Känner mig olustig. Har varit väldigt nervös inför svaren på skelettröntgen. Min ordinarie läkare var sjuk idag och det förklarar nog den annorlunda känslan, även om läkaren jag träffade var helt ok. Han var noggrann och det är nog det som har startat mina funderingar... Inget synligt på röntgen men de ska studera det närmre, proverna var bra förutom levervärdena som var något förhöjda. Dessutom undersökte han operationssidan, andra bröstet+ armhålan, hals och nyckelben, i jakt på konstiga körtlar vet jag ju nuförtiden. Han hittade inget men varför undersökte han mig nu? Jag menar jag träffar ju min läkare var 4:e vecka... Jag har varit ledsen idag men har nu betämt mig för att inte oroa mig och ställa alla frågor om 4 veckor när jag träffar min läkare igen. Hon har trots allt sagt att levervärdena kan vara förhöjda i början pga cellgiftstabletterna. Fortsätter de vara höga kan jag inte fortsätta med tabletterna dock. Så håll för guds skull tummarna att det blir bra, tabletterna är min livlina!***
I feel out of sorts. I have been very nervous about the scint results. My regular doctor was sick today and maybe that explains the different feeling, even though the doctor I met was ok. He was thorough and that started my thoughts I think... They couldn't see anything abnormal with the scint, they will have a closer look though. My test results were good, expect for the liver test. He also examined my chest, my armpits, remaining breast and collar bones and neck- I know exactly what he was looking for. He didn't find anything but what's the reason to do that examination now? I mean, I see my doctor every 4 weeks... I've been sad today but I have finally decided not to worry and to ask my doctor all the questions when I see her in 4 weeks. She has told me that the liver test results can be a bit high in the beginning of the chemo tablet treatment. They can't continue to be high though, then they need to take me off the tablets. So please, cross your fingers for me because it feels like those tablets are my life line!
torsdag 30 september 2010
tisdag 28 september 2010
Inget ont...***Silver Lining...
Max mår bättre. Per och jag hade en tuff natt med blodoscker- och vätskekontroller varje 1,5h. Det gav resultat, vi lyckades hålla Max blodsocker stabilt på ett normalt värde. Ikväll blir det tidigt sänggående för oss alla!
Jag får väl tacka kräkäventyret ;) för jag hann aldrig få återfallsångesttankar inför skelettröntgen som jag hade i eftermiddags. En långdragen procedur var det, tyckte jag. Istället höll jag på att somna på britsen. Inget ont som inte för något gott med sig, eller hur det nu var?!***
Max is feeling better. Per and I had a rough night with bloodsugar checks and fluid balance every 1,5h though. The hard work resulted in a stable and normal bloodsugar all night through. Tonight the Kjeller family will go to bed early!
I never had time to think relapse anxiety thoughts prior to my skeleton scint this afternoon- I guess I have to thank the "throw up adventure" ;)
The x-ray itself was a slow procedure, I almost fell asleep. Every cloud has a silver lining, I guess?!
Jag får väl tacka kräkäventyret ;) för jag hann aldrig få återfallsångesttankar inför skelettröntgen som jag hade i eftermiddags. En långdragen procedur var det, tyckte jag. Istället höll jag på att somna på britsen. Inget ont som inte för något gott med sig, eller hur det nu var?!***
Max is feeling better. Per and I had a rough night with bloodsugar checks and fluid balance every 1,5h though. The hard work resulted in a stable and normal bloodsugar all night through. Tonight the Kjeller family will go to bed early!
I never had time to think relapse anxiety thoughts prior to my skeleton scint this afternoon- I guess I have to thank the "throw up adventure" ;)
The x-ray itself was a slow procedure, I almost fell asleep. Every cloud has a silver lining, I guess?!
måndag 27 september 2010
En Ny Erfarenhet...*** A New Experience...
