Blir Knäpp*** Loosing My Mind

Alltså, att gå runt och vara yr i huvudet gör mig snart knäpp. Jag vet faktiskt inte vad jag ska göra längre. Borde antagligen inte köra bil, men jag försöker jobba, kan ju inte vara hemma från jobbet i 4 veckor medan jag väntar på röntgen!
Att sedan vara förälder till ett barn med en kronisk sjukdom som innebär få nätter med sammanhängande sömn för Per och mig, ja, det hjälper ju inte direkt min yrsel.
Nu ikväll känns det som om min hjärna kokar över, klarar inte en sak till. Kom hem från Max föräldrarmöte i tårar. Lång historia, men jag inser ju att det delvis beror på att det är stopp i min hjärna nu. Stoppet känns nästan som när jag var utbränd eller "gick in i väggen" för sisådär en 12 år sedan. På senare tid, på kvällarna när jag är trött tjuter det dessutom i öronen. Härligt.
Nej, jag gnäller inte, tycker inte synd om mig själv heller- konstaterar bara att "Hjälp! Ta bort min yrsel. Nu!"
***
To walk around and be constantly dizzy will soon make me loose my mind. I don't know what to do anymore. I probably shouldn't drive, but I need to get to work. I try to work, can't be home for 4 weeks while I wait for this scan.
On top of this me and Per are parents to a child with a chronic illness- this means several nights in a row with a lack of solid sleep.
Well, it doesn't really help my dizziness situation.
This evening it feels like my brain is boiling, I can't handle another thing. Got home from Max's parent meeting at school this evening and started to cry. It's a long story, but I realize that some of it is on me, I just can't take any more.
It almost feels like the brain freeze I had when I was "burned out" 12 years ago. Lately during the evenings when I'm tired I experience a buzzing sound in my ears. Great.
No, I am not whining and I don't feel sorry for myself either- I am basically just stating "Please help me and remove this dizziness. Now!"

Jaha...*** Ah Well...

...jag har varit lite upptagen av att plocka ihop alla bitarna av mig själv igen. Jag gick lite i kras i onsdags. Steg av tåget på fel ställe, kan man väl säga. Gillar inte hållplats Självömkan, det är ingen bra plats att besöka.
Ett bra sätt för mig att lämna Självömkansbyn är att köpa en biljett till Tacksamhetsstaden. Jag har så enormt mycket att vara tacksam för och behöver påminna mig om det i de svåra stunderna.
Det här med acceptans, att acceptera att allt är förändeligt och att det är ok- det är inte helt lätt för mig. Sakta men säkert arbetar jag med insikten att jag är väldigt förändrad, både psykiskt och fysiskt. Det är ok, det får ta tid... vägen dit är väldigt krokig och inte helt självklar men en sak vet jag, jag är otroligt bra på att gång på gång samla ihop bitarna av mig själv och gå vidare.
Hur löd nu Pippi Långstrumps visdomsord?
"Man fixar allt med lite Konrads Kalasklister, inte sant?!"
***
...I've been a bit busy with picking up the pieces of myself, again. On Wednesday I kind of cracked. You could say I went off the train at the wrong station. Don't like the train stop "Self Pity", it's not a good place to visit.
A brilliant way for me to leave the Self Pity village behind is to buy a ticket to Gratitude City. I have so much to be grateful for and I need to remind myself of this during the difficult moments.
It isn't always easy for me to find the ability to accept change and that everything is changeable and to understand that that's ok. Slowly I work on my insight that I've changed so much- physically and mentally. It's ok and it will take time... It's a long, winding and not very obvious route to find. I do know one thing, I am extremely good at collecting those pieces of myself and putting them back together over and over again. Do you remember the word of wisdom from Pippi Longstocking?
"You can fix anything with a tiny bit of the Glue Man's magical glue, can't you?"

Inte idag...*** Not Today...

