Mamma****Mother

Att som mamma inte kunna hjälpa mitt barn eller att vara rädd för att vara ensam med honom är något utav det värsta jag utsatts för tror jag. Jag vet verkligen inte hur jag bäst tar hand om honom nu när han har diabetes. Han frågade mig om han fick äta en banan- "Eh, jag vet inte..."!! Jag ligger ju 1,5 vecka efter i utbildningen och fortfarande känns hjärnan som mos.Så många tårar idag...men personalen på Max avdelning är fantastiska. De (och Per naturligtvis) har stöttat mig hela dagen och lyckats lära mig en del av all diabetes teknologi! Jag var helt slut när jag kom hem. Oroade mig för hur jag skulle kunna skotta bort all snö som fallit idag från vår uppfart, med bara en fungerande arm. När jag kommer hem står de fantastiska grannarna Karin och Ingrid där med snöskyfflar i högsta hugg! Tack snälla. Så då grät jag för det! =)))*******************************************************************************
To be a mother and not to be able to help my child, or to be alone with him wihout fear, is a horrifying experience. One of the worse ones I've had!I really don't know how I best take care of him in regards to the diabetes. He asked me if he could have a banana "Well, I don't know...". I am 1,5 half weeks behind in the training and my brain still feels like mashed potatoes. So many tears today...but the staff at the hospital are amazing. They (and Per of course) have been so supportive today and they have even managed to teach me some diabetes technology stuff! I was completely exhausted when I got home. In the car on my way home I worried about how I would manage to shuffle all the snow that fell today, (with only one functioning arm) off our drive way in order to park. When I arrived my two lovely neighbours Karin and Ingrid were assisting me with that! Thank you so much! And then I cried because of that! = )))