Vacker sommarkväll, 25 grader varmt, gröna ängar fulla med blommor, flugor och bin som surrar, kvällsdopp i sjön med familj och vänner, glada människor som skrattar och pratar, barn som plaskar och tjuter av glädje- och så cancerångestmonstret.
Jag fick den värsta ångest attacken hittills nere vid sjön. Där stod jag och kunde inte förmå mig till att bada- flintskallig, med nyinköpt protesbaddräkt och tjock och ful. Kommer jag att finnas här nästa sommar för att uppleva en sådan fin sommarkväll? Cancerångestmonstret hånskrattade mig rakt i ansiktet. Det kändes som om jag skulle kräkas, alla ljud blev avlägsna, glasbubblan tätnade och tårarna bara rann. De rinner fortfarande faktiskt. Jag gråter över mitt borttagna bröst, över "hålet" i bröstkorgen där bröstet en gång satt, över att jag måste ha en protesbaddräkt (visserligen fin, men inte den stil jag valt om allt hade varit som vanligt), över att jag är så trött och ledsen, över det ofattbara att jag har cancer etc, etc. Jag är så liten och rädd. Så fruktansvärt rädd.***
A beautiful summer evening, 25C degrees, green fields with gorgeous flowers, the buzzing sounds from flies and bees, an evening swim in a nearby lake with family and friends, happy people talking and laughing, children splashing and howling of joy- and the Cancer-Anxiety- Monster visiting. Down by the lake I had the worst anxiety attack so far. I was just standing there, couldn't persuade myself to jump in- I had a newly bought prosthesis swimsuit, a fat and uggly body with thoughts like "Will I be alive next summer to experience such a beautiful evening?"
The Cancer-Anxiety- Monster was scornfully laughing me in my face. It felt like I was going to vomit, all the sounds became distant, the glasbubble became thicker and the tears kept on falling. They still are. I am crying for my removed breast, for the "hole" in my chest where the breast once was attached, for having to wear a prosthesis swimsuit (it is a very nice swimsuit but not the style I would have choosen if everything was normal), for being so tired and sad, for the incomprehensible fact that I have cancer etc, etc I am so little and scared. So terribly scared!
måndag 28 juni 2010
söndag 27 juni 2010
Peruk Nr 2*** Wig Number 2
Den fysiskt sett 80-åriga damen vakande upp till ett mentalt läge som var något bättre även om depressionshjälmen sitter där den sitter. Jag orkade tänka heminredningsplaner. Det måste vara ett gott tecken. Tog familjen med mig och uträttade ärenden som behövts göras sedan innan jul...Vi avslutade dagen med en minigolfrunda i det vackra vädret. Max vann ;)) Sedan var jag tvungen att sova i flera timmar...
Jag hade en intressant upplevelse förra veckan. De senaste 6 månadernas erfarenheter har präglat min personlighet och nya sidor av den har fått en framträdande roll.
Tänkte sätta på mig peruken en dag, fick den på huvudet och kände direkt att något var fel. Frisyren påminner ju om den jag hade precis innan cancerdiagnosen. Jag tittade mig i spegeln och insåg att den personen i spegelbilden var en främling, gamla Annika finns inte mer. Jag kan inte identifiera mig med den frisyren eller personen längre. Det var så oerhört tydligt budskap att jag gick till perukmakaren och beställde en ny peruk (får den på onsdag). Det lär ju ta tid innan håret vuxit ut, Herr Perukmakare trodde ca 6 månader innan jag skulle vara nöjd med min frisyr...han måste känna mig väl... och jag börjar ju bli lite trött på "cancerlooken" och alla sjalar! Jag ser fram emot att ha sjalarna runt halsen, inte huvudet!!***
The 80 year old lady- body wise that is- woke up with a brain in a bit better mental state, even though the depression helmet is impossible to remove. I managed to think home interior design thoughts. Must be a good sign. I took my family on an errand adventure, errands that we were supposed to do before Christmas... We ended the day with a minitature golf competition. Max won ;))
An interesting ocurrence happened to me last week. The experiences from the past 6 months have really characterized my personality and new parts of me lead the personality these days. I was going to use my wig one day, I put it on my head and immediately felt that something was wrong. The person in the mirror was not me, it was a stranger (the wig is cut like the hair style I had prior to my cancer diagnosis)- old Annika does not exist any more. I can't identify myself with that hair style or person. The message was so clear and strong that I decided to pay my "wig making man" a visit and order a new wig. On Wednesday I receive my new hair. According to Mr Wig Making Man it will take me about 6 months to grow my own hair back into a, for me, "acceptable hair style" -he must know me well! To be honest I am a bit fed up with the cancer look and the scarves by now. I look forward to wear them around my neck, not on my head!
torsdag 24 juni 2010
Glasbubbla*** A Bubble of Glas
Själavårdstid idag. Vilken tur! Fick bekräftelse på att jag är deprimerad men att det är en del i krishanteringen och helt normalt. Detta har jag ju misstänkt själv ett tag. Jag sitter liksom i min glasbubbla medan alla andra lever sina vanliga liv utanför. Mina känslor är bedövade, munnen kan le men hjärnan skriker och gråter. Det måste den få göra ett tag. Jag undrar om det är därför jag är så trött?
