikten (gick ju upp ca 13 kilo på två-tre veckor när cellgiftet Taxotere startade och man pumpade kroppen full med kortison. Jag har inte gått ner, eller upp, ett gram sedan dess. Inte ett! ) När jag då i januari röntgade höften och fick klart att det inte var ngn tumör började jag åter igen träna med ny energi och tänkte att NU ska jag gå ner den jävla cancervikten. Glömde bort att jag vägde lite mer och mina stackars fötter undrade nog vad som hände. Det gick bra ett tag. Sedan fick jag vinterkräksjuka och influensa direkt på det. Jag hämtade mig aldrig och sedan körde jag med full fart in i den berömda väggen och då, ja då kom all den intensiva led/ kroppssmärtan tillbaka. Och som ett brev på posten "exploderade" även fötterna, hälarna och all bindväv som finns.
Gött.

Nu till min fråga- till min egen enkät, kära bröstcancersystrar. Är det många av er som upplevt samma sak? Stor viktuppgång efter cellgiftsbehandlingar, svårt att gå ner densamma (min misstanke är att klimakteriet spökar en del här och även min Hypotyreos- Låg Ämnesomsättning. Båda direkta följder efter cellgifterna.) samt en otroligt ökad allmän känslighet i kroppen? Tänker bindväv, leder etc Upplever mig helt skör, fortfarande i mitt fall 10 mån efter avslutad behandling (intravenöst cellgift- slut i juni 2010, sedan cellgiftstabletter i ett år- slut i juni 2011)...

***

I visited the physiotherapist today. After a 3 weeks wait.
Diagnosis: Plantar Fasciitis (or Policeman's Heel :-)) Both feet.
As if I didn't know that already. I told myself that 5 weeks ago...
If you haven't experienced this I can inform you that it is an infernal pain. Really! Policeman's Heel- it sounds like a joke, I know. I can stand a lot of pain and to me, before I experienced it, it kind of sounded like "a tiny bit of heel pain" or "a bruised heel" or, well you get what I mean. Dear Lord, it HURTS!!
After walking around with this Policeman for 6 weeks I am starting to become whiny. But now I do know everything about how you tape it for support, stretch it and what not to do. You are not supposed to use your feet. Easy. Peasy. All done. I will heal in a heart beat...

Why do I have the honor to experience this as well? Of course it is because of all the extra weight I carry around since after the chemo treatment. I haven't lost, or gained, a gram since. Not one!
My weight is standing absolutely still. In January, after the x-ray of my hip and the insight of that I didn't have a tumor gave me so much energy to begin exercising again. NOW it is time to loose all that cancer weight. I totally forgot that I weighed a bit more. My feet must have been thinking I was crazy.
It went fine for a while. Then I came down with the Winter Vomit Illness and the flu. I never fully recovered and shortly after I crashed and hit the famous brick wall. The intense joint/ body pain returned and the feet, heels and surrounding tissue "exploded".
Nice.

A question for my breast cancer sisters out there. Have you experienced similar situations? Major weight gain after chemo treatment, a difficulty to loose the same (I suspect that the menopause has got something to do with it and in my case the Hypothyreosis as well. Both of them are direct aftermaths from chemo.) and a major sensitivity in the body- think joints, tissue etc. 
I feel myself as extremely fragile still. It is 10 months ago my treatment finished (intravenous chemo ended in June 2010, then I ate chemo tablets for a year- ended in June 2011).

