Jag hade en otrolig ångest över att ens åka dit, att vara bland "vanliga" människor, sola, bada och bo tillsammans i små hotellrum. Hur skulle jag orka visa och förklara allt konstigt med mig- bröstproteser som ska av och på och i och ur olika BH-ar, 17 kilos cellgiftsövervikt, stödstrumpor och handskar till bägge armarna, ben och fötter som värker och skrik i sömnen på nätterna, smärtlindrande som alltid måste kommas ihåg, en vimsighet och stresskänslighet som visst kan upplevas som "charmig" men som emellanåt får mig att gråta krokodiltårar etc etc. Jag hade bestämt mig för att inte följa med.
Men så talade jag mig själv till rätta. Jag måste utmana mig själv i det svåra och samtidigt acceptera att jag inte är som alla andra, men att jag duger ändå. Så med beslutsamhet packade jag väskan och åkte, dock med en stor klump i magen.
***
What kind of progress is it I am talking about and in what way did the trip with the choir assist that progress?
Even going in the first place gave me major anxiety, to hang out with "normal" people, spend time at the beach and live together in a small hotel room. How was it possible for me to relax with the thought of having to explain all the odd things about me- breast prosthesis that need to be taken on and off, arm support socks and gloves on both arms, 17 kilos chemo overweight, legs and feet that are in constant pain and screams in my dreams at night, pain relievers to be remembered always, a low tolerance to stress that can seem charming but at times it makes me cry crocodile tears. I had decided not to go.
However, I told myself I had to go, to challenge the difficulties. "No, you aren't like everyone else but you are ok as you are." With determination and an aching, nervous stomach I packed my bag and went.
Redan första kvällen på plats fick jag hjälp av kloka medresenärer att skratta och skoja om detta eländes skit. Vi hade helt enkelt en diskussion om vad bröstproteser egentligen bör användas till och vi skrattade så att tårarna rann. Med skrattet försvann ångesten, den rann av mig där och då. Plötsligt hade jag slagit vad om att bada i havet följande dag, utan proteser.
Så blev det och en klok vän hämtade en av proteserna i väskan och några av oss stod i vattnet och utövade "kast med protes". Tala om att avdramatisera en oerhört traumatisk upplevelse för mig!! Det hade liksom satt sig i huvudet att jag inte ville bada utan proteser trots att det är så besvärligt och tungt att ha dem på. Jag kände mig inte bekväm helt enkelt, att gå runt utan bröst, överviktig i en baddräkt.
Så på två minuter var det hindret övervunnit- i sällskap med "vanliga" människor.
Jag gick hem från stranden den dagen oerhört lättad och ...fri.
***
Already the first evening I got help from my co travellers to laugh and joke about the entire nuisance. We simply had a silly discussion about the "true" use of breast prosthesis and we laughed so hard.
With the laughter the anxiety went away. Suddenly I heard myself make a bet about a swim in the ocean the following day, without the prosthesis. That's exactly what happened and a very wise friend ran up to my bag and pulled one of the prosthesis out. Some of us threw it between us in the water like a ball. That completely defused the trauma of seeing the overweight me in a bathing suit, without breasts. It took two minutes together with these "normal" people to overcome that fear. I felt... free... when we left the beach that day.
Att sova med en "vanlig" människa på ett hotellrum visade sig gå alldeles utmärkt. Vi kastade lite proteser där också och löste en del livsproblem på sena natten och tidiga morgonen.
Dessutom vaknade jag inte av några skrik i sömnen, jag sov som en stock. Jag hade bestämt mig för att puscha mina ben och fötter till den yttersta gränsen, att inte jämt behöva ta bussen eller taxi bort eller hem när alla andra går. Så jag gick och gick och gick. Med mina kängor och ordentliga inlägg, och emellanåt ett glas vin (eller två) innanför västen. Och visst, jag knaprade smärtstillande- men jag gick! Det är ju super för nervsmärtorna att få igång blodcirkulationen men inte helt optimalt för två hälsporrar och inflammerad bindväv... Men min sjukgymnast och jag hade en deal- skit i hälsporren, vi börjar om med läkning och behandling av den när du kommer hem. Så då gjorde jag så. Och gick ner två kilo under resan.