Madeleine är fantastisk och jag är så tacksam för att hon hittade sin väg in i mitt liv. Det är ett sådant lugn i min själ när jag går ifrån våra möten. Jag har fått vända och vrida på alla tankar.
Jag har svällt ytterliggare de senaste två dagarna! Tjoho! Detta svällande, vad ska det vara bra för? Nåja, jag accepterar situationen. Det blir ingen midsommarklänning imorgon men dock massor av hembakad jordgubbstårta!! Jodå, jag tänker ta mitt deprimerade jag och fira midsommar. Skulle inte falla mig in att inte göra det, då vinner ju Fru Cancer!***
Health Care for the soul today. Good timing! I got my suspected depression confirmed- it is one part of the crisis and perfectly normal. Unavoidable. I feel like I sit in a glas bubble while everyone else live their lives on the outside. My feelings are numb, my mouth can smile but my brain screams and cries. My brain has to be allowed to do this for a while, it is ok. I wonder if this is the reason to why I am so tired?
Madeleine is wonderful and I am so grateful that she found her way into my life. My soul is so at peace when I leave my appointments with her. I have been able to twist and turn and air all my thoughts.
The past two days my body has experienced further swelling. Tjoho! What good is this swelling? I wont fit in a midsummer dress tomorrow that's for sure but I will eat lots of home made strawberry cake. And yes, me and my depressed self will celebrate midsummer as usual. I wouldn't dream of having it any other way- Mrs Cancer shall not have the satisfaction of me missing out of THE major Swedish tradition!
Madeleine är fantastisk och jag är så tacksam för att hon hittade sin väg in i mitt liv. Det är ett sådant lugn i min själ när jag går ifrån våra möten. Jag har fått vända och vrida på alla tankar.
Jag har svällt ytterliggare de senaste två dagarna! Tjoho! Detta svällande, vad ska det vara bra för? Nåja, jag accepterar situationen. Det blir ingen midsommarklänning imorgon men dock massor av hembakad jordgubbstårta!! Jodå, jag tänker ta mitt deprimerade jag och fira midsommar. Skulle inte falla mig in att inte göra det, då vinner ju Fru Cancer!***
Health Care for the soul today. Good timing! I got my suspected depression confirmed- it is one part of the crisis and perfectly normal. Unavoidable. I feel like I sit in a glas bubble while everyone else live their lives on the outside. My feelings are numb, my mouth can smile but my brain screams and cries. My brain has to be allowed to do this for a while, it is ok. I wonder if this is the reason to why I am so tired?
Madeleine is wonderful and I am so grateful that she found her way into my life. My soul is so at peace when I leave my appointments with her. I have been able to twist and turn and air all my thoughts.
The past two days my body has experienced further swelling. Tjoho! What good is this swelling? I wont fit in a midsummer dress tomorrow that's for sure but I will eat lots of home made strawberry cake. And yes, me and my depressed self will celebrate midsummer as usual. I wouldn't dream of having it any other way- Mrs Cancer shall not have the satisfaction of me missing out of THE major Swedish tradition!
onsdag 23 juni 2010
Kämpar***Fighting
Jag kämpar nu. Det är en hård kamp. Jag är så trött, ledsen och nog deprimerad känns det som. Jag kämpar för att hitta och se det positiva. Timme för timme är det som gäller. Mamma och pappa har varit här några dagar och hjälpt oss att färdigställa några av de sista bitarna i köksrenoveringen (tack snälla!). Det blir så fint- jag trivs så bra vårt hus. Det är positivt.
Max har gått på sommarlov och vi har sagt "Hej då" till förskolevärlden. Det gör mig så ont att gå runt på jobbet (Max förskola) och inse att jag är så förändrad, att jag inte klarar av att hantera allt det som jag hanterade innan cancern. Min hjärna är försvunnen. Hittelön betalas ut om någon skulle hitta den.
Däremot gör det mig otroligt glad att träffa och prata med alla fantastiska människor där! Kram på er!!***
I am fighting. It is a struggle. I am so tired, sad and maybe depressed I think. I struggle to find the positives. I handle the day hour by hour. Mum and dad have been here for a few days to assist us with the final bits in our kitchen renovation (thank you so much!). It is a lovely kitchen- I feel so at home in our house. That is positive!
Max has had his last day at preschool and is officially on summer holiday now. It breaks my heart to walk around at work (Max's preschool) and realise that I've changed so much, that I can't handle things that I managed without a problem before the cancer diagnosis. My brain has disappeared. A reward goes out to the first person that finds it!
On the other hand it is absolutely wonderful to walk around and talk and meet all the fantastic people around the place! Hugs to all of you!
Max har gått på sommarlov och vi har sagt "Hej då" till förskolevärlden. Det gör mig så ont att gå runt på jobbet (Max förskola) och inse att jag är så förändrad, att jag inte klarar av att hantera allt det som jag hanterade innan cancern. Min hjärna är försvunnen. Hittelön betalas ut om någon skulle hitta den.
