"There comes a time in your life, when you walk away from all the drama and people who create it.
You surround yourself with people who make you laugh.
Forget the bad and focus on the good. Love the people who treat you right, pray for the ones who don't.
Life is too short to be anything but happy. Falling down is a part of life, getting back up is living."
José N. Harris

söndag 21 mars 2010

Cancer Land

Cancer land är en väldigt ensam plats att resa till. Inget jag rekommenderar. Jag saknar så att få skratta ordentligt, att få vara vanlig och att leva som vanligt.Jag saknar också att få prata med systrar med cancer. Måste ta tag i det idag, att kontakta medresenärer, någon att diskutera cellgifter,mastektomi, lymfödem- någon att skratta åt eländet med ;) Herregud, jag måste skratta ordentligt snart, får ta tag i det också.
Just nu läser jag Lance Armstrongs bok "It's Not About the Bike-My Journey Back to Life". Det skulle lika gärna kunnat vara mina ord (tja, inte biten om professionell cykling då...=) Han beskriver cellgiftshelvetet så här: "...The sickness was in the details, in the nasty aside of the treatment. Cancer was a vague sense of unwellness, but chemo was an endless series of specific horrors, until I began to think the cure was as bad as, or worse than, the disease...But chemo felt like a kind of living death." Tja, det är ju bara att ta sig igenom. Prinsessan Lea är skadad och väldigt mörbultad, och just därför väljer jag att tro att hon fullföljde sitt krig till min fulla belåtenhet där inne i kroppen. Några dagar till av isolering sedan börjar vandringen mot återhämtning.*******
Cancer Land is a very lonely place to be. Nothing I recommend. I miss to laugh out loud, to be ordinary and have the energy to do ordinary things. I miss talking to cancer sisters. Have to do something about that today-need to discuss chemo, mastektomi, lymphedema and laugh at the misery together with equals. Help, I need to really laugh before I go crazy, need to do something about that too.
At the moment I am reading Lance Armstrong's book "It's Not About the Bike-My Journey Back to Life". It could have been my words (well, not the part about professional biking...=) He describes the chemo hell as follows: "...The sickness was in the details, in the nasty aside of the treatment. Cancer was a vague sense of unwellness, but chemo was an endless series of specific horrors, until I began to think the cure was as bad as, or worse than, the disease...But chemo felt like a kind of living death." Well, it is just to get through it. Princess Lea is injured and very achy, and just because of that I choose to believe that her battle inside my body was extremely successful. A few more days of isolation and then I begin to climb the stairs towards recovery.

2 kommentarer:

Elisabeth sa...

Hejsan Annika!!

Tycker absolut du ska ta tag i att prata med någon som också är drabbad....typ mig! ;-)
Skicka ett mail eller ta en telefon, fast just nu kan jag inte prata alls... Inte ens viska. Det går ju över, men vet inte riktigt hur lång tid det tar.

Jag pratade ju med en bröstsyster, som bor väldigt nära, bara här om dagen och det var otroligt skönt, givande och roligt!

Ta hand om dig själv så kan vi höras på något vis snart;-)

Stor kram!
Elisabeth

amira sa...

hej
mitt namn är amira och jag är 32, jag får ofta ångestattacker, mardrömmar.Kl är snar 4 på natten jag kan inte sova, hittade din blogg och började att läsa.Jag är ensam, har ingen som vet hur de känns, så de känns sköt att jag hittade din. Jag önska att de var under andra omständigheter vi kunde har skrivit, men tyvärr är livet orättvis. De jag saknar också är få skratta, och vara glad igen, när får man tillbaka den delen? Jag skriver min mail
sköt om dig :) kram amira

amira.ismail@unilabs.com