En 6-årig diabetiker typ 1 med magsjuka. Det har vi ikväll. En situation som inte är helt rolig, lite allvarlig och helt ny för oss. Insulinet måste vi ju ge fast att han inte får behålla någon mat. Ger honom äkta saft och coca cola så gott vi kan, allt för att han ska få i sig lite socker. Vi är i kontakt med barnsjukhuset och det känns tryggt. Får vi inte upp hans låga blodsocker så kan vi bara åka in. Max har ju en förmåga att se det mesta positivt (som sin mamma faktiskt, när hon slipper vara cancerdeprimerad!). Han tycker att det trots allt är ok att kräkas för då får han äntligen dricka "riktig" coca cola... he he ***
Tonight we are dealing with a 6 year old and his diabetes Type 1 together with a stomach flu. A situation that is a bit serious, not that much fun and completely new to us. We need to give him his insulin even though he can't keep any food down. Coca cola and sweet juices are the answer to manage to give him some sugar in his system at least. We are on the phone with the children's hospital and we feel safe. If we can't get his low blood sugar up to a normal level we are told to get in to the hospital as soon as possible to get help. Max has an ability to view most things in life very positive (as his mother, when she isn't suffering from cancer depression!). He thinks it is ok to throw up after all since he then finally are allowed to drink "real" coca cola... he he
Tonight we are dealing with a 6 year old and his diabetes Type 1 together with a stomach flu. A situation that is a bit serious, not that much fun and completely new to us. We need to give him his insulin even though he can't keep any food down. Coca cola and sweet juices are the answer to manage to give him some sugar in his system at least. We are on the phone with the children's hospital and we feel safe. If we can't get his low blood sugar up to a normal level we are told to get in to the hospital as soon as possible to get help. Max has an ability to view most things in life very positive (as his mother, when she isn't suffering from cancer depression!). He thinks it is ok to throw up after all since he then finally are allowed to drink "real" coca cola... he he
söndag 26 september 2010
Söndagstankar*** Thoughts On A Sunday
Hösten är min favoritårstid. Naturens vackra färger, den sövande blåsten, uppfriskande promenader och mys med tända ljus, god mat och vänner.
När jag ser tillbaka på veckan som gått så inser jag att jag har haft ett par dagar då jag faktiskt inte tänkt på cancern alls. Det har inte hänt sedan mammografin i december. Jag har följt min kropp, vilat när den varit trött och utnyttjat energin när den andan fallit på. Utan att lägga värderingar i det, bara varit i nuet.
Jag är också stolt över mig själv att jag i fredags efter min psykologtid på Sahlgrenska äntligen klarade av att gå upp till avd. 51 (cellgiftsbehandlande avdelning) och säga hej. Till underbar personal, framförallt Nancy och Marie-Louise. Ända sedan sista monstercellgiftsbehandlingen i juni har jag inte ens kunnat se åt avd 51 utan att må illa och få enorma obehagskänslor. Jag stannade inte länge...men jag gjorde det! Det är framgång för mig!
Nu laddar jag inför nästa vecka med lite av Prinsessan Lea attityd faktiskt. Skelettröntgen, provtagning och läkarbesök. Jag har ju haft så ont i min högra höft och nedre delen av ryggen ett tag. Och ja, tankarna går hela tiden till återfall. Är det metastaser? Min läkare tror inte det men gav mig en skelettröntgen för att jag ska kunna slappna av. Ska bli skönt när det är gjort.
Önskar er alla en mysig höstdag. Kram***
I love fall. The nature's beautiful colours, the winds to snuggle up to inside, the refreshing walks and the cosy times with candles, good food and friends.
When I look back on the past week I realise that I have had days where I haven't had thoughts about cancer at all. That hasn't happened since the mammogram in December. I have completely listened to my body. Rested on the days I needed to rest and made the most of the energy I woke up to on other days. Seizing the day, I think that's called. ;)
On Friday I was very proud of myself- after my psychology appointment at Shalgrenska, the main hospital, I managed to visit ward 51 (the chemo treating ward). I wanted to say hello to the wonderful staff there, especially Nancy and Marie-Louise. Ever since the monster chemo treatments ended in June I haven't been able to even look at the signs for ward 51. It has made me very uncomfortable and nauseous. I didn't stay long...but still! I did it! That is major success for me.
Today I am preparing myself for next week. A bit of a princess Lea battle again actually. I'm up for a skeleton scint (x-ray), blood tests and doctor's visit. I've suffered from pain in my right hip and lower back for some time now and yes, my thoughts are occupied by daughter tumors. My doctor doesn't think that's the case at all and to calm me down she ordered the skeleton scint. I am looking forward to have it done and out of the way.