Helvetes, jävla skit. Sitter här och gråter och är helt uppgiven. Röntgen var inte idag utan om en vecka- upptäckte jag imorse. Detta är ytterliggare ett bevis på hur min hjärna är helt förstörd. Jag kan inte ens läsa innantill, ännu mindre bli betrodd med viktiga saker eller betala räkningar. Gör fel hela tiden.
Jag ser frisk och pigg ut men känner mig helt värdelöst fungerande i samhället och vanliga livet. Hjärnan hänger inte med. Jag lider enormt av detta. Svårt att förklara för folk. Ska jag nu alltså stå ut med denna yrseln ännu en vecka innan man utesluter Mrs C?!
Ja, jag tycker synd om mig själv- det har jag inte gjort många gånger på denna resan men idag gör jag det! Vaddå komma tillbaks till ett vanligt liv, hur jäkla lätt är det?! Som om det bara vore att kliva ut från sjukskrivningsbubblan och fortsätta som innan. Visst...!!!!
Vem forskar på vad alla cellgifter gjort med oss? Idag har jag inte ens förtröstan att de har gjort mig fri från cancer. Man kämpar som en idiot varje dag för att passa in i det vanliga livet. Jag har fått nog!!!!!!!!!!!!!!!!!
***
Bloody Hell. I am at home crying and feeling completely dejected. I discovered this morning that the scan wasn't today, it's next week. This is just another proof of how my brain doesn't work. I can't even read a simple instruction, be trusted to remember important information or paying bills. I am making mistakes all the time.
I look perfectly healthy on the outside but am totally non- functional out in society and the ordinary life. My brain is too slow, it can't follow. I suffer tremendously from it. Very difficult to explain to people that hasn't had the same experience.
Am I now supposed to live with this dizziness yet another week before ruling out Mrs C? Yes, I feel sorry for myself- I haven't allowed myself to do that many times during this journey but today I do!
Rehabilitate myself back into a normal life? How easy is that?!! As if it's just a matter of getting of the sick leave train and carry on as before the illness. Yeah right!!!
Who is doing research on what all these chemo poisons have done to us and our bodies/ brains? Right now I don't even have the trust that they've assisted me in getting rid of Mrs C. You fight like hell every, single day to fit into the ordinary life.
I have had enough!!!!!!!!!!!!!!!

Ok...

...efter två veckors yrsel, en kropp som totalvärker i lederna, besök hos min massör och dagar med mycket vila och hemma från jobb välkomnar jag verkligen den hjärnröntgen jag fått tid till nu på onsdag. Jag börjar bli lätt desperat och snudd på deprimerad att gå runt och vara yr i huvudet. Det hjälper ju inte att vila!
Vem hade trott det, att en hjärnröntgen är välkomnad! ;-) Nåja, allt är relativt men jag måste ju gå till botten med vad det här beror på. Att utesluta Mrs C hade varit skönt.
Jag kan ju inte gå runt och känna mig salongsberusad varje dag, eller?! ;-))
***
...it has now been two weeks with dizziness, a body in joint pain, a great professional massage of neck and shoulder and days with plenty of rest and calling in sick to work. I am at the point were I really praise the CT Brain Scan scheduled this Wednesday. I am starting to get a bit desperate and depressed to walk around in this dizzy world. It doesn't help to rest!
Who would have thought I would look forward to a brain scan! ;-) Well, not really- but I have to figure out what this is all about and I have to start somewhere. At least to rule out Mrs C.
I can't walk around and feel like I'm constantly intoxicated,
or can I?! ;-))

Go To Hell, Mrs Cancer!

Har under morgonen tittat på lite bilder av mig själv. Så här är det- jag vill leva och tänker absolut göra det! Förstått?!! Lite yrsel, tja det spelar ingen roll vad det kommer av- jag hanterar det också! Har insett att jag är väldigt full av liv!!
***
During the morning I've been looking at photos of myself. This is the deal- I want to live and there is no other path for me! OK?!!!! A bit of dizziness, well, it doesn't matter what's the cause of it- bring it on, I'll handle that as well! I have realized that I am full of life!!

