Julefrid *** Christmas- A Peaceful Time

*The colored text below will link you to related blog entries

Julen kom med all sin fägring. Friden sänkte sig till slut över det Kjellerska hemmet. Slutet av december är en tuff tid för mig. För exakt tre år sedan fick jag min diagnos, hade varit på den där mammografin två veckor innan. Cancer vid 37 års ålder. Helt oförberedd. Fanns inte på kartan. Jag mår lite illa och blir lite deppig varje år nu vid den här tiden, som tur är älskar jag julen och alla förberedelser. De goa känslorna vinner. Dessutom hade jag en MR Hjärna att genomföra nu i december, för att mäta tillväxten på den där godartade tumören jag har (som upptäcktes förra hösten vid en CT hjärnröntgen pga yrsel. Då trodde jag åter igen att mina dagar var räknade, om ni minns). Jag orkade inte ens skriva om MR kallelsen på bloggen, var så jäkla rädd att det skulle hittas andra elakartade "fynd" i hjärnan, nu när jag äntligen börjar må bra. Jag vågade liksom inte riktigt tro på att jag kunde slappna av och sänka garden mot cancern- det kändes då som om den kommer att slå till med full kraft från ett helt oväntat håll. Men jag bestämde mig där och då, liggandes i den där klaustrofobiska maskinen med huvudet fastspänt. Om resultatet blir bra så är jag värd en medalj. Då ska jag fira ytterligare en milstolpe på denna äckelresa. Fy fan vad jag har kämpat dessa tre åren!

***

The peaceful Christmas feeling came to the Kjeller household in the end. The end of December is a tough time for me. Three years ago, on the day, I received my diagnosis- I had been to that mammogram two weeks earlier. Cancer at the age of 37. What? Now I feel a bit sick and depressed every year at this time but thankfully I love Christmas and all the preparations and those cosy feelings win. On top of it I had a MRI Brain scan to do this December- to check the growth of the benign tumor I have there (last years discovery due to dizziness). I couldn't even write a blog entry about it, I was terrified they would find new little malignant bastards in my brain, now when I am finally starting to feel strong and good again. I couldn't relax and let the guard against the cancer down- it felt like f I did it would hit me with full force from behind. But I decided there and then, laying trapped in that horrifying machine with the head fastened- if the result is good I deserve a medal. I will celebrate another mile stone on this disgusting journey. 

Bloddy hell- I have faught so much these three years!!

I really had no clue how sick
I was. Christmas Bazaar at work.
The day before the bleeding breast.
Life is strange. Full of cancer and
absolutely didn't know.
I miss life before cancer!

Christmas Eve 2009- I cried all day.
I knew I had cancer.
My body and mind were screaming it.
People told me lumps in the breast
are usually not to worry about.
I will be fine. I wasn't.
Three days later I had my diagnosis.
Please note: most lumps in the breasts
ARE nothing to worry about!

Resultatet blev bra!! Inga nya fynd, det godartade fanskapet har inte växt en millimeter. Svar kom på posten inom en vecka. Jag är imponerad av snabbheten. Jag kunde slappna av och fira jul!! (Nåja, om vi då bortser från att sonens diabets typ 1 är ett heltidsjobb och att Per och jag inte sover en enda hel natt. Men det är en helt annan bloggberättelse).

***

And the result was good! No new discoveries and the benign tumor isn't growing. I received the answer within a week. I could relax and celebrate Christmas!! (Well, if we disregard my sons diabetes type 1 that is. That illness is a full time job and Per and I don't sleep one full night. But that is a story to tell in a completly different blog).

Love, cuddles and kisses

Peace, snow and candles

More love, cuddles and kisses

 

  
 

Innan jul fick jag träffa en oerhört kunnig sjukgymnast (mitt eget initiativ) samt en ortopedtekniker. Bägge två nickade igenkännande när jag beskrev mina smärtor i underben och fötter (hälar, bindväv). "Om du visste hur vanligt det är för cellgiftsbehandlade. Fötterna och bindväven tar stryk. Det tar lång tid att läka om det läker alls. Nervsmärtorna kanske inte försvinner men hälsporren hoppas vi kunna hjälpa dig med". What the f...?! Allt skit jag har fått ta från vissa i min omgivning som tror jag simulerar smärtan- alla gånger jag misströstat detta året för att jag inte kan gå normalt, träna etc- varför har ingen berättat att detta är vanligt?!!!!!!!!!! Smärtan är så intensiv att jag gråter varje morgon när jag går ur sängen, i 10 månaders jävla tid! Helvete! Ja, jag är arg men jag inser också hur stark jag har blivit som klarar av det och allt annat samtidigt som jag känner att det går framåt med min rehabliering! 

 Fötterna får äntligen behandling av folk som har kunskap! Ultraljudsbehandling mot kronisk hälsporre (orskad av inflammerad bindväv pga cellgifter samt överansträngning). Jag är på väg, jag är på väg...

***

Before Christmas I met, my own initiative, a very knowledgable physiotherapist and an orthoped- technician. Both of them nodded as if they knew what I was talking about when I described my pain in the legs below the knee and my feet (heels, tissue).

"If you only knew how common this issue is for cancer (read chemo) treated patients. The feet and the surrounding tissue really suffer. It takes a long time to heal, if ever. The nerve pain we might not be able to help you with but the heels we can". What the F...? All the crap I've had to take from certain people claiming I'm only simulating the pain, all the times I've been in despair this year because I'm not able to walk or exercise- why haven't anyone told me it's common for us that have been on chemo?!!!!!!!! The pain is so intense that I cry every morning I stumble out of bed- for 10 bloody months! Damn it! Yes, I am angry but at the same time I realize how strong I've become in order to handle that and everything else and still feel that I am progresing in my rehabilitation.