I wish you all a cosy fall day. Lots of love!
När jag ser tillbaka på veckan som gått så inser jag att jag har haft ett par dagar då jag faktiskt inte tänkt på cancern alls. Det har inte hänt sedan mammografin i december. Jag har följt min kropp, vilat när den varit trött och utnyttjat energin när den andan fallit på. Utan att lägga värderingar i det, bara varit i nuet.
Jag är också stolt över mig själv att jag i fredags efter min psykologtid på Sahlgrenska äntligen klarade av att gå upp till avd. 51 (cellgiftsbehandlande avdelning) och säga hej. Till underbar personal, framförallt Nancy och Marie-Louise. Ända sedan sista monstercellgiftsbehandlingen i juni har jag inte ens kunnat se åt avd 51 utan att må illa och få enorma obehagskänslor. Jag stannade inte länge...men jag gjorde det! Det är framgång för mig!
Nu laddar jag inför nästa vecka med lite av Prinsessan Lea attityd faktiskt. Skelettröntgen, provtagning och läkarbesök. Jag har ju haft så ont i min högra höft och nedre delen av ryggen ett tag. Och ja, tankarna går hela tiden till återfall. Är det metastaser? Min läkare tror inte det men gav mig en skelettröntgen för att jag ska kunna slappna av. Ska bli skönt när det är gjort.
Önskar er alla en mysig höstdag. Kram***
I love fall. The nature's beautiful colours, the winds to snuggle up to inside, the refreshing walks and the cosy times with candles, good food and friends.
When I look back on the past week I realise that I have had days where I haven't had thoughts about cancer at all. That hasn't happened since the mammogram in December. I have completely listened to my body. Rested on the days I needed to rest and made the most of the energy I woke up to on other days. Seizing the day, I think that's called. ;)
On Friday I was very proud of myself- after my psychology appointment at Shalgrenska, the main hospital, I managed to visit ward 51 (the chemo treating ward). I wanted to say hello to the wonderful staff there, especially Nancy and Marie-Louise. Ever since the monster chemo treatments ended in June I haven't been able to even look at the signs for ward 51. It has made me very uncomfortable and nauseous. I didn't stay long...but still! I did it! That is major success for me.
Today I am preparing myself for next week. A bit of a princess Lea battle again actually. I'm up for a skeleton scint (x-ray), blood tests and doctor's visit. I've suffered from pain in my right hip and lower back for some time now and yes, my thoughts are occupied by daughter tumors. My doctor doesn't think that's the case at all and to calm me down she ordered the skeleton scint. I am looking forward to have it done and out of the way.
I wish you all a cosy fall day. Lots of love!
tisdag 21 september 2010
Amelia =))
Okej, det är dags nu. Att köpa tidningen Amelia nr 21, där ni hittar artikeln om mig- 2kr/ tidning går till bröstcancerforskningen (ute i handeln imorgon tror jag).
Jag berömmer er alla fullständigt och ogenerat, ni fantastiska människor som ställt/ ställer upp för mig, Per och Max!!
En granne kom över med tidningen nu ikväll, artikeln ser väldigt bra ut måste jag säga- men jag kanske är jävig, eller?! ;)) ***
Alright, it is time. Time to buy the Swedish magazine Amelia number 21 where you'll find the article about me in their Pink Ribbon special edition (in the stores tomorrow I think). I completely praise you all- you amazing people supporting me, Per and Max!
A neighbour handed me the magazine this evening and the article looks fab, I must say- or do you think my opinion is disqualified?! ;))
Jag berömmer er alla fullständigt och ogenerat, ni fantastiska människor som ställt/ ställer upp för mig, Per och Max!!
En granne kom över med tidningen nu ikväll, artikeln ser väldigt bra ut måste jag säga- men jag kanske är jävig, eller?! ;)) ***
Alright, it is time. Time to buy the Swedish magazine Amelia number 21 where you'll find the article about me in their Pink Ribbon special edition (in the stores tomorrow I think). I completely praise you all- you amazing people supporting me, Per and Max!