Däremot gör det mig otroligt glad att träffa och prata med alla fantastiska människor där! Kram på er!!***
I am fighting. It is a struggle. I am so tired, sad and maybe depressed I think. I struggle to find the positives. I handle the day hour by hour. Mum and dad have been here for a few days to assist us with the final bits in our kitchen renovation (thank you so much!). It is a lovely kitchen- I feel so at home in our house. That is positive!
Max has had his last day at preschool and is officially on summer holiday now. It breaks my heart to walk around at work (Max's preschool) and realise that I've changed so much, that I can't handle things that I managed without a problem before the cancer diagnosis. My brain has disappeared. A reward goes out to the first person that finds it!
On the other hand it is absolutely wonderful to walk around and talk and meet all the fantastic people around the place! Hugs to all of you!
söndag 20 juni 2010
Det Kungliga Bröllopet*** The Royal Wedding
Åh, det Kungliga Bröllopet har förgyllt min helg. Jag är så trött, så trött och det har varit en bra helg att vara så trött på! TV:n har stått på hela tiden och jag har knappt tänkt en enda cancertanke på 48 h. Dessutom hade jag supertrevligt sällskap, tack tjejer! Victoria fick sin Daniel, så vackert! Jag är stolt över att vara svensk. =)***
Wow, the Royal Swedish Wedding has embellished my weekend. I am so tired, so tired and it has been a perfect choice of weekend to be this tired on. The TV has been on non stop and I hardly haven't had a cancer thought in 48 h. I had lovely company as well, thanks girls! Our Crown Princess Victoria finally got her Prins Daniel. Beautiful! I am proud to be Swedish. =)
fredag 18 juni 2010
1-0
Jag tvingade mig till att socialisera lite idag! 1-0 till mig, Fru Cancer!
Frukost med Judy- lååååååång sovstund- kvällsaktivitet med familjen Lyvén- sovstund i bilen- hopp i säng och god natt. Jag är envis och envisheten vann idag.
Familjen Lyvén från USA har besökt Sverige denna veckan. Jag har inte orkat eller kunnat träffa dem så mycket som jag velat. Dock är det alltid så att när vi träffas är det precis som om det var igår! =))***
I forced myself to socialise a bit today. 1-0 to me, Mrs Cancer!
Breakfast with Judy- a loooooooooooong nap- an evening activity with the Lyvén family- a nap in the car- off to bed, good night. I am stubborn and with the help of some rest the stubbornness was victorious.
The Lyvén family from the US has been visiting Sweden this week. I have not been able to or had the strength to see them as much as I wanted to. However, every time we see each other it is just like we met yesterday! =))
Frukost med Judy- lååååååång sovstund- kvällsaktivitet med familjen Lyvén- sovstund i bilen- hopp i säng och god natt. Jag är envis och envisheten vann idag.
Familjen Lyvén från USA har besökt Sverige denna veckan. Jag har inte orkat eller kunnat träffa dem så mycket som jag velat. Dock är det alltid så att när vi träffas är det precis som om det var igår! =))***
I forced myself to socialise a bit today. 1-0 to me, Mrs Cancer!
Breakfast with Judy- a loooooooooooong nap- an evening activity with the Lyvén family- a nap in the car- off to bed, good night. I am stubborn and with the help of some rest the stubbornness was victorious.
The Lyvén family from the US has been visiting Sweden this week. I have not been able to or had the strength to see them as much as I wanted to. However, every time we see each other it is just like we met yesterday! =))
onsdag 16 juni 2010
Baciller***Germs
Några elaka baciller gottar sig nu i min kropp. Ont i halsen och förkyld. Jag antar att bacillerna är överlyckliga över att så enkelt få fäste, för jag är som sagt aldrig sjuk...! Var tvungen att ställa in min själavårdstid, orkade bara inte ta mig iväg. Inte bra för jag hade behövt den stunden, men jag insåg åtminstone mina begränsningar.
Jag publicerar en icke redigerad bild av mig (ett led i min personliga utveckling som sagt, att kunna publicera icke smickrande bilder). Så här ser man ut efter 6 tuffa cellgiftsbehandlingar, varken bättre eller sämre...det känns som om jag sväller i storlek för varje sekund.
Solen sken idag och jag slapp iallfall att vara isolerad inomhus. Jag genomförde en enda sak idag, allt jag orkade, men jag gjorde det! Jag klippte och klistrade och vi har nu gatans coolaste soptunna, enligt mig!!***
Evil germs have found their way into my body. I have a sore throat and a cold. I guess the germs are super thrilled to have access to Annika's inner system, because I am in general never sick...! I had to cancel my Health care for the soul apointment, I was to tired. Not good at all, I really needed that mental nurturing, but at least I listened to to my body.
Below I publish a non edited photo of myself (a step in my personal development to be able to publish non flattering photos of myself). This is the naked truth after 6 tough chemo treatments...it feels like I expand in size as we speak.