My feet are finally getting treatment from professionals that know what they are doing! Ultra sound treatment against the plantar fasciitis (caused by inflamed tissue due to chemo and overstrain). I am on my way, I am on my way...

Vad finns i klappen "År 2013"? Ska bli spännande att öppna!
What is inside my Christmas gift "The Year 2013". Exciting to reveal.

En Välsignelse...*** A Blessing...

...att få fylla 40 år.
Man får lite annat perspektiv på livet när man har varit svårt sjuk. Jag tillhör den lyckliga skara som får ha hoppet kvar, hoppet om att bli friskförklarad. För varje dag som går ökar hoppet och remissionen (5 år efter cancerdiagnos) blir lättare att hantera. Livet kommer åter. Och det är så skönt.
Jag är dock smärtsamt medveten om att marginalerna är hårfina- mellan hoppet och kronisk cancer. Dessa marginaler ger mig den enorma livskvalité jag har idag. Födelsedagar har en helt annan betydelse för mig idag än de hade för 2,5 år sedan. Jag lever.
Shit, jag lever!! Det är stort.

Livet gör ett avstamp här, den 12 november 2012. 40 år. Dagen kom med sol och blå himmel. Jag firade med min fina, lilla familj på Varbergs Kurort. Vi var tillsammans, njöt av ögonblicken och vågade försiktigt prata framtid. Det är en välsignelse det med.
Det är väldigt få personer som sett mig ligga i fosterställning och skrika/ gråta ut min fysiska och mentala smärta och skaka av dödsångest. Per har sett det. Max har jag skyddat från det värsta, men han har sett mycket.
Sådana upplevelser skapar starka band. Det är fantastiskt att vi kan skratta igen.

Jag har blivit så uppvaktad. Tack alla ni!

Det är fantastiskt att få fylla 40 år. Hipp, hipp hurra för mig och för livet!!

***

... to celebrate my 40th birthday.
After being seriously ill I have changed my perspective on life. I feel very lucky to be among the people that still have a hope of becoming declared healthy and cancer free. (I am currently free from cancer but not until the remission- 5 years after diagnosis- is over can I call myself cancer free. ).
Every day that passes gives me more hope, life returns to my cells and it feels good.
The knowledge of knowing the small difference between hope and chronic cancer is painful, but it is this knowledge that gives me life quality these days. Birthdays have a different meaning today than they did 2,5 year ago. I am alive. Wow, I am alive! That is huge!!

November 12, 2012- 40 years old. Amazing. The day arrived with sunshine and blue sky. I celebrated with my gorgeous family at a nearby Spa Resort. To be together, to laugh and to enjoy every moment and carefully talk about the subject "future" is true happiness, a blessing itself.
Not many people have seen me laying on the floor, crawled up like a fetus crying out my physical as well as mental pain and tremble from death anxiety. Per has seen that. I have protected Max from the worst parts but he has had to experience more than most people.
Those experiences create strong connections. It is a miracle that we can laugh again.

Thank you to all of you contributing in making my birthday absolutely wonderful.

It is a great feeling having celebrated my 40th birthday. Happy Birthday, Me! Cheers to life!!

It is 2 years and 3 months ago...

...I looked like this. I have a hard time believing it myself.
It's awful actually. The body is amazing in its powers to recover .

I Will Be Gentle With Myself

Finns det några vackrare ord?

"Jag ska vara försiktigt med mig själv"

En av mina närmsta vänner gav mig tillgång till denna fantastiska meditationssång av Karen Drucker i helgen. Följer ni länken ovan får ni dessutom en vacker visuell meditaionsupplevelse.
Jag gråter som ett barn varje gång jag hör den. Jag behöver höra mig själv sjunga/ tänka orden om och om igen.

I will be gentle with myself.
I will be gentle with myself.
And I will hold myself like a newborn baby child.

I will be tender with my heart.
I will be tender with my heart.
And I will hold my heart like a newborn baby child.

And I will only go as fast as the slowest part of me feels safe to go.
I will only go as fast as the slowest part of me feels safe to go.

Jag kommer bara att gå framåt i den takt som den svagaste delen av mig själv känner sig säker att gå. 

Precis så. 40- årsdagen väntar runt hörnet. I  mina värsta stunder av total dödsångest trodde jag aldrig att jag skulle få uppleva den. Nu är den här. Jag omfamnar den och allt som hänt mig. 

Jag tillåter mig att få vara svag och gråta ut min smärta och ledsamhet ibland- jag förlåter dem som ser ner på mig pga det, som inte vill eller kan acceptera att det är en stor del i ett livstrauma. Jag förlåter dem för min egen skull, släpper taget om elakheter och dumma kommentarer och inser att kan man inte sträcka ut en hand till en människa som behöver tröst har man själv en väldigt lång väg att vandra.

Jag sträcker mer än gärna ut min hand till personer som behöver den. Jag hoppas verkligen att jag kan föra vidare till dem som behöver det- den kärlek och det stöd jag har fått och får av så många fantastiska människor. En lite "Pay It Forward" känsla. 

För jag börjar bli stark och hel igen. Min utmaning ligger fortfarande i att fullständigt acceptera min smärta i mina ben och fötter som inte alls avtar, på något sätt måste den bli en del av mig, inte jag en del av den. Jag fixar det med. Det vet jag. Knepet är nog att vänta in mig själv- kanske att bara gå fram i den takt som den svagaste delen av mig själv känner sig säker att gå (i detta fall fötterna ;-))

 Jag är så tacksam för att få var här och fira denna födelsedag. Den 12 november blir en milstolpe på många sätt.