A neighbour handed me the magazine this evening and the article looks fab, I must say- or do you think my opinion is disqualified?! ;))
Verklighetsbesök***A Real World Visit
Åh, en hel dag i verkligheten! Besökte jobbet, de hade studiedag idag med besök av vår härliga konsult från London. Så gott att träffa alla! Jag bidrog tom med ett par, enligt mig intelligenta inlägg på kursen ;)) Tog en promenad i kvarteret runt min arbetsplats. För första gången gick jag sakta på trottoaren och tittade upp på husen, bort från gatans stress och brus. Jag studerade arkitekturen och fascinerades av dess förmåga att andas historia och svunna tider. Mindes mitt favoritämne i gymnasiet, Kulturkunskap.
I det kvarteret finns också min frisör. Henne har jag inte pratat med sedan den lördagen i januari då Max blev sjuk. Jag ringde henne för att avboka min tid den förmiddagen, jag bara skrek och grät i luren, fick knappt fram ett ord. Stackars henne! Det var ett gott återseende. Kramar, tårar och naturligtvis framtida frisyrplaner.
Avslutningsvis, ett besök i den supermysiga barnbokhandlen som utgör kvarterets hjärta. Där brukade jag spendera många lunchraster och tjejerna som äger den är så goa. Man blir så glad av att gå in där!
Besök i verkligheten är tröttande, men roligt!***
An entire day in the real world! I visited work during their study day today. Our lovely consultant from London held the course. Great to see everyone! I even contributed with a few fairly intelligent (?) comments. ;)) I took a walk in the neighbourhood close to work. For the first time ever I walked slowly on the pavement, stopped and looked up on the buildings- away from the cars and the noise in the street. I studied the architecture and was fascinated by it's historical story to tell and reminder of ancient times. It brought back memories from my favourite subject in high school, "The Knowledge of Historical Influence On Culture".
In this neighbourhood you'll also find my hairdresser. I haven't spoken to her since that Saturday in January when Max got ill. I called her to cancel my appointment I had that same day, but I just screamed and cried, could barely talk. Poor woman! It was a wonderful reunion. We laughed, cried and discussed future hair styles.
The adventure ended in the heart of the neighbourhood- a cosy children's book store. I used to spend many of my lunch breaks there and the owners are two amazing women. You become so happy when you enter their shop!
A real world visit is tiring, but totally worth it!
I det kvarteret finns också min frisör. Henne har jag inte pratat med sedan den lördagen i januari då Max blev sjuk. Jag ringde henne för att avboka min tid den förmiddagen, jag bara skrek och grät i luren, fick knappt fram ett ord. Stackars henne! Det var ett gott återseende. Kramar, tårar och naturligtvis framtida frisyrplaner.
Avslutningsvis, ett besök i den supermysiga barnbokhandlen som utgör kvarterets hjärta. Där brukade jag spendera många lunchraster och tjejerna som äger den är så goa. Man blir så glad av att gå in där!
Besök i verkligheten är tröttande, men roligt!***
An entire day in the real world! I visited work during their study day today. Our lovely consultant from London held the course. Great to see everyone! I even contributed with a few fairly intelligent (?) comments. ;)) I took a walk in the neighbourhood close to work. For the first time ever I walked slowly on the pavement, stopped and looked up on the buildings- away from the cars and the noise in the street. I studied the architecture and was fascinated by it's historical story to tell and reminder of ancient times. It brought back memories from my favourite subject in high school, "The Knowledge of Historical Influence On Culture".
In this neighbourhood you'll also find my hairdresser. I haven't spoken to her since that Saturday in January when Max got ill. I called her to cancel my appointment I had that same day, but I just screamed and cried, could barely talk. Poor woman! It was a wonderful reunion. We laughed, cried and discussed future hair styles.
The adventure ended in the heart of the neighbourhood- a cosy children's book store. I used to spend many of my lunch breaks there and the owners are two amazing women. You become so happy when you enter their shop!
A real world visit is tiring, but totally worth it!
lördag 18 september 2010
Rehab Sömn*** Rehabilitation Sleep
På själavården i torsdags summerade vi mina senaste veckor. Jag, otålig och lite besviken på att ingenting blivit gjort. Jag är ju så trött, sover hela tiden. Madeleine däremot utläser av mitt prat att jag gjort massor och är på väg tillbaka på ett oerhört sunt sätt! =) Små steg och med ändrade tankebanor och massor av självkänsla. Så hade jag inte sett det. Visst är det sant, min kropp är helt slut och behöver vila. Om jag tänker på hur trött jag var för ett år sedan, innan cancern upptäcktes och jag bara pushade och pushade mig själv att fortsätta fungera på jobb och privat... Sedan dess har det ju hänt en hel del annat tröttande också... Så sov lilla kropp, sov din läkande sömn!