It was a beautiful day today and at least I didn't have to be isolated indoors. I managed to do only one thing all day, but I did it! I cut and pasted and according to myself we now have the coolest dustbin on our streat!
Jag publicerar en icke redigerad bild av mig (ett led i min personliga utveckling som sagt, att kunna publicera icke smickrande bilder). Så här ser man ut efter 6 tuffa cellgiftsbehandlingar, varken bättre eller sämre...det känns som om jag sväller i storlek för varje sekund.
Solen sken idag och jag slapp iallfall att vara isolerad inomhus. Jag genomförde en enda sak idag, allt jag orkade, men jag gjorde det! Jag klippte och klistrade och vi har nu gatans coolaste soptunna, enligt mig!!***
Evil germs have found their way into my body. I have a sore throat and a cold. I guess the germs are super thrilled to have access to Annika's inner system, because I am in general never sick...! I had to cancel my Health care for the soul apointment, I was to tired. Not good at all, I really needed that mental nurturing, but at least I listened to to my body.
Below I publish a non edited photo of myself (a step in my personal development to be able to publish non flattering photos of myself). This is the naked truth after 6 tough chemo treatments...it feels like I expand in size as we speak.
It was a beautiful day today and at least I didn't have to be isolated indoors. I managed to do only one thing all day, but I did it! I cut and pasted and according to myself we now have the coolest dustbin on our streat!
tisdag 15 juni 2010
Bröllopsdag***Wedding Day
Vi kom precis på att det är vår bröllopsdag idag... det är 8 år sedan vi blev Herr och Fru Kjeller!***
We just remembered that today is our wedding day...8 years ago we became Mr and Mrs Kjeller!
Depressionsträsket*** The Depression Swamp
Jag önskar jag kunde skriva något roligt för er att läsa, men denna resa är inte rolig. Inte ens lite småkul. När morgonen grydde kändes det som om jag stigit av tåget i Depressionsträsket och där är jag kvar än. Är så evinnerligt trött på dessa biverkningar, denna extrema trötthet och slöa hjärna! Ge mig min hjärna tillbaka!! Inte hjälper det situationen heller att vara förälder till ett barn med svårinställd diabetes. Vi har varit uppe hela natten och behandlat lågt blodsocker+mardrömmar, högt blodsocker+ gett extra insulin. Dessa svängningar medför ju att Max sover oroligt och vaknar. Dessutom har han magont som inte släpper. Enligt barnpsykologen på Östra sjukhuset kan det mycket väl vara en reaktion på att jag mår så dåligt och är sjuk.
Vilken utopi familjen Kjeller lever i! ***
I wish I could write something joyful for you to read, but this journey isn't fun. Not at all funny, not even a little bit. This morning it felt like I got off the train in the Depression Swamp and I am still there. I am ever so fed up with these side effects, the extreme tiredness and my slow brain. Please return my brain!
It sure doesn't improve the situation to be a parent to a child with diabetes- a diabetes that is difficult to control. We have been up all night to monitor low blood sugar+ night mares, high blood sugar+ extra insulin. The blood sugar waves are rough for Max and he can't settle in to a good night's sleep. On top of that he has a stomach ache that doesn't want to let go. According to the psychologist at the Children's Hospital the ache can be a reaction to my illness and current status. The Kjeller Family lives in a true utopia!
Kiss Your Life
“Kiss your life. Accept it, just as it is. Today. Now. So that those moments of happiness you're waiting for don't pass you by.”
~Philip Bosman
~Philip Bosman
söndag 13 juni 2010
Fantastisk 6-åring*** Amazing 6- year-old
"Mamma, nu blir du snart bra. Du behöver inte må så dåligt längre, håret kommer tillbaks också. Inte bröstet, men det gör inget eller hur? Då kan du kasta ditt löshår och att ha ett lösbröst är ju ok. Snart blir allt bra, mamma!"
Sagt av min 6-åring denna söndagsmorgon. Han är en fantastiskt liten person, så vis. Han läser av hur jag mår och vet precis vad han ska säga/ göra för att jag ska må bättre. Jag ser så fram emot att orka leka med honom i sommar, han har fått vara alldeles för vuxen de senaste sex månaderna. Han kommer att gå långt i livet!! (så säger kanske alla föräldrar om sina barn?.... ;)))***
"Mum, you will soon be ok. Then you don't have to feel so sick anymore, your hair will grow back too. Not your breast, but that is ok, isn't it? You can throw away your fake hair and to have a fake breast is ok. Everything will be ok soon, mum!"
Words from my 6-year-old this Sunday morning. He is an amazing, wise, little person.
He can "read" me and know how I feel and he knows exactly what to say/ do to make me feel better. I look forward to have the strength to play with him during the summer- he has had to grow up way to fast the past six months. He will go far in life!! (maybe all parents say that about their children?... ;)))
Ps. The Kjeller family theme is Star Wars in case you didn't know...