***

Such beautiful words!!

I will be gentle with myself

This past weekend one of my closest friends introduced me to this amazing meditation song by Karen Drucker. Follow the link above and you will be able to listen to the song as well as experience a beautiful visual meditation.

I cry like a child every time I hear it. I need to hear myself sing/ think the words over and over again.

I will be gentle with myself.
I will be gentle with myself.
And I will hold myself like a newborn baby child.

I will be tender with my heart.
I will be tender with my heart.
And I will hold my heart like a newborn baby child.

And I will only go as fast as the slowest part of me feels safe to go.
I will only go as fast as the slowest part of me feels safe to go.

 I will only go as fast as the slowest part of me feels safe to go.

Just like that. My 40th birthday is just around the corner. During my worst moments of death anxiety I really didn't think I would be around long enough to experience it. Now it is here. I embrace it and everything that has happened to me.

I allow myself to be weak and cry out my pain and sadness from time to time. I forgive the people that look down on me because of it, the people that can't or wont accept that being weak and cry is a natural part of healing in a life trauma. I forgive them for my own sake, let go of all the malicious comments and actions and realize that if they can't reach out a helping hand to a person in need they themselves have a very long journey of life learning ahead of them.

I am more than willing to reach out a helping hand to people. I really do hope I can pass on all the love and support to others that so many amazing people have been giving and still are giving to me. 

A "Pay It Forward" feeling.

Because I am starting to feel strong again. To heal. My challenge still lays in accepting the pain in my legs and feet that sadly isn't fading. I need it to be a part of me, not me to be a part of the pain. 

I will handle and learn to do that as well. I know that. One strategy is probably to listen carefully to myself and "only go as fast as the slowest (in this case my feet/ legs ;-)) part of me feels safe to go".

I am extremely grateful to still be around and celebrating this birthday. November 12th will become a landmark in so many ways.

Rosa oktober*** The Pink October

Oktober är ju bröstcancerns månad, i positiv bemärkelse. Fantastiskt att så många engagerar sig och stödjer forskningen. Tack!
Själv mår jag lite illa denna månad. Det jag försöker stoppa undan i en kappsäck i garderoben kommer upp till ytan. Många inte så trevliga minnen sköljer över mig. Fast de gör just det, sköljer över. De stannar inte, de jävlas inte med mig just nu- de sköljer och...försvinner.
***
October is the month of breast cancer, with a positive touch. It is amazing to see people engage and support the research. Thanks a million!
Personally, October is a month I feel a bit nauseous about. The memories I try to tuck away in a bag at the far end of my closet is constantly brought out. Many not so nice memories flush over me. But that is all they do, flush over. They don't stay, they don't mess up my life- they flush over...and disappears.

Oktober månad i det här huset handlar mer om Diabetes Typ 1 och världens tappraste barn, Max.
Max har bett att få en insulinpump för att försöka få kontroll över det svängande blodsockret och slippa alla sprutor. Han sätter 1 nål i magen var tredje dag istället för ca 24 eller fler sprutstick på 3 dagar. En stor skillnad. Inte förrän nu förstår jag hur han har lidit av sina sprutstick i mage och lår. Han klagar inte i onödan. Han är så glad, sjunger och trallar här hemma, han är som en ny kille, eller som han var innan helvetet bröt ut i denna familjen. (vill tillägga att man inte tvingar på ett barn en pump om de inte vill ha det. Max har absolut inte velat förrän nu. Men lever med pumpen dygnet runt.)
Max har ju naturligtvis befunnit sig i samma chock som jag. Att bli sjuk själv i en kronisk sjukdom och dessutom ha en mamma som får cancer samtidigt- det är en process att ta sig igenom. Ni vet ju min historia och hur krokig min rehabilitering är...- detta inlägg tillägnas en fantastiskt kämpe, min son Max 8 år.
***
The month of October in this family is all about Diabetes Type 1and one very brave child, Max.
Max has recently been given an insulin pump in an attempt to try and control his irregular blood sugar as well as to avoid all the shots. Today he has to put 1 needle in his tummy every three days, instead of at least 10 shots in his tummy and thigh every day. Not until now do I really understand how much he has been suffering from the shots. He is such a happy child these days, sings and laughs all the time, he is like a new boy. Or should I say like he was before all hell broke loose in this family. (I would like to add that you don't force a pump on a child that doesn't want one. Max has refused up until now. You live with this pump attached to your body 24/7).
Max has of course been in the same shock as I have. To become ill with a chronic illness at the same time as your mum gets cancer- that is a process to get through. You know my story and the long, rocky road to rehabilitation...- this blog entry is dedicated to my son, Max 8 years old.

Varje dag är vi i kontakt med diabetesteamet på Drottning Silvias Barnsjukhus för att försöka ställa in rätt insulindosering till Max. Han har en basdosering som ska verka som en bukspottskörtel som tillför insulin hela tiden under dygnet, dessutom tillför vi ju insulin varje gång han äter. Allt ska anpassas och doseras. Det betyder att läkarna vill ha in blodosckervärde var 3:e timme, dygnet runt. Däremellan tillkommer ju låga och höga blodsockervärden som måste justeras. Att påstå att Per och jag sover är en lögn. Men det är ju inget nytt. Vi har inte sovit många hela nätter på 2,5 år. Max blodsocker svänger hela tiden och ofta, ofta får vi korrigera även nattetid.

Det vi gör för Max idag har betydelse för hans livskvalité i resten av hans liv. Ett svängande blodsocker är inte bra, det sätter press på njurar och lever och det är därför den här sjukdomen är allvarlig och måste skötas rätt för att inte bli livshotande. Man vill försöka undvika komplikationer längre fram. Läs gärna om Diabetes Typ 1 här.