***
On Thursday I had a Health Care for the Soul appointment. We summed up the past three weeks. I, felt very impatient and a bit tired of the fact that nothing got done. I've been so tired, sleeping all the time. Madeleine on the other hand heard me talk about major progress and that I am on my way back in a very healthy way! =) Small steps, attempts to change "thoughts out of habit" and loads of self worth. Not how I viewed it. It's true, my body sure needs the rest and with the rest amazing things can happen. If I think about how tired I was a year ago, before my cancer was discovered- and I just pushed and pushed myself to function at work and at home...Since then a few other tiring things have happened as well... Sleep little body, sleep your healing sleep!
***
On Thursday I had a Health Care for the Soul appointment. We summed up the past three weeks. I, felt very impatient and a bit tired of the fact that nothing got done. I've been so tired, sleeping all the time. Madeleine on the other hand heard me talk about major progress and that I am on my way back in a very healthy way! =) Small steps, attempts to change "thoughts out of habit" and loads of self worth. Not how I viewed it. It's true, my body sure needs the rest and with the rest amazing things can happen. If I think about how tired I was a year ago, before my cancer was discovered- and I just pushed and pushed myself to function at work and at home...Since then a few other tiring things have happened as well... Sleep little body, sleep your healing sleep!
onsdag 15 september 2010
Att Leva*** To Live
Igår fick jag en väldigt fin komplimang av en nära vän: "Du lever så i nuet. Det är det som händer med dig!!"
Tänk, det har jag strävat efter hela mitt vuxna liv och nu "bara" händer det. Jag förstår plötsligt alla artiklar jag läst genom åren om folk som haft nära döden upplevelser eller går igenom svår/ livshotande sjukdom. Uppvaknandet om vad livet egentligen handlar om. Fru Cancer väckte mig grymt och hårt. Nu utför jag min kamp emot henne varje dag genom att leva i nuet.
Carpe Diem!***
Yesterday a very close friend of mine gave me a wonderful compliment: "You live completely here and now. That is what's going on with you!!"
I mean, that is something I've strived for all my adult life and now it's "just" happening to me. I finally understand all magazine articles I've read through the years about people with near-death-experiences or life threatening illnesses. The awakening- what life is really about. Mrs Cancer woke me up in a cruel and raw way. Every day now I fight against her by living life to it's fullest, here and now. Carpe Diem!
Tänk, det har jag strävat efter hela mitt vuxna liv och nu "bara" händer det. Jag förstår plötsligt alla artiklar jag läst genom åren om folk som haft nära döden upplevelser eller går igenom svår/ livshotande sjukdom. Uppvaknandet om vad livet egentligen handlar om. Fru Cancer väckte mig grymt och hårt. Nu utför jag min kamp emot henne varje dag genom att leva i nuet.
Carpe Diem!***
Yesterday a very close friend of mine gave me a wonderful compliment: "You live completely here and now. That is what's going on with you!!"
I mean, that is something I've strived for all my adult life and now it's "just" happening to me. I finally understand all magazine articles I've read through the years about people with near-death-experiences or life threatening illnesses. The awakening- what life is really about. Mrs Cancer woke me up in a cruel and raw way. Every day now I fight against her by living life to it's fullest, here and now. Carpe Diem!
måndag 13 september 2010
Perspektiv*** Perspective
Jag fick på mig mina tjockbyxor. Alltså de byxor som jag använt då jag varit precis så här tjock i mitt liv- typ direkt efter jag fött barn. Det är en bra sak, att äntligen komma i dem. Det gjorde jag inte för 2 veckor sedan.