Sagt av min 6-åring denna söndagsmorgon. Han är en fantastiskt liten person, så vis. Han läser av hur jag mår och vet precis vad han ska säga/ göra för att jag ska må bättre. Jag ser så fram emot att orka leka med honom i sommar, han har fått vara alldeles för vuxen de senaste sex månaderna. Han kommer att gå långt i livet!! (så säger kanske alla föräldrar om sina barn?.... ;)))***
"Mum, you will soon be ok. Then you don't have to feel so sick anymore, your hair will grow back too. Not your breast, but that is ok, isn't it? You can throw away your fake hair and to have a fake breast is ok. Everything will be ok soon, mum!"
Words from my 6-year-old this Sunday morning. He is an amazing, wise, little person.
He can "read" me and know how I feel and he knows exactly what to say/ do to make me feel better. I look forward to have the strength to play with him during the summer- he has had to grow up way to fast the past six months. He will go far in life!! (maybe all parents say that about their children?... ;)))
Ps. The Kjeller family theme is Star Wars in case you didn't know...
lördag 12 juni 2010
En Dag I Taget*** One Day At ATime
Jag tar en dag i taget, timme för timme. För varje timme som går så måste det ju betyda att smärtkarusellen närmar sig slutet. Imorgon går jag in i förhoppningsvis den sista infektionskänsliga perioden någonsin i mitt liv. Då blir det till att isoleras ännu mer. Vet ni, jag har kommit fram till att det är nog det som är så svårt för mig- att vara isolerad och känna mig totalt ensam och utlämnad det "riktiga livet". Att inte få vara med på samma vilkor längre, kanske aldrig mer. Jag tror jag sörjer just det, mitt i denna fysiskt nedbrytbara upplevelse. För cancern förändrar en som person, man lär inte bli som man var förut...faktiskt inte bara negativt även om det låter otroligt. Jag har tid nu att utvärdera och omvärdera val jag gjort i livet. Jag spenderar ju mycket mer tid med mig själv än förut och kanske får jag även en 90-årig kvinnas livsvisdom (inte bara fysik...) vid 37 års ålder på kuppen? Jag har iallafall lärt mig att ensamheten inte är bra för mitt psyke, därför traskade jag ut och socialiserade lite med grannarna igårkväll. Bara en liten stund, det var allt jag orkade, men det fick mig att avbryta "smärtspinnet" och få en mental paus.
Alla ni som med en outtröttlig energi fortfarande orkar bry er om mig via mail, sms, kort, telefon ja på alla möjliga kreativa sätt. Ni ska veta att det betyder så oerhört mycket för mig och bär mig verkligen under dessa otroligt tuffa dagar. Jag orkar inte alltid svara men ett stort TACK för att ni finns!
Imorgon är en annan dag och en annan dag bringar nya möjligheter. Idag längtar jag till en annan dag. Carpe Diem!***
I live one day at a time, hour by hour. Every hour that goes by must mean that I get closer to the end of this roller coaster pain ride. Tomorrow I enter my last (hopefully for ever) phase of isolation due to high infection risc. You know, I've realised that the isolation is what is so difficult for me- to feel all alone and left out from the "real life". I don't play in the real life on equal terms any more, probably never will. I grieve that fact in the middle of this process of my body's physical break down. Because the cancer changes you as a person, you will never become the same person again...not necessarily a totally negative thing, even though it might sound odd. I have plenty of time now to evaluate and reassess choices I've made in my life. I spend a lot more time with myself than ever before and maybe I will gain the wisdom of a 90-year old woman (not only her physics...) at the age of 37? So far I have at least learned that to be alone and isolated is not good for my mental health. That was why I yesterday evening went outside to socialise with the neighbours. Just for a short while, all I could do, but it assisted me to stop the pain spinning wheel and gave me a mental break.
All of you that still have the inexhaustible energy to care about me through sms, email, phone, cards and other creative ways- I want you to know how much that means to me. It carries me through the rough, rough days. I don't always have the strength to reply but please accept this big Thank You from the bottom of my heart.
Tomorrow is another day and another day brings new opportunities. Today I long for another day. Carpe Diem!
Alla ni som med en outtröttlig energi fortfarande orkar bry er om mig via mail, sms, kort, telefon ja på alla möjliga kreativa sätt. Ni ska veta att det betyder så oerhört mycket för mig och bär mig verkligen under dessa otroligt tuffa dagar. Jag orkar inte alltid svara men ett stort TACK för att ni finns!
Imorgon är en annan dag och en annan dag bringar nya möjligheter. Idag längtar jag till en annan dag. Carpe Diem!***
I live one day at a time, hour by hour. Every hour that goes by must mean that I get closer to the end of this roller coaster pain ride. Tomorrow I enter my last (hopefully for ever) phase of isolation due to high infection risc. You know, I've realised that the isolation is what is so difficult for me- to feel all alone and left out from the "real life". I don't play in the real life on equal terms any more, probably never will. I grieve that fact in the middle of this process of my body's physical break down. Because the cancer changes you as a person, you will never become the same person again...not necessarily a totally negative thing, even though it might sound odd. I have plenty of time now to evaluate and reassess choices I've made in my life. I spend a lot more time with myself than ever before and maybe I will gain the wisdom of a 90-year old woman (not only her physics...) at the age of 37? So far I have at least learned that to be alone and isolated is not good for my mental health. That was why I yesterday evening went outside to socialise with the neighbours. Just for a short while, all I could do, but it assisted me to stop the pain spinning wheel and gave me a mental break.