Det är en stor skillnad mellan Diabetes Typ 1 och 2. Typ 1 är en autoimmun barn- och ungdoms sjukdom där immunförsvaret av någon anledning attackerar och förgör sina egna insulinproducerande celler i bukspottskörteln. Insulin är ett hormon, som enkelt uttryckt, släpper in socker och kolhydrater från blodet in i våra celler där det omvandlas till energi. Insulinet är nyckeln till celldörren. Stannar sockret i blodet blir du till slut förgiftad, ketoacidos (syraförgiftning).

 (Typ 1 beror inte på att man ätit fel kost! Man tror att ett vanligt virus i tidiga barnår+ gener+ någon "trigger" (trauma, ny infektion etc) är orsaken. Sverige, näst efter Finland har högst antal fall i världen av insjuknande i denna sjukdom).

***

We are in contact with the Children's Hospital every day to try and regulate the amount of insulin Max needs on a base level (constantly pumped into his body throughout the day and night, as well as the dose of insulin we give every time he eats). This means that we are up all night, because measuring blood sugar doesn't stop and the doctor's want the measurements every 3 hours. In between those hours life happens, Max gets low and high. Per and I don't get much sleep. But what's new? We haven't slept many full nights in 2,5 years. Max's blood sugar goes up and down all the time and needs to be adjusted at night as well.

What we do for Max today matters big time in his future life. A blood sugar that goes up and down like this can in the long run lead to serious complications for especially the liver and kidneys. That's why this illness is to be taken seriously and needs to be treated correctly to avoid becoming lethal. Please read more about Diabetes Type 1 here.

There is such a difference between Diabetes Type 1 and 2. Type 1 is an illness caused by your own immune system. For some reason it decides to attack and destroy the insulin producing cells in the pancreas. Insulin is a hormone that is needed to convert sugar and starches into energy needed for daily life. Insulin is the key that lets the food sugar in to the cells from the blood. If you don't have that key your blood gets high on sugar and is finally poisoned, with major complications.

(Type 1 is not caused by eating the wrong kind of food!! They think it is caused by a virus early in life+ genes+ some kind of trigger (trauma, new infection etc). Sweden, next to Finland, has the highest number of Diabetes Type 1 cases in the world).

Max at the hospital Jan 2010 learning
to do a blood sugar check by himself

Diabetes Type 1 never takes a break. A low blood sugar
gives you a "feeling of being "low" ("känning").
Compare the feeling with a battery completely running out of power.
You need to instantly handle it with a blood sugar check and
to raise your sugar level in the blood.
Not to much or fast (then you get high), not to little.

Den dagen då Max insjuknade (då hade han ca 25% egenproduktion av insulin kvar. Vi kom in till sjukhus tidigt tack vare fantastiska sjuksköterskegrannar!!) -och jag förberedde mig för mastektomin, bestämde Per och jag oss för att i allt detta helvete har vi bara ett val och det är framåt.

Vi måste lära vårt barn att livet fortsätter, med eller utan diabetes, med eller utan mamma (då hade jag inte en aning om vilken bröstcancer jag hade eller om den spridit sig). Jag tror att den inställningen har räddat oss och hjälpt oss att uthärda två livstrauman samtidigt. 

"Den enda vägen är igenom och framåt!"

Vi har bett om professionell hjälp många gånger, alla tre. Vi har valt att vara öppna med vår situation till familj, vänner och kollegor. Vi har valt att visa vår sorg, tårar och hjälplöshet men också vår kämparglöd, jävlar-anamma, skratt och nyfunnen livskvalité. Folk har haft ett val att stötta, finnas kvar eller gå. Vi har varit med om båda delarna.

Diabetes och cancer strular till en familjesituation. Vi är inte helt lätta att umgås med alltid- tider att passa, krämpor och tårar. Ett stort TACK till er som är kvar och aldrig ger upp på oss. Ni är många och ni bär oss på osynliga händer!

Jag skulle gett mitt liv utan att tveka om jag visste att det gjorde Max frisk. Det skulle vilken mamma som helst med ett sjukt barn. 

Mitt och Pers mål har varit att lära vårt barn kärleken till livet, att inte bli bitter eller tänka "varför hände detta mig" etc. Vi vet ingenting om det där iallafall, varför skulle det hända någon annan? Men vi vet att det som spelar roll är hur vi hanterar det och vad vi lär oss från det som hände- den kunskapen skapar livskvalité. Max är en sann kämpe och han informerar alla om sin sjukdom och dess behov. Han är inte blyg eller skäms för den. Han vågar visa tårar och ilska men visar också stolthet och kunskap i sitt sätt att ta sig an sitt kroniska handikapp, som något naturligt och något som är väldigt viktigt att sköta noggrant. 

Han är 8 år och vet redan mer om livet än många vuxna!!

Mamma älskar dig så mycket, Max! Tillsammans är vi starka!

***

That day when Max got sick (thanks to alert nurse neighbors Max got to in to hospital with a remaining 25% production of insulin) and I was about to have my mastectomy- Per and decided that we have only one choice here and that is forward. We need to teach our son that life goes on, with or without diabetes, with or without mum (at that point we had no idea if the cancer had spread). During these 2,5 years I think that is what has saved us in the situation of handling two life traumas at once. 

"The only way is through". 

We have asked for professional help when needed for all three of us, we've chosen to be open about the situation to family, friends and colleagues. To show our grief, tears, helplessness but also fighting spirit, laughters and newborn life quality. People have had a choice to support us or walk away. We've had both. 