Första omgångarna av cellgiftet gick jag ner i vikt som tusan och fick köpa nya kläder, 2 storlekar mindre. De sista omgångarna cellgift fick mig som ni minns att svälla 3 storlekar på mindre än en 1,5 månad. Och där befinner jag mig som sagt fortfarande, fast lite bättre då- i tjockbyxorna. Jag har definitivt fått ett annorlunda perspektiv på livet för jag har aldrig varit så här tacksam mot min kämpande kropp som jag är nu- jag aldrig varit lika tjock och rund heller! =) ***
I fitted into my "fat pants". The pants I've used at the times in my life that I've been this big, like right after giving birth. It is a good thing to finally fit into them. That wasn't the case 2 weeks ago.
The first rounds of chemo made me loose so much weight and I had to buy new clothes, 2 sizes down. The last rounds made me gain an extreme amount of weight in less than 1,5 months, if you remember- 3 sizes up. That's were I still am today, but then a little bit better- in my fat pants. I definitely have got a different perspective on life because I've never been more grateful to my fighting body than now- and I've never been this big either! =)
Första omgångarna av cellgiftet gick jag ner i vikt som tusan och fick köpa nya kläder, 2 storlekar mindre. De sista omgångarna cellgift fick mig som ni minns att svälla 3 storlekar på mindre än en 1,5 månad. Och där befinner jag mig som sagt fortfarande, fast lite bättre då- i tjockbyxorna. Jag har definitivt fått ett annorlunda perspektiv på livet för jag har aldrig varit så här tacksam mot min kämpande kropp som jag är nu- jag aldrig varit lika tjock och rund heller! =) ***
I fitted into my "fat pants". The pants I've used at the times in my life that I've been this big, like right after giving birth. It is a good thing to finally fit into them. That wasn't the case 2 weeks ago.
The first rounds of chemo made me loose so much weight and I had to buy new clothes, 2 sizes down. The last rounds made me gain an extreme amount of weight in less than 1,5 months, if you remember- 3 sizes up. That's were I still am today, but then a little bit better- in my fat pants. I definitely have got a different perspective on life because I've never been more grateful to my fighting body than now- and I've never been this big either! =)
fredag 10 september 2010
I Beatles Anda*** In The Spirit of Beatles
Jag vilade mig i form för att kunna följa med ut på jobbets kick off igårkväll. En fantastisk kväll med god mat, härligt sällskap och mycket bra Beatles konsert. Japp Beatles- ett tvättäkta coverband från Liverpool. Kolla in dem på www.cavernbeatles.com
En skön paus i denna helvetes-cancer-resa!
Beatles andan levde jag på även idag, nynnandes låten "Help". =)
Nu hjälpte jag dock mig själv. Utan att tänka (så att jag inte kulle ångra mig) slängde jag ner mina badkläder i en väska och stack iväg på min första träning på 9 månader. Jag jobbade "hårt" i simhallens rehab-bassäng under 1h, påminde mig själv hela tiden om att vara nöjd över de små stegen i denna process. Jag överkom min rädsla att visa mig i duschen med bara ett bröst och ett stort ärr på vänstra sidan av bröstkorgen. Jag bestämde mig slutligen för att låta ärret berätta en vacker historia och bli en symbol för en överlevare. Protesen blev då snabbt en naturlig del av min utrustning och jag slängde den omkring mig aningen ogenerat i omklädningsrummet.
"Help me if you can, I'm feeling down
And I do appreciate you being 'round
Help me get my feet back on the ground
Wont you please, please help me?"
Jag hjälpte mig själv att överkomma en del av min ångest idag. Små, små steg i taget var det, eller hur?!***
Yesterday I rested all day to be able to attend the evening Kick Off at work. A wonderful night with good food, lovely company and a great Beatles concert. Yes, Beatles- through a cover band from Liverpool. Check them out at www.cavernbeatles.com
A nice break on this shit-cancer-journey.
The Beatles' spirit continued today. I sang the song "Help" over and over. =)
Well, I helped myself. Without thinking (in case I would change my mind)I packed my bag with swim gear and headed to the indoor pool. My first real exercise session in 9 months. I worked hard in the rehab pool for an hour and reminded myself constantly to be content with the baby steps in this process. I overcame my fear to take a shower with strangers, to have to show off my left side of my chest- no breast, instead the huge scar. I finally decided that the scar tells the story of a survivor in a very beautiful way. Then my prosthesis quickly became a natural part of my equipment and I juggled it around the dressing room without thinking.