All of you that still have the inexhaustible energy to care about me through sms, email, phone, cards and other creative ways- I want you to know how much that means to me. It carries me through the rough, rough days. I don't always have the strength to reply but please accept this big Thank You from the bottom of my heart.
Tomorrow is another day and another day brings new opportunities. Today I long for another day. Carpe Diem!
torsdag 10 juni 2010
Modig och Stark?*** Strong and Brave?
Denna fysiska smärta-benmärgssmärta, led-muskelvärk- är något utav det jävligaste jag upplevt, fast för tredje gången då. Den utarmar mig mentalt och får mig att åter igen stifta bekantskap med otrevliga typer såsom Herr Ångest och Fru Cancer. Herr Ångest har varit grym mot mig de senaste nätterna, letat sig in i mina tankar angående min överlevnadsprognos. Fru Cancer gäckar mig angående min framtid och jag har svårt att undkomma hennes stirrande blickar och de klimakteriesvettningar hon ger mig.
Jag försöker vara modig och stark, men faktum är att jag är inget av det. Jag blir trött och irriterad på min familj, de som är mina stöttepelare, mitt allt. Jag mår dåligt för att jag inte orkar vara en bra mamma till Max och god livskamrat till Per. Det gör mig så ont. När ska vår lilla familj få lite lugn och ro?***
This physical pain- bone marrow pain, joint/ muscle pain- is a pain like no other pain, I now experience it for the third time. It totally drains me mentally and makes me reconnect with the unpleasant creatures Mr. Anxiety and Mrs Cancer. Mr Anxiety has been cruel to me the past two nights. He finds his way into my brain with chances to survival thoughts. Mrs Cancer play tricks with my future and I can't get away from her stare or the menopause sweats she constantly gives me. I try to be strong and brave but the truth is that I am none of those things. I am tired and irritated with my family- my family that is my everything, my full support. I don't have the strength to be a good mum to Max or a superb life partner to Per. That really hurts and makes me so sad. When is this family going to find some piece?
Jag försöker vara modig och stark, men faktum är att jag är inget av det. Jag blir trött och irriterad på min familj, de som är mina stöttepelare, mitt allt. Jag mår dåligt för att jag inte orkar vara en bra mamma till Max och god livskamrat till Per. Det gör mig så ont. När ska vår lilla familj få lite lugn och ro?***
This physical pain- bone marrow pain, joint/ muscle pain- is a pain like no other pain, I now experience it for the third time. It totally drains me mentally and makes me reconnect with the unpleasant creatures Mr. Anxiety and Mrs Cancer. Mr Anxiety has been cruel to me the past two nights. He finds his way into my brain with chances to survival thoughts. Mrs Cancer play tricks with my future and I can't get away from her stare or the menopause sweats she constantly gives me. I try to be strong and brave but the truth is that I am none of those things. I am tired and irritated with my family- my family that is my everything, my full support. I don't have the strength to be a good mum to Max or a superb life partner to Per. That really hurts and makes me so sad. When is this family going to find some piece?
tisdag 8 juni 2010
Vårdusch!***Spring Shower!
Nu är jag ren. Tog en enormt lång dusch i morse, den första ordentliga sedan den 18 januari. Vattnet skvalade och det blev säkert dyrt för vår vattenräkning. =)Jag är Vår-tvagad!
Hålet i armen har redan börjat läka underbart bra. Jag är så tacksam för min fantastiska kropp, vilken läke- och kämparförmåga den har!!
Sluga Sprutan Orm är tagen för allra sista gången och nu ikväll börjar de räliga biverkningarna komma- jag och Prinsessan Lea uthärdar smärt karusellen så gott det går och passar på att kasta av lite Darth cancerceller i bara farten.***
I am clean. I took the longest shower ever this morning, the first real one since January 18. The water streamed and I am sure it will be expensive when the water bill arrives. =) I consider my self Spring cleaned!
The hole in my arm is healing already. I am so grateful for my body. It has such a fantastic will power to heal and recover!!
I took the Sneaky Snake Syringe for the very last time today. The ugly side effects begin to show this evening. Me and Princess Lea try to withstand the roller coaster ride called "Pain" and we take the speed oppurtunity to throw off some Darth cancer cells.
Hålet i armen har redan börjat läka underbart bra. Jag är så tacksam för min fantastiska kropp, vilken läke- och kämparförmåga den har!!
Sluga Sprutan Orm är tagen för allra sista gången och nu ikväll börjar de räliga biverkningarna komma- jag och Prinsessan Lea uthärdar smärt karusellen så gott det går och passar på att kasta av lite Darth cancerceller i bara farten.***
I am clean. I took the longest shower ever this morning, the first real one since January 18. The water streamed and I am sure it will be expensive when the water bill arrives. =) I consider my self Spring cleaned!
The hole in my arm is healing already. I am so grateful for my body. It has such a fantastic will power to heal and recover!!