Diabetes and cancer complicate a family and it's routines. We are not easy to hang with- certain times to eat, chronic pain and tears.

THANK YOU to all of you that are still here, you are many and you carry us!!

I would give my life to ensure that Max didn't have to have this illness, as I know every mother would with their sick cild. Mine and Per's goal has been to teach our son to love life, not to be bitter or think "why did this happen to me" etc. We don't know anything about these things, why should it happen to anyone else? But we do know that how we handle it and what we learn from it matters, it creates life quality. Max is a champion and informs everyone about his illness and his needs accordingly. He isn't shy or in shame about it. He dares to show tears and anger but also takes pride in understanding the illness and the importance of handling it well. 

He is 8 years old and already knows more about life than many adults!!

Max, mummy loves you so much! Together we are strong!

Max and I held a lecture at school the other day about
Diabetes Type 1 and the insulin pump.

Tänker*** Thinking

 Jag tänker, ja, direkt klurar faktiskt. Ibland så mycket så att det värker i huvudet på kvällen. Cancer tänker ni nu- nix, det är inte det som upptar min tanketid. Oron för cancer ligger för alltid djupt inbäddad i min innersta själ, nerborrad i duntäcket där helt utan tillåtelse. Så det behöver jag inte tänka på, den finns där, var så säkra.
;-)
Jag tänker på mig. Vem jag är, vad jag vill bli, hur jag accepterar att bli behandlad, vad jag tycker är roligt att göra, gör jag det jag tycker är roligt att göra? etc etc etc
Kanske är det en del i den hälsosamma rehabiliteringen, kanske är det rent utav den kommande 40 årsdagen (nåja, det är ett tag kvar...) som ger upphov till mitt i livet tankar.
***
I am thinking, I am pondering to the point that it gives my a headache at night. You might think "cancer"- nope, that's not it. The worry about cancer is for ever tucked in my inner soul, deep within the eiderdown bedcover. No need to think about that, it's there, you can be sure of it.

I am thinking about me. Who I am, what I wish to become, how I accept to be treated, what I like to do, do I do the things I like to do? etc etc
Maybe is this pondering a part of a healthy rehabilitation or is it plainly regular "soon to be 40" (well, not yet...) life adjustment thoughts?

 Det här fantastiska himmlaskådespelet bevittnade jag på "min gata" häromdagen. Jag stod ute och följde det en helt timme. Det hade jag aldrig tagit mig tid till i mitt förra liv.
Bilderna beskriver väldigt väl min nuvarande rehabiliteringsprocess. Det mörka och tunga måste till slut ge vika för det ljusa och vackra, de bättre tiderna. Det är faktiskt min tur nu. Att få må bra.
Ser ni hjärtat i det mörka molnet?
***
This amazing sight is one you could see at "my street" the other day. I stood outside watching it for an hour. In my prior life I would never have taken the time to do so.
The pictures describes my current rehabilitation process extremely well. The heavy and dark have to back down in benefit for the bright and beautiful times to come. It is really my turn now. My turn to feel good. Can you see the heart in the dark cloud?

Det gör ont, det går sakta men det måste finnas ljus i tunneln.
Jag kämpar varje dag med mina nervsmärtor i fötterna och benen. Tyvärr är jag en av dem som har fått några tuffa, långvariga biverkningarav cellgifterna. Jag ikläder mig inte offerkoftan för det.
Så är det och på något sätt måste jag hitta ett sätt att gå vidare och leva sida vid sida med smärtan. Klurar.
***
It hurts, it is a slow process but there must be light at the end of the tunnel. I struggle daily with my chronic nerv pain in my feet and legs. Sadly I was one of them that got some tough, long-lasting side effects from chemo. I refuse to look at myself as a victim. This is how it is. I just need to find a way to move on together with the pain. Pondering.

Jag kan ana blå himmel!!
***
I believe I can see blue sky!!









En underbar människa finns det på arbetsförmedlingens rehabprogram i Mölnlycke. Hon ser MIG, hon förstår, hon vet att en människa måste läka innan de kan gå vidare. Med hennes hjälp läker jag.
Lördagen den 25 augusti dog Elisabeth i sviterna efter spridd bröstcancer. Hon var en kämpe ända in i döden. Hennes blogg har jag följt sedan jag själv blev sjuk. För din skull Elisabeth, och för alla andra bröstcanceränglar och kroniskt cancersjuka kämpar, lovar jag att läka efter bästa förmåga, vara tacksam för mitt fantastiska 2 årsbesked och aktivt ta del i kampen mot bröstcancer. Jävla skitsjukdom!!

***
There is a marvelous counselor at the current rehab program I'm in. She sees ME, she understands, she knows that a person needs to heal to be able to move on. With her help I am healing.
Saturday August 25th Elisabeth died after years of fighting a breast cancer that spread. She was a true warrior until the day she died. I started reading her blog the day I got my diagnosis. For your sake, Elisabeth, and for all the other breast cancer angels and amazing people living with chronic cancer- I promise to heal the best I can, be ever so grateful for my fantastic 2-year check up results and activly participate in the fight against breast cancer. Bloody crap illness!!

Godkänd *** Passed

Likt en bil på besiktning. Godkänd. Puh!
De första två åren efter avslutad cellgiftsbehandling är över! Tack för det. Ett delmål på vägen är avklarat. 3 år kvar till friskförklaring (? Kan man verkligen bli förklarad fullständigt frisk?) - men med mycket lägre återfallsrisk. Jag sitter här och är väldigt, väldigt lättad, tacksam och glad (inga tårar idag :-)). Alla mina pojkar sover. Jag njuter av tystnaden och livet just nu.
***
I passed the inspection. Phiew!!
The first two years after the intravenous chemo treatment are over! Thanks a million. I've reached the first milestone. 3 years to go until I can be declared well (? Is it possible to be declared completely well?)- but with a less risk of relapse. I am just sitting here and feeling very, very relieved, grateful and happy (no tears today :-)). My boys are asleep. I am enjoying the silence and life in general right now.