"Help me if you can, I'm feeling down
And I do appreciate you being 'round
Help me get my feet back on the ground
Wont you please, please help me?"
I helped myself to overcome some of my anxieties today. The key is baby steps, isn't it?!
En skön paus i denna helvetes-cancer-resa!
Beatles andan levde jag på även idag, nynnandes låten "Help". =)
Nu hjälpte jag dock mig själv. Utan att tänka (så att jag inte kulle ångra mig) slängde jag ner mina badkläder i en väska och stack iväg på min första träning på 9 månader. Jag jobbade "hårt" i simhallens rehab-bassäng under 1h, påminde mig själv hela tiden om att vara nöjd över de små stegen i denna process. Jag överkom min rädsla att visa mig i duschen med bara ett bröst och ett stort ärr på vänstra sidan av bröstkorgen. Jag bestämde mig slutligen för att låta ärret berätta en vacker historia och bli en symbol för en överlevare. Protesen blev då snabbt en naturlig del av min utrustning och jag slängde den omkring mig aningen ogenerat i omklädningsrummet.
"Help me if you can, I'm feeling down
And I do appreciate you being 'round
Help me get my feet back on the ground
Wont you please, please help me?"
Jag hjälpte mig själv att överkomma en del av min ångest idag. Små, små steg i taget var det, eller hur?!***
Yesterday I rested all day to be able to attend the evening Kick Off at work. A wonderful night with good food, lovely company and a great Beatles concert. Yes, Beatles- through a cover band from Liverpool. Check them out at www.cavernbeatles.com
A nice break on this shit-cancer-journey.
The Beatles' spirit continued today. I sang the song "Help" over and over. =)
Well, I helped myself. Without thinking (in case I would change my mind)I packed my bag with swim gear and headed to the indoor pool. My first real exercise session in 9 months. I worked hard in the rehab pool for an hour and reminded myself constantly to be content with the baby steps in this process. I overcame my fear to take a shower with strangers, to have to show off my left side of my chest- no breast, instead the huge scar. I finally decided that the scar tells the story of a survivor in a very beautiful way. Then my prosthesis quickly became a natural part of my equipment and I juggled it around the dressing room without thinking.
"Help me if you can, I'm feeling down
And I do appreciate you being 'round
Help me get my feet back on the ground
Wont you please, please help me?"
I helped myself to overcome some of my anxieties today. The key is baby steps, isn't it?!
tisdag 7 september 2010
Träning*** Exercise
Gav mig den på att börja träna upp mina muskler och min svaga kropp. Gick hem från Max skola, normalt en 10- 15 min promenad, tog mig 30 min. Var helt slut när jag kom hem. Öppnade också upp mitt träningskort som varit "fruset" sedan januari och fick träffa en personlig tränare som gav råd: Små, små steg i taget... Åh, det är så svårt att vara så svag! Nu sitter jag här helt utslagen och fruktansvärt trött. Då kommer de ledsna tankarna, de svåra tankarna. Jag som tyckte att allt gick så bra... Dessutom mår jag illa varje dag. Tror att det är cellgiftstabletterna. Blä, jag gnäller. Sorry!
Jag ser allas liv pågå för fullt där ute och kan inte hjälpa att jag tänker att jag skulle vilja be er alla att stanna upp, om än bara en sekund. Stanna upp och var tacksamma över er hälsa och era liv. Ta tag i det som ni inte tycker är bra, livet pågår här och nu, det är för kort att slösa bort. Rätt som det är kan det förändras, så som Fru Cancer drastiskt förändrade mitt. Om jag bara kunde skulle jag ge er gåvan att "stanna upp", inslagen i små söta paket. Kram på er!***
I decided to start to exercise my muscles and my weak body. I walked home from Max's school, normally a 10-15 min walk. It took me 30 minutes. I was completely exhausted when I got home. In addition I re- opened my gym card, "frozen" since January. I met a personal trainer that gave me great advice: Small, small baby steps...
It is so difficult being so weak! I am dead tired this evening. My sad and dark thoughts arrive, like always when I feel tired. It is so hard being weak! Just when I thought things started to go well. Besides, I've felt nauseous for a few days now, probably from the chemo tablets. I'm whining. Sorry!