I took the Sneaky Snake Syringe for the very last time today. The ugly side effects begin to show this evening. Me and Princess Lea try to withstand the roller coaster ride called "Pain" and we take the speed oppurtunity to throw off some Darth cancer cells.
måndag 7 juni 2010
Adieu Madame Piccline
Japp, adieu och definitivt inte au revoir. Madame Piccline har varit snäll mot mig och på ett enkelt sätt hjälpt mig att få i mig cellgifterna och emellanåt att dra ut litervis med blodprov. Jag har varit lyckligt lottad, inga proppar eller strul. Hon har varit en "exquise" Team Lea vapendragare sedan februari. Jag var tvungen att rita en bild av henne- i min visualiseringssvärld påminner hon mycket om Madame Fjädervippa från Disneys "Skönheten och Odjuret".
Elisabet, jag lånade din idé rakt upp och ner och filmade min picclineutdragning. Denna dagen har jag väntat på sedan jag såg din film!
Kvalitén är inte den bästa och känslorna stormade från en flintskallig Barbamamma degklump men här är filmen- döpt till "Adieu Madame Piccline!":(en liten varning till känsliga tittare)***
Yes, adieu and definitely not au revoir. Madame Piccline has been very nice to me and she has made it easier with the chemo poison procedures as well as assisted me in all the blood sample tests taken. I have been lucky, no blood clots or other major fuss. She has been an "exquise" team Lea member since February. I had to draw a picture of her- in my visualisation world she reminds me of Madame Featherduster in Disney's "Beauty and the Beast".
Elisabet, I borrowed your idea to film the procedure while she got removed. I have waited for this day since I saw your film!
The quality of the film is not the best and you can witness strong emotions from the bald Barbamum looking like a playdough lump, despite all that, here it is- called "Adieu Madame Piccline": (a warning goes out to sensitive viewers)
Elisabet, jag lånade din idé rakt upp och ner och filmade min picclineutdragning. Denna dagen har jag väntat på sedan jag såg din film!
Kvalitén är inte den bästa och känslorna stormade från en flintskallig Barbamamma degklump men här är filmen- döpt till "Adieu Madame Piccline!":(en liten varning till känsliga tittare)***
Yes, adieu and definitely not au revoir. Madame Piccline has been very nice to me and she has made it easier with the chemo poison procedures as well as assisted me in all the blood sample tests taken. I have been lucky, no blood clots or other major fuss. She has been an "exquise" team Lea member since February. I had to draw a picture of her- in my visualisation world she reminds me of Madame Featherduster in Disney's "Beauty and the Beast".
Elisabet, I borrowed your idea to film the procedure while she got removed. I have waited for this day since I saw your film!
The quality of the film is not the best and you can witness strong emotions from the bald Barbamum looking like a playdough lump, despite all that, here it is- called "Adieu Madame Piccline": (a warning goes out to sensitive viewers)
Cancer Krig!!***Cancer War!!
Mitt i natten vakande jag med en otrolig energi och kämparglöd.Det är jag övertygad om beror på alla era tankar, böner och positiv energi ni skickar till mig kors och tvärs over landet, haven och världen!!
Jag hittade Lea och vi är redo för det avslutande slaget i monstercellgiftscancerkriget (oj vilket långt ord!! =)). Även om Lea och jag går in i slaget mörbultade fysiskt som aldrig förr, så är vår mentala förmåga redo idag. Iväg och döda cancer celler!***
In the middle of the night I woke up with this tremendous energy and strong will to fight. I am convinced I have all of you to thank for that. All your thoughts, prayers and positive enregy you send me across the country, the oceans and the world!!
I found Lea and we are ready to fight the final battle in this monster-chemo-treatment-cancer-war (long word....=)) Even though Lea and I enter this battle physically beat up, the mental abilities are fine today. Off to kill some cancer cells!
söndag 6 juni 2010
Berg- och Dalbana***Roller Coaster
Har gråtit en hel dag. Tar tårar aldrig slut? Har en huvudvärk som inte släppt sedan igår. Varför är jag så ledsen just nu? Jag borde ju känna lättnad då sista behandlingen infinner sig imorgon, men istället är jag skiträdd! Rädd för smärtan, rädd för framtiden och på något konstigt sätt rädd för avsked med "tryggheten" som det innebär att vara under pågående behandling.
Jag tvingade iallafall iväg mig själv på nationaldagsfirande i goda vänners lag ikväll. Fick skrattat också. Tala om att denna resa är en berg och dalbana av känslostormar man har absolut noll kontroll över!Prinsessan Lea, var är du? Jag behöver dig nu!!***
I have cried the entire day. Is it possible to run out of tears? I have a headache from yesterday that doesn't want to let go. Why am I so sad these days? I should be relieved since the last treatment is tomorrow, but instead I am scared to death! Afraid of the pain, afraid of what the future might hold and in a strange way afraid to part from the "security" of undergoing treatment.
I forced myself to participate in the Swedish National Day celebration with friends this evening. I managed to laugh a bit as well. This journey is such an emotional roller coaster, beyond my control! Princess Lea, where are you? I need you now!!