Sommartårar...*** Summer Tears...

...blev 2012 års semesterminne för mig. För som kirurgen sade i maj- "Nu kan din rehabilitering börja." Och det har den gjort, med stormsteg. Tårarna strömmar ner för kinderna varje dag, för vad som helst, när som helst. Ena dagen är humöret uppåt och jag är tacksam, andra dagen är det nedåt och fullt med tankar. Jag vet att det är rehabiliteringens väg. Jag kan inte kontrollera eller planera när det kommer, jag önskar att jag hade kunnat det. Inte alla är förstående för min situation i denna delen av resan. Vad kan jag säga? Gudarna vet hur hårt jag kämpar (och många andra med för den delen). Jag har ingen energi kvar efter dessa 2,5 åren, ingen energireserv att ta ifrån. När den är slut är den slut. Min kroppsvärk tömmer mitt tålamodskonto emellanåt. Jag behöver bli älskad och stöttad för att nu kunna bygga upp mig själv, hitta nya vägar och fortsätta rädda mitt liv. Det har tagit långt tid för mig att tillåta mig att sörja. Det känns som om jag "får lov" att göra det nu, jag behöver inte vara stark mer. Jag vill inte vara stark mer. Tårarna läker mig.
***
...is my 2012 summer memory. It has been just like the surgeon said in May- "Now your rehabilitation can begin". And it did, indeed. Tears are streaming down my face every day- because of everything and anything. One day I'm happy and grateful, the next day I am sad and full of thoughts. I know it is the rehabilitation way. I can't control it or plan it, and believe me I wish I could. 
Because not everyone I meet is understanding towards my situation at this part of my journey. What can I say? I am trying, God knows (and many with him) I am trying super hard. But I have no energy left after these 2,5 years, no reserve to grab energy from. When it is gone it is gone. My body/ joint ache empties my patience account at times. I need to feel loved and supported in order to re build myself, my energy reserve and continue to save my life. 
It has taken me a long time to allow myself to grief. It feels like it is my time to do so now. I don't need to be strong any longer. I don't want to be strong any more. The tears are healing me.

Jag blev utförsäkrad från Försäkringskassan i juli, och min sjukskrivning fortsätter nu hos Arbetsförmedlingen, enligt gällande svenska regler. Jag mådde illa av det faktumet hela våren, tills jag fick träffa min nya handläggare på Arbetsförmedlingen i slutet av juli, som visade sig vara en ängel.

"Annika, det du har varit med om är outhärdligt och omänskligt. Nu måste du vila och ta hand om dig. Vi måste rehabilitera dig tillbaka till livet och jobbet i lugn takt".
Eh, jaha, vad bra. Tack!! Hon förstår!!! Och så grät jag floder där på hennes kontor...

På denna bänken satt jag och grät och grät och grät. Det var som att öppna en kran. Jag grät för att mitt barn ska behöva ha en kronisk sjukdom. Efter ett par timmar var gråten plötsligt slut och jag kände mig liksom färdig med den sorgen. Så skönt det var att känna mig färdig.
Jag har äntligen accepterat att diabetesen finns för evigt i våra liv. Inte motarbeta den genom att tycka illa om den. Leva sida vid sida med den är grejen tror jag. För den håller oss vakna 2-3 gånger/ natt, de flesta nätter. Precis som en baby. Den blev mitt andra spädbarn. Och det är ok nu.
***
I sat on this bench and cried and cried and cried. It was like a tap was wide opened. I cried for my child and the chronic illness he has to live with. After a couple of hours I had no more tears and I felt done with the grief of the entire "thing". A wonderful feeling, to feel finish with this grief.
I have finally accepted that the diabetes will be there for ever in our lives. I can't oppose it by disliking it. To live with it side by side is the key, I think. It keeps us awake 2-3 times/ night, most nights. Just like a child. It became my second baby. And that is ok now.

Cancerångesten finns naturligtvis kvar men jag vågar påstå att den inte kommer lika ofta längre. Men visst är jag rädd. Fruktansvärt rädd. Imorgon har jag min 2-års kontroll hos onkologen. Usch vad hemska dagarna innan är. Ångest, hemska minnen, rädsla- kommer som ett brev på posten. Tänk om proverna imorgon visar något? Bör jag berätta att jag har haft "tungt" att andas hela sommaren? Jag vet att jag måste berätta det, men jag vill inte. Helst vill jag inte gå dit heller. Men det måste jag ju.
Ja, ja jag har åtminstone två fint läkta ärr och inga bröst att oroa mig för.
***
The cancer anxiety is there at times but I dare to say not as often. Sure, I am still afraid. Extremely afraid. Tomorrow I am going in for my 2 year check up at the Oncology Department. The days before such a visit are horrible- full of thoughts, awful memories and fear. What if the test results show something? Do I need to inform them about the fact that I've had a hard time breathing this summer?
I know I have to, but I don't want to. I don't want to go either. I have to, of course. 
At least I have two good looking scars and no breasts to worry about.