Förändringens Vind*** Wind Of Change

Den blåser hårt just nu, förändringens vind. Jag har i det senaste fokuserat väldigt mycket på att hålla fast i något stabilt för att inte blåsa bort. Denna sidan jul blev inte alls som jag tänkt mig. Istället för färdigrehabiliterad (om man nu någonsin kan bli det?...) och pigg blev jag fullständigt utbränd, fatigue trött och i hemsk kropssmärta igen. Vilket antiklimax efter ett helt års kämpande tillbaka till jobb och vardag i ett, trodde jag, fungerande rehabiliteringsprogram. "Unpleasant news" gavs till mig på ett inte allt för trevligt sätt och hjärtat gick i tusen bitar. Jag önskar så att det kunde gjorts på ett annat sätt, det kunde ha besparat mig en fullständig kraschlandning. Eller kanske inte. Den här resan är inte lätt- varken för mig eller för de runt omkring mig.
Vem är jag att döma? Hade jag själv kunnat sätta mig in i en cancerpatients sits när jag var fullt frisk och arbetsför och livet än inte hade behandlat mig särskilt illa? Jag har funderat mycket på det där och jag tror faktiskt inte det. Jag hade naturligtvis försökt och stöttat så gott jag kunnat, men att verkligen förstå det helvete det är, nej, det hade jag inte kunnat eller velat...
Jag varken vill eller kan av respekt för mina medmänniskor skriva några detaljer här på bloggen. Men visst var den sista droppen i kraschlandningens bägare arbetsrelaterad och visst har det gjort ont.
Jävligt ont.
Jag har gråtit många tårar den här våren, framförallt när både läkare och Försäkringskassan rekommenderade starkt att jag efter min nuvarande heltidssjukskrivning rehabiliteras på annan arbetsplats. Jag älskar mitt jobb och min arbetsplats.
Men jag inser att de har rätt.
Det är dags. Jag måste bli frisk och jag kan inte riskera ett återfall. Det finns inte utrymme till något annat än att försöka överleva och läka kroppen och sinnet. Det är nog en bra lösning trots allt.
Jag satte ihop tidslinjen över min cancerresa. Det är inte konstigt att jag kraschat. Det är imponerande att jag inte gjort det förrän nu.
Jag har valt att inte bli nedbruten av det, jag omfamnar förändringen och lär från erfarenheten som kommer från den.
När jag läser bröstcancersystrars bloggar om besked om obotlig bröstcancer är ju allt annat en piss i Mississippi. Jag är så tacksam för att få leva- med alla kroniska besvär och helvetessmärtor.
Allt annat ordnar sig, på ett eller annat sätt. Så länge Fru Cancer lyser med sin frånvaro.

***

The wind of change is blowing, hard. Lately my main focus has been to make sure I haven't been swept away to fast and hard in that wind. This side Christmas didn't turn out at all like I thought it would. Instead of celebrating the ending of the rehabilitation (if you can ever do that?...) and feel strong and alert I experienced myself hitting the famous brick wall extremely hard and becoming fatigue tired again and in major pain. What an anticlimax! After a year of fighting in this rehab program that I thought worked so very well. Evidently not. I was given "unpleasant news" in an unpleasant way. My heart broke in thousand pieces. I so wish it could have been done in a different way, it might have spared me a complete crash. Or maybe not. This journey isn't easy- not for me and not for the people around me.
Who am I to judge? When I was healthy and busy with life, would I have been able to put myself in the shoes of a cancer patient? I've been thinking a lot about that and I don't think so. I would have been supportive and caring, of course! But would I really have been able or willing to understand the kind of hell such a journey is?
Due to my respect and understanding of others I wont write any details of the situation above. The final straw prior to my crash was work related and yes, it has been hurtful. Hurt like hell, actually.
I've cried many tears this spring- especially when my doc and the National Insurance Office (Försäkringskassan) strongly advised me to, after my current full time sick leave is over, rehabilitate myself elsewhere. I love my current job and work place.
However, I have finally come to the conclusion that they are right.
It is time. I have to get well, survive and heal my body and mind. I think it is a good solution.
I put together a time line of my cancer journey. It isn't strange that I've crashed. It is impressive that I haven't done it earlier.
I have chosen not to be defeated by this crash. I embrace the change and will learn from it.
When I read breast cancer sisters blogs about cancer that has spread and now is incurable- then everything else becomes like a piss in the ocean. I am extremely grateful to be alive- with chronic difficulties and a pain from hell. Everything else will be fine, one way or the other.
As long as Mrs Cancer stays away.