When I see all of you out there busy with your lives, I can't help to think that I would like you to stop for a minute. Stop and be grateful for your health and your lives. The parts you aren't happy with, deal with them now, life is to short. All of a sudden life can drastically change, just like Mrs Cancer changed mine. If I could I would give you the "ability to stop" wrapped in small, cute packages. Love to you all!
Jag ser allas liv pågå för fullt där ute och kan inte hjälpa att jag tänker att jag skulle vilja be er alla att stanna upp, om än bara en sekund. Stanna upp och var tacksamma över er hälsa och era liv. Ta tag i det som ni inte tycker är bra, livet pågår här och nu, det är för kort att slösa bort. Rätt som det är kan det förändras, så som Fru Cancer drastiskt förändrade mitt. Om jag bara kunde skulle jag ge er gåvan att "stanna upp", inslagen i små söta paket. Kram på er!***
I decided to start to exercise my muscles and my weak body. I walked home from Max's school, normally a 10-15 min walk. It took me 30 minutes. I was completely exhausted when I got home. In addition I re- opened my gym card, "frozen" since January. I met a personal trainer that gave me great advice: Small, small baby steps...
It is so difficult being so weak! I am dead tired this evening. My sad and dark thoughts arrive, like always when I feel tired. It is so hard being weak! Just when I thought things started to go well. Besides, I've felt nauseous for a few days now, probably from the chemo tablets. I'm whining. Sorry!
When I see all of you out there busy with your lives, I can't help to think that I would like you to stop for a minute. Stop and be grateful for your health and your lives. The parts you aren't happy with, deal with them now, life is to short. All of a sudden life can drastically change, just like Mrs Cancer changed mine. If I could I would give you the "ability to stop" wrapped in small, cute packages. Love to you all!
söndag 5 september 2010
Lycka är...*** Happiness is...
...att få använda hårvax igen och det gör lite nytta i håret...pyttelite...men ändå!***
...when you use hair wax again and it actually fills a purpose in your hair... at least a tiny bit... but still!
torsdag 2 september 2010
Tonårslycka!*** Teenage Happiness!
Mensen kom tillbaka idag! Det är som att vara tonåring på nytt. Min onkolog har ju hela tiden sagt att jag är så ung och borde få tillbaka den. Min kropp är helt fantastisk i sin läkeförmåga, jag är imponerad. Jag ska aldrig mer klaga på PMS... =)
Hade även återbesök hos onkologen och alla prover var bra. Jag tycker även att det känns som om de anti depressiva tabletterna börjar verka, sinnet är lättare. Den otroliga tröttheten finns kvar, jag orkar inte många knop, men det finns hopp! Eftermiddagen spenderade jag i trädgården bland mina rosor, tillsammans med solen och en klarblå himmel. Idag kände jag bara stor tacksamhet till livet.***
My period came back today! It's like being a teenager once again. My oncologist has told me all along that since I am so young the period should return. She was right. My body and it's healing abilities are amazing, I am impressed. I will never again complain of PMS... =)
I also had an appointment with my oncologist today. All the tests were good. The anti depression medicin starts to work a bit, I think. My mind and thoughts aren't so heavy. The incredible tiredness is still there, I can't do much each day but at least there is hope!! The afternoon I spent in my garden in the company of my roses, sunshine and a clear blue sky. I felt extremely grateful to be alive today.
Hade även återbesök hos onkologen och alla prover var bra. Jag tycker även att det känns som om de anti depressiva tabletterna börjar verka, sinnet är lättare. Den otroliga tröttheten finns kvar, jag orkar inte många knop, men det finns hopp! Eftermiddagen spenderade jag i trädgården bland mina rosor, tillsammans med solen och en klarblå himmel. Idag kände jag bara stor tacksamhet till livet.***
My period came back today! It's like being a teenager once again. My oncologist has told me all along that since I am so young the period should return. She was right. My body and it's healing abilities are amazing, I am impressed. I will never again complain of PMS... =)
I also had an appointment with my oncologist today. All the tests were good. The anti depression medicin starts to work a bit, I think. My mind and thoughts aren't so heavy. The incredible tiredness is still there, I can't do much each day but at least there is hope!! The afternoon I spent in my garden in the company of my roses, sunshine and a clear blue sky. I felt extremely grateful to be alive today.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)