Helvetesvecka*** A Week From Hell

Ja, inte för Max utan för mig. Max klarar sig fin-fint och trivs så bra i skolan. Jag blev däremot tvungen att konfrontera känslor och områden i hjärnan jag inte öppnat sedan januari. Det blev liksom droppen som fick bägaren att rinna över till slut. För att göra en lång berättelse och vecka kort: jag fick sådana yrselattacker, minnesluckor, gråtattacker och tryck över bröstkorgen- japp, alltså en klar depression.
Hade tid hos min onkolog i torsdags och hon såg hur det var ställt. Fina, underbara läkare som är en sådan bra människokännare. Hon fick mig att förstå att jag behöver hjälp upp ur detta träsk, för att kunna fokusera på min hälsa och rehabilitering- inte på återfall och död. Tro det eller ej men sedan i torsdags äter jag anti- depressiva tabletter (jag som alltid varit en sådan motståndare till det för min egen skull- inte för andras). Det har gett mig ett sådant lugn att någon annan tog kommandot ett tag. Det är som om en sten har lyfts från mina axlar. Jag har tom sovit bra i två nätter nu, utan mardrömmar. (vänligen påminn mig dock om att i början av tablettintaget kan man bli sämre innan man blir bättre!)
Min kropp och hjärna behöver verkligen få vila, bearbeta allt som hänt och så sakta återhämta sig. Den delen av resan hoppas jag att jag går in i nu. ***
Well, not for Max but for me. Max loves every second of school and does great with the diabetes. I on the other hand had to be confronted with emotions and parts of my brain that have been closed since January. It was the final straw. To make a long story and week very short: I got such awful dizziness/cry/ anxiety attacks, a lack of memory and a chest pressure. Yes, all signs of depression.
On Thursday I had an appointment with my oncologist and she noticed this immediately.
She is such a wonderful person and she knows her patients very well. She made me understand that I need help to get up from this swamp I am in, to be able to focus on my health and recovery instead of relapse and death. So, if you can believe it, since Thursday I now eat anti- depressive medication (I have always been an opponent of that in regards to myself- not others). It has given me such a piece in a way that someone else told me what to do. It is like a heavy weight has been lifted of my shoulders. The past two nights I even slept well, no nightmares. (however, please do remind me that usually you first get worse before you get better when you begin to eat this medication!).
My body and brain really need to rest, work on what has happened and slowly recover.
I hope that this is when I enter that part of my journey.

1:a Skoldagen***The First Day At School

Max första dag i skolan. Han började i förskoleklass och han är så stolt, så stolt.
Jag är så trött, så trött. Per började jobba idag och jag vill för hans och Max skull klara av att vara med på inskolningen och att informera ny personal om diabetesen. Jag har mått illa över detta i flera dagar nu, jag tycker inte att jag kan något. Min hjärna hänger ju inte med som förr. Denna stackars kropp och hjärna är så trött och sliten. Inte blir det bättre av att varken jag eller Per har sovit något vidare på nätterna sedan Max fick diabetes. I början skulle man kontrollera blodsocker ett par gånger/ natt, nu måste vi göra det när hans värden är konstiga på kvällen, vilket de var igårkväll. Vi har valt att hjälpa varandra på nätterna, vi går upp tillsammans, diskuterar lösning etc.
Jag har i alla yrkesverksamma år brunnit för barn med behov av särskilt stöd och deras familjer, imponerats av föräldrarnas styrka och uthållighet trots tuffa nätter, många läkarbesök och oändliga pedagogmöten. Nu när jag själv tillhör denna fantastiska skara familjer så blir jag bara ännu mer imponerad. Vilka människor vi är! Vi förtjänar banne mig medalj!! Men vad gör man inte för det käraste man har- sina barn? Man gör ALLT. Därför måste jag också klara det. För Max.***
It was Max's first day at school today. Grade 1/ Kindergarten in comparison with the US, in Sweden it is called preschoolclass (call me for further info. This is what I explain often to families and staff new to Sweden in my ordinary non cancer work life). He was so very proud of himself. I was so very exhausted. Per started work as well today and for his and Max's sake I hope I will manage to participate and help out with the schooling in, (call me about this too. A cool Swedish way to introduce children to preschool and school as well as assist them and their parents to part from each other after a long summer holiday together). We need to inform all the new staff about the diabetes. It has made me feel sick for days now- I worry that I haven't learned a thing? My brain is not like it used to be. My poor body and brain, so tired and drained.
It doesn't help either that neither Per or I have slept well during the nights since Max got ill. In the beginning we were supposed to check his blood sugar a few times/ night. Now we need to check when the blood sugar acts up, like it did last night.
We have chosen to assist each other during the nights and together find a solution.
In all the years I have worked my heart has reached out especially for the additional needs children and their families. I've been so impressed by the parents strength, determination and endurance despite tough nights, many doctor visits and endless teacher meetings. Now when I am a part of this amazing group of families it makes me even more impressed. We truly deserve a medal!! But of course, we do this for the most precious thing we have- our CHILDREN. That is why I must manage too. For Max.