Var den förändring som du önskar se i världen. Det har jag alltid velat lära ut till barnen som jag träffat i mitt jobb. Precis så vill jag själv vara. Jag vill göra skillnad här i världen. När jag lägger mig på kvällen vill jag veta att jag gjort mitt yttersta för att finnas där för mina medmänniskor. Jag lyckas ju långt ifrån alltid med det men den medvetna tanken finns där, varje dag.
Jag har lärt mig att förlåta människors agerande, inte nödvändigtvis alltid för deras skull men för min egen. Jag vill inte tro att människan i grund och botten är elak, jag tror verkligen inte det. Men livet självt och yttre påverkan skapar situationer som får henne att handla på ett visst sätt. Jag tror också att det aldrig är försent att tänka om. Jag vill kunna förlåta och gå vidare.

Att bli så här sjuk som jag har varit och stirra döden i vitögat har fått mig att förstå att räcka ut en hand, ge ett stöttande ord eller leende till personer i min omgivning kan betyda allt för den personen just den dagen. Jag gjorde det innan sjukdomen också, men jag förstod inte hur viktigt det var och vilken betydelse det kunde ha för andra.
Så var det för mig.
Jag har haft och har fantastisk stöttning från familj, vänner, kollegor, bekanta, cyber vänner osv. Allt från ett uppmuntrande ord på vägen till en faktiskt handling eller besök. Alla är lika viktiga. Ibland helt avgörande i svåra stunder. För mig kunde/ kan det göra skillnaden mellan att trilla ner i avgrunden eller att hålla fast i repet och kämpa för att komma upp.
Ni har lärt mig mycket!

Jag är snart redo att berätta min historia. Jag klurar lite på det där. Vill gärna stötta och finnas till för andra som nyligen drabbats av cancer och dess efterföljande livskris. Berätta för folk som finns runt en cancerpatient hur skör man faktiskt är, hur svårt det kan vara att "komma tillbaka", hur får man familjelivet att fungera, hur tar man hand om barnen osv osv
Hur? Det får tiden utvisa. Jag klurar...

Nu ska jag förbereda mig för operation om en vecka. En livsbejakande insats som känns helt rätt. Bröst nr 2, jag kommer inte att sakna dig. Möjligtvis sörja dig, men för mig är du ett dödshot och en fara. Min rehabilitering börjar på riktigt efter att du är borta.

Livet- nu kommer jag snart!!

***

Be the change that you wish to see in the world. This life philosophy, I've always tried to teach the children I've met through my job. This is how I want to be myself. I want to make a difference in this world. When I go to bed at night I want to fall asleep with the knowledge that I've done what I can to be a good human being. I don't succeed all the time, of course, but it is my aim through a conscious thought, every day.
I have learned to forgive peoples actions, not mainly for them but for myself. I refuse to believe that man is evil and mean from birth. I believe that happenings in life transforms a person. I also believe that it is never to late to change. I want to be able to forgive and move on.

To become this ill as I've been and to stare death in his eyes has made me realize the difference a smile, kind word or action can mean to a person. It can really change their day.
I carried it out before my illness, but I never understood what an impact it could have in someones life.
It meant and means everything to me.
I have had and have enormous support from family, friends, colleagues, acquaintances, cyber friends and so forth. A kind word on a card or an action from the heart to help. They are all equally as important. Sometimes these actions made/ make the difference from falling into the hole or to holding on to the rope and finding the strength to climb.
You have taught me a lot!

I am almost there to go out and tell my story. I ponder on that one. I wish to support others going through the cancer journey and it's following life crisis. Inform the people around a cancer patient how fragile that person is/ can be. Inform about the difficulties fitting into a normal life after treatment, how to get family life to work, how to tell and help the children etc.
How to do this? Time will tell. I ponder on...

Now, my main focus is the surgery in a weeks time. A celebration-to-life surgery. Breast nr 2, I wont miss you. I might grief you but to me you are a possible death threat and you signal danger.
My rehabilitation will begin for real after you've been removed.

Life- I am coming soon!!

I look perfectly normal thanks to make up and a careful selection of my clothes. 

"Cancer? Pain? No!! That can't be. You look so healthy and alive." 

Mmm, things aren't always exactly how you see them...