***
To share a hotel room with a "normal" person turned out to be just fine. We threw some prosthesis as well and discussed life's ups and downs late at night and early in the morning.
I didn't wake my room mate up with screams, I slept like a log. I had decided to push my feet and legs as much as I possibly could- I didn't want to be different yet again and take a bus or a taxi when everyone else was walking. Instead I walked, and walked and walked everywhere. With my boots and medical soles and at times even with the help of a glass of wine (or two). Sure, I had to eat pain killers, but what's new? I managed to walk the entire time! In benefit for my nerve pain, not beneficial for the heel spur on both feet and inflamed tissue... But my physiotherapist and I had a deal- let's give it a go and we'll start all over with the treatment of the heel spurs when you return if we have to. That's what I did. And I lost two kilos during that trip.
Jag har fortsatt gå och puscha mig likadant sedan jag kom hem och i kombination med min anti-inflammatoriska kost så fortsätter cellgiftskilona att "trilla av". Emellanåt känner jag tom igen mig själv i spegeln!
Tack, positiva grupptryck och kära kropp som äntligen är redo för att bli puschad lite mer fysiskt! Det tog 3,5 år för mig att nå hit, där effekterna av gifterna äntligen släpper något så att en form av fysisk läkning kan börja på riktigt.
***
Since I got back home I have continued to walk and pushed myself in a similar way. In combination with my anti-inflammatory diet the chemo overweight is starting to let go of my body. At times I even recognize myself in the mirror these days!
Thank you- to the positive group pressure and my dear body, that is finally ready to handle a physical push like this! It took 3,5 years for me to get to this point- where the effects of the poison finally let go and allows my body to begin some sort of major physical mending.
Med allt detta kan ni ju tänka er hur trött (men lycklig) jag var. Sista dagen gjorde vi ett besök inne i en fantastiskt vacker katolsk katedral. Och då kom tårarna. Tårar av lättnad, tårar av sorg, tårar av rädsla, tårar av en så oerhört stark vilja att leva, tårar av tacksamhet och helt enkelt bara tårar. Där satt vi, en grupp körmedlemmar, på den katolska trappan medan jag grät färdigt.
Jag är väldigt tacksam även för den stunden. När vi reste oss därifrån kändes det som om jag lämnade ytterligare en del av allt det svåra bakom mig. Jag reste mig och steg åter igen in i en ny fas av livet.
***
With all this in mind I think you can imagine the (very happy) tiredness I felt. The last day we visited a beautiful Catholic Cathedral and with that my tears arrived. Tears of relief, tears of sorrow, tears of fear, tears of a tremendous desire to live, tears of gratitude and just plain tears. We, a group of choir members, sat there together on the stairs leading up to the Cathedral- waiting for my tears to stop.
I am forever very grateful for that moment. When we stood up and walked away it felt like I left more parts of the past 3,5 years horrifying baggage behind. Once again I entered a new beginning.
Efter resan väntade 2,5 veckas lymfterapibehandling i tryckväst. Varje dag åker jag då till sjukhuset för att ligga en timme i denna tryckväst, med syfte att pressa ut lymfvätska från armarna ut i kroppen. Inte det roligaste jag gjort i livet kanske. Men nu skrattade jag, såg det komiska i situationen.
Det ser faktiskt inte klokt ut!
***
After the trip I had 2,5 weeks of lymph therapy treatment waiting for me. It is a daily treatment for an hour with a west that helps push the lymph fluid from the arms and out to the rest of the body. Not one of the most joyful experiences I've had in life. But this time I laughed my way through, I could see the funny side of it. It looks hilarious!
Livets nya fas. Ärren talar om en fruktansvärd erfarenhet, total ensamhet och ångest, om styrka och mod, om uthållighet, om positivt tänkande, en kämparglöd och oerhörd klarsynthet samt livserfarenhet.
Jag är stolt över det jag har klarat av. Stolt över mina ärr. De är ett med mig nu. Välkommen nya fas!
***
The new beginning. The physical scars are witness to a dreadful experience, to a complete loneliness and anxiety, to strength and courage, to positive thinking, to a fighting spirit with no end and to a tremendous life clarity as well as life experience. I am very proud of the way I've guided myself through it. I am proud of my scars. They are a part of me now. Welcome, new beginning!