Spöke*** Ghost

The ghost of myself

Har noterat de senaste veckorna att jag ser dåligt vid jobb på datorn och vid mitt skrivbord. Är hemma sedan tre dagar med inte så milda yrselattacker. Vad händer? Har jag tagit i lite för mycket nu igen, viljan att var frisk och kunna jobba har tagit över förnuftet?
Eller är det den där förbjudna Mrs C som knackar på igen? Gud förbjude att det är så!!
Det är endast här i min blogg via skrift jag ens vågar ventilera den tanken. Dock kontaktade jag min onkolog via mail, oron gnagde.
Hon är en av de mest fantastiska människor jag träffat- ringer mig på min hemtelefon från en utlandsresa, för att prata, lugna och uppmana (om yrseln inte går över). Idag fortsätter jag vila- mitt positiva tänkande är starkt och detta måste vara en rejäl överansträngning på jobbet. För de senaste veckorna har mitt liv varit jobb och sov. Kanske måste jag omprioritera min jobbinsats och lägga till mera sov och vila? (ja, inte på jobbet då) ;-)) Vet ni, det är inte lätt att återgå till jobb där spöket man jämför sig med är en själv. Allt det jag klarade innan, som jag definitivt inte fixar idag. Det är en sorg men också en möjlighet naturligtvis. Jag har en del att inse, acceptera och ta tag i. Nu gnäller jag: JAG VILL VARA FRISK OCH PIGG!!!!!!! Har så mycket planer och livsglädje och så orkar jag ingenting! Deprimerande!!
***
The past weeks I have noticed that my eye sight is lacking when I work on the computer or by my desk. Since three days back I am at home from work due to severe dizziness attacks. What's going on? Have I pushed my limits a little too far again? The urge to be healthy and be able to work has taken over my sensability? Or is it the dreadful Mrs C knocking on my door again? God forbid that that is the case!!
It is only here, in my blog through writing I dare to vent that thought. However, I did contact my oncologist through an email, I couldn't get rid of the unpleasant worry.
She is one of the most amazing people I've met- she called me at home last night from a trip abroad, just to talk, calm me down and request what to do if the dizziness gets worse.
I continue to rest today. My positive thinking is strong and this just got to be a huge exertion at work. The past 4 weeks my life has been work and sleep. Maybe I have to reprioritize at work and add more sleep and rest? (not at work but at home ;-)) You know, it isn't easy to try to get back into a job when you compare everything you do with a ghost- the ghost of myself before the cancer hit. Everything I handled and carried out before... it's obvious, I can't do it today. It's a sorrow but also of course an opportunity to find new ways. I have to realise and accept this, that's the only way.
Now I am whining: I WANT TO BE HEALTHY AND ALERT!!!!!!! I have so many plans, so much joy in life and then my body and brain can't handle it! Depressing!!

Funderingar En Lördagsmorgon*** Saturday Morning Thoughts

Vad är det som är viktigt här i livet? Den frågan har jag sannerligen fått svar på och jag önskar så ibland att jag likt en sagofe kunde svinga mitt trollspö och delge även andra människor den insikten. Det frustrerar mig att se att så mycket tid i folks liv går åt till oväsentligheter, skitsnack, elakheter, missunnsamhet och letande efter lyckan. Var tacksamma snälla ni- tacksamma för hälsan och att ni lever. I det senaste har jag funderat på hur jag ska kunna hjälpa andra människor, för jag har oerhört mycket att dela med mig av och faktiskt också talets gåva. Utan dyr och lång utbildning har jag blivit något av en expert på krishantering. Märkte det i dagarna när min pappa blev dålig och man först misstänkte hjärntumör eller stroke... de där dagarna av väntan och ovisshet. Visst har jag lärt mig en och annan strategi att hantera kriser. Nu har pappa "bara" hjärnhinneinflammation orsakat av en 8 veckor gammal borrelia. Tack Gode Gud för det! ;-)
Jag har gått upp till att arbeta 50% och det är så roligt att få slå sig in i riktiga livet. Min vardag består just nu av att anpassa mitt jobb efter min "nya" kropp och hjärna. Med konstant värk i kroppen (leder framförallt) och en hjärna som förlorat förmågan att hantera många saker på en gång möter jag en del utmaningar i vardagen. Men utmaningar är ju just det- en utmaning. De är till för att utmanas, inte sant?!
Jag följer en fantastisk familj via bloggen "Hopp och Kärlek". Läs det här inlägget från fredagen den 2 sept, det ger oss en tankeställare om vad som är viktigt här i livet!!
***
What is it we consider as the most important thing in life? I have certainly been given the answer to that question and I often wish I was a fairy godmother that could swing my wand and give that answer to other people as well. It frustrates me to see people wasting precious life moments on mean gossip, grudge, non-essential things and searching after "true" happiness. Dear all of you, just be happy to be alive and grateful for your health!
Lately I've been thinking seriously about how I could help other people, because I have a lot of knowledge to share and actually the gift of speach as well. Without an expensive and long education in Crisis Management I dare to say I've become an expert.
I definitely noticed that the past week. My dad got very sick and was admitted to hospital. They thought he had a stroke or brain tumour... horrible days of not knowing and just waiting for answers. Well, it turned out that he "only" has meningitis from an 8 week old borrelioses. Thank God for that! ;-)
I have started to work 50% and it is a true joy to fight my way into normal life. These days I focus on my ability to adjust my work to my "new" body and brain. With a constant body (especially joints) ache/ pain and a brain that has lost it's ability to multi task I do come across a few daily challenges. But challenges are what they are- they are there to be challenged, aren't they?!
Through a blog called " Hope and Love" you can read about life's true challenges (sadly only in Swedish). A family father is in hospice due to cancer, death is near. His wife is there with him every day-she works and take care of their house and two young children- and together they cherish the love they have for each other and life's precious moments. Yesterday he had arranged a surprise for her. His friends had helped him to buy and engrave a gorgeous necklace for her. Their story really makes you think about the important things in life!