Min sommar har även inneburit en lymfödemsarm+hand+fingrar som svullnade i mitten av juni och som jag inte fick hjälp med för alla lymfterapeuter utom en var på semester. Ingen känsel i fingrarna till slut. Nu i augusti fick jag hjälp. Det har inneburit ett besök på Mölndals sjukhus varje dag i veckan som gick. Armen i maskin 1h för att försöka pumpa bort lymfvätskan, manuell lymfdränagemassage och omläggningar. Suck. Är så evigt trött på att styra mitt liv efter sjukhusbesök... Men behandlingen hjälper!
***
The summer fun activity of a swollen lymphedema arm+hand+fingers with no help to be given due to vacation times kind of sucks. At the end I had no feeling in my fingers. Last week I finally got help. I've had to visit the hospital every day for treatment to pump the lymphnode fluid away from my arm. 1 hour each time and different ways to dress up my arm in order to keep the fluid away. I am very tired of the fact that my life is controlled by hospital visits... But the treatment works!

Ja, denna behandling lär behövas nästa vecka också. Tur jag är sjukskriven för det tar en massa tid...
***
I am going to need this treatment next week as well. I guess it is good that I am on sick leave since it is a bit time consuming...

Trädgård och inredning i allmänhet är två av mina stora intressen. De har hjälpt mig läka. Här ute på vår baksida sitter jag väldigt mycket och bara njuter av stillheten och stunden. Även när det regnar. :-) 

***

Gardening and interior decorating are two of my major hobbies. It has really helped me start healing. Here in our backyard I sit often and just enjoy the stillness and the moment. Even when it rains. :-)

Vi har naturligtvis haft bra och fantastisk dagar också. De här två killarna vet hur mycket jag kämpar för att få livskvalité. Jag vet hur mycket de kämpar. 

Jag är tacksam varje dag för att vi får vara här, tillsammans.

***

We have had some amazing days as well. These two boys know how much I fight for a quality of life.

I know how hard they fight for the same thing. 

I am grateful every day that we are here, together.

Framtiden Hägrar*** A Future Ahead

Det är en sådan lättnad för mig. Att vara symmetrisk, att ha plockat bort hotet. Många frågar mig hur det känns att vara kvinna utan bröst. Bra, min identitet har aldrig suttit i brösten. Härliga vänner drog med mig på modellfotografering. Jag valde att fotograferas hyfsat nyopererad och utan proteser (hade ju inga. Skulle få utprovat nya). Så här ser jag ut. Här är jag!
***
It is such a relief for me. To be symmetrical, to have removed the threat. I receive many questions about how I relate to my identity as a woman now when my breasts are gone. Fine. My identity has never been connected to my breasts. Wonderful friends took me on a date to do model photos. I choose to act fresh from surgery and without prosthesis (I didn't have any. Needed to try out new ones).
This is what I look like. Here I am!

Dagarna rusar framåt. Jag läker, mentalt och fysiskt. Patologsvaren kom för en vecka sedan och allt var bra. Där har aldrig varit någon cancer i det borttagna bröstet. Varför blödde det då så fruktansvärt den där morgonen? Jag kan inte släppa det. Jag är nu helt övertygad om att det finns ett liv efter detta och att någon absolut ville att jag skulle hitta min cancer i tid. Det var meningen att jag skulle vara kvar ett tag till. För vet ni, jag hade aldrig sökt läkare om det bröstet inte hade "pissat" ut blod. Jag har alltid varit intresserad av det mediala. Nu tror jag på det.

Jag har mycket tankar, jag ser för första gången framåt, vågar tro på en framtid- andra kämpar för livet och går döden till mötes. Bröstcancern kom tillbaka efter många år, spred sig och kommer att döda. 

Hur kan det vara så olika? Jag är medveten om att jag inte har en aning om vad som händer mig om ett år, två år, etc etc. Jag försöker bara att varje dag påminna mig om att leva här och nu. Vara tacksam för att jag får vara med. Nu i juni är det två år sedan jag slutade min intravenösa cellgiftsbehandling. Två år som jag minns allt för väl med skräck, smärta och fruktan, två år som jag inte minns alls. Som bara försvann. Som fullständigt har förändrat mitt liv.

***

Time flies. I am healing both mentally and physically. The results from the pathologist came and they were excellent. No cancer in the removed breast, no evidence that cancer ever was there. Why did it bleed as it did that morning? I can't let the thought of that go. After these results I am fully convinced that there is a life after death and that "someone" wanted me to find the cancer before it was to late. I was supposed to stick around a bit longer. You see, I would never have met a doctor in time if the right breast hadn't been "pissing" out blood. Ive always been fascinated by the spiritual world and the after life around us. Now I truly believe it exists.

I have a lot of thoughts and for the first time I dare to look ahead, I dare to believe in a future- while others are facing death as we speak. The breast cancer returned after many years, spread and will kill. How is it possible that some people survive and others don't? I am very aware of the fact that I don't have a clue about what will or might come. I try to remind myself everyday to be grateful, to live in the moment. It is on the day almost two years ago I ended my intravenous chemo treatment. Two years I remember with endless fear and pain, two years that I don't remember at all. They just vanished...and changed my life for ever.

Me- June 2010

Jag har väldigt mycket kronisk smärta i form av värk i leder, muskler och skelett. Jag lär mig lite mer, lite bättre för varje dag som går att leva med det, att hitta alternativa lösningar för att lindra. Jag är envis som fan, jag ger mig inte. Det ska gå, det finns folk som har det värre! 

Efter denna våren- som på många sett har varit den absolut värsta delen av cancerresan. Jag har aldrig blivit så sårad och nedbruten i hela mitt liv, aldrig gråtit så många tårar- är jag stark som 10 oxar. 

Jag går nu vidare. Jag klarar mer än jag tror och jag börjar lite helt och fullt på mig själv och mina förmågor. 

Jag har blivit oerhört väl omhändertagen av familj, vänner, läkare, Företagshälsovård och Försäkringskassa. De är all måna om att få mig ut i livet som ett ihoplagt pussel, inte som 1000 spridda bitar. Jag får börja om. Börja från början med min rehabilitering tillbaka ut i livet. Det är med stapplande steg och fruktan jag börjar om, men också med förväntan och tillförsikt inför framtiden.

***

I suffer a lot from chronic pain in my joints, muscles and skeleton. I learn to live with it a bit better every day, to find alternative solutions to relieve the pain. I am stubborn as hell, I won't give up. I will find a way, there are people out there that suffer more.

After this spring- (that in many ways has been the worst part of the cancer journey. I've never been as hurt, as betrayed and broken down as I've been these past 5 months, never cried as many tears)- I am strong as 10 bullocks. I am moving on. I can handle more than I think. These days I fully trust myself and my own strength and power.

I have been very well taken care of by family, friends, doctors and the Social Insurance Office (Försäkringskassan). They all want what is the best for me and wish to slot me into life as an entire puzzle, not like 1000 pieces in a mess. I have to start form the beginning. To rehab myself into the real world. My steps stagger, my lips tremble and my mind fears but at the same time my mind is anticipatory, my heart is hopeful and happy and I am full of positive assurance for the future.

Framtiden började med bröstutprovning för några dagar sedan. En bisarr del av denna resa som får mig full i skratt. Ett rum med egen bröstutprovningexpert och fullt av proteser och BH:ar i olika storlekar. 

Tänk, denna gången kunde jag önska mig storlek och form precis som jag ville! ;-))

***

The future began a few days ago with a prosthesis fitting appointment. A truly bizarre part of this journey that makes me laugh. A room full of breast prosthesis, bras and your own personal breast prosthesis expert.

Imagine, this time I could choose the size and shape of my breasts completely! ;-))

A small selection of the different prosthesis and brans. The room was full of them. ..

Looking good, chest wise ;-))

Carpe Diem Dagar*** Carpe Diem Days

Jag har haft två underbara Carpe Diem dagar. På riktigt. 
***
I have had two wonderful Carpe Diem days. For real.

Det här är exakt vad "Carpe Diem" betyder för mig:
***
Following is exactly what the expression "Carpe Diem" means to me:

Jag har fortfarande lite att lära för att ibland fullständigt kunna njuta av att göra...ingenting.
Viktor är min lärare... ;-)
***
I still have a few things to learn in regards to the ability of doing absolutely nothing, once in a while. Viktor is my teacher... ;-)

Tillsammans*** Together

 Tillsammans i en enda röra. En röra av bröstcancer och numera endast ett bröst på fyra kvinnor. Cancern förde oss visserligen samman men den är absolut inte den starkaste gemensamma nämnaren längre. Det är humorn, den riktigt sjuka humorn. Vi är som en hemlig klubb man hade när man var liten. Här kan jag vara mig själv, tillåta mig att inte vara så stark, att gråta så tårarna sprutar. För här är klubben där alla förstår stela leder, värk i kroppen, cellgiftshjärna lååångt efter avslutad behandling- där alla orkar fortsätta lyssna på varandras ältande och rädslor när världen utanför för längesedan har tröttnat.
***
Together. A mess of breast cancer diagnosis and these days only one remaining breast in four beautiful women. The cancer joined us together but it isn't the strongest glue in this unit any more. I would say it is our humor- our really, really sick humor. You can compare us with an early childhood secret club.
In this club I am allowed to be me, I don't have to be strong all the time, I can cry until I have no more tears. The club members fully understand what it is like to live with joint/ body ache and chemo brain loooong after the treatment has ended. We are good listeners to each other's dwelling and fears- because the world outside are tired of such matters and moved on a long time ago.

 

Vi hade underbara två dagar i Båstad. Livet är så gott att leva. Naturen läker och jag älskar blommor, träd, blad och att fotografera dess prakt. Jag har skrattat så att magen värker, sjungit sånger om lösbröst och haft kast med liten och stor bröstprotes. Elisabet, Viktoria och Ingrid- ni är helt knäppa! ;-)
Just därför älskar jag er av hela mitt hjärta.
***
We had two wonderful days in Båstad. Life is good and it is wonderful to be alive. The nature heals and I love flowers, trees, leaves and to photograph their grandeur. I have laughed so much that my stomach still aches, we've been singing about fake boobs and have tried a game of "throwing small and big breast prosthesis". Elisabet, Viktoria and Ingrid- you are completely nuts! ;-)
And for that I love you!

Jag vill avsluta dagens inlägg med en tanke till Sophie som kämpade tappert mot bröstcancern men som tyvärr var tvungen att släppa taget för någon vecka sedan. Personligen orkade jag inte följa hennes blogg mer när återfallet kom, vi har samma typ av cancer. 

 Det är precis detta som jag fruktar, med att vara i remission från cancern-

 ångesten jag försöker bemästra varje dag.

Jag har på ett sätt förlikat mig med döden, oavsett om den kommer nu eller om 50 år

 men jag vill ju vara kvar på jorden och få se Max växa upp!! 

Snälla någon, det är det enda jag begär!!!!!

***

I would like to end today's blog entry with a thought towards a young woman, Sophie that fought so hard to beat the breast cancer but last week had to let go. Personally I couldn't follow her blog after I found out about her recurrence. She had the same type of cancer as I do.

This is exactly what it is I fear, while in remission from my cancer- the anxiety I try to master daily. 

I have had to reconcile the thought of dying, no matter if it happens now or in 50 years-

 but I want to be here on earth to follow my child into the adult years!!

Please, that is all I ask!!