Jag tvingade iallafall iväg mig själv på nationaldagsfirande i goda vänners lag ikväll. Fick skrattat också. Tala om att denna resa är en berg och dalbana av känslostormar man har absolut noll kontroll över!Prinsessan Lea, var är du? Jag behöver dig nu!!***
I have cried the entire day. Is it possible to run out of tears? I have a headache from yesterday that doesn't want to let go. Why am I so sad these days? I should be relieved since the last treatment is tomorrow, but instead I am scared to death! Afraid of the pain, afraid of what the future might hold and in a strange way afraid to part from the "security" of undergoing treatment.
I forced myself to participate in the Swedish National Day celebration with friends this evening. I managed to laugh a bit as well. This journey is such an emotional roller coaster, beyond my control! Princess Lea, where are you? I need you now!!
lördag 5 juni 2010
Ensam***Alone
Har haft en bra dag idag. Varit på lunch på Heaven 23 och ätit deras gudomliga räkmacka tillsammans med Linda (som hälsade på från Malmö!)! Sedan en tur på stan för att uträtta lite ärenden och dagen avslutades med en eftermiddagstur till Liseberg med våra 6-åringar och deras pappor.
Ändå sitter jag här och är ledsen nu. Jag förstår ingenting?! Jag har varit så deppig och ledsen hela kvällen. Har fått mer ont i kroppen idag. Vad är det som händer? Jag har massor av folk/vänner/familj som bryr sig om mig ( ni är fantastiska!) och ändå känner jag mig så ensam.***
I have had a good day today. I had lunch in the city, ate a divine schrimp sandwich with Linda (my friend from Malmö who came for a visit) at the restaurant Heaven 23! We ran some errands in the city and met up with our 6-year old sons and their dads at Liseberg.
Despite all that I am so sad. I don't understand why? I've ben this sad and depressed all evening. My body (back) aches like crazy, it is worse than yesterday. What is going on? I have so many people/friends/ family members that care about me (you are amazing)- and yet I feel so horribly alone.
Ändå sitter jag här och är ledsen nu. Jag förstår ingenting?! Jag har varit så deppig och ledsen hela kvällen. Har fått mer ont i kroppen idag. Vad är det som händer? Jag har massor av folk/vänner/familj som bryr sig om mig ( ni är fantastiska!) och ändå känner jag mig så ensam.***
I have had a good day today. I had lunch in the city, ate a divine schrimp sandwich with Linda (my friend from Malmö who came for a visit) at the restaurant Heaven 23! We ran some errands in the city and met up with our 6-year old sons and their dads at Liseberg.
Despite all that I am so sad. I don't understand why? I've ben this sad and depressed all evening. My body (back) aches like crazy, it is worse than yesterday. What is going on? I have so many people/friends/ family members that care about me (you are amazing)- and yet I feel so horribly alone.
fredag 4 juni 2010
Hitta Lea***Find Lea
Andra studiedagen för Max och de tre musketörerna hade ytterliggare en sedan länge planerad "play date". Max var så glad och lycklig. När han är glad är jag glad!!
Ett möte med Max dietist (vi måste försöka hitta orsaken till att blodsockret hoppar så upp och ner) tog all energi och jag var helt slut när jag kom hem.
Jag var också och tog en miljon blodprover, tester och urinprov inför måndagens behandling. Dessutom ska nu min kropp ses över, tester göras för att se hur den klarat gifterna.
Den sista av de 6 monsterbehandlingarna. Det är dags att hitta Prinsessan Lea och visualisera för allra sista gången, för alltid hoppas jag. Sista chansen att döda Darth Vaders cancerelakingar. Ett viktigt slag, jag måste vara redo!. Jag är rädd- rädd för att ha ont. Ryggsmärtan har ju inte riktigt gett med sig denna gången heller. Den sitter där i ländryggen som en parasit. Jag har ju ändå fått må hyfsat bra ett par dagar nu och det är skrämmande att man ska rakt in i smärthelvetet ännu en gång. Det positiva är att jag de senaste 3 dagarna har fått smaksinnet tillbaka. Jag drack tom kaffe igårkväll. Mat kan tydligen smaka gott. ;)***
The second study day for Max. The three musketeers had another play date, planned since far back. Max was so happy. When he is happy I am happy!!
I had a meeting with Max's dietician, to try and figure out why his bloodsugar is jumping up and down so much. After that I was totally drained.
In order to prepare for Monday's chemo treatment I went to have a million of blood samples, tests and urin tests done. My body is up for a major check up, to see what/ or if any damage has been done to it by the poison. It is the last of the 6 monster treatments. Princess Lea needs to be found and the visualisation to begin for the last time, for ever I hope. This is the final chance to kill the evil Darth cancer cells. An important battle, I need to be ready! I am afraid- afraid to be in pain. The pain in my lower back has never really let go, it is there like a parasite.
I have felt fairly ok the past few days though and it frightens me that I am to go straight into the "pain from hell" situation yet another time. The positive thing is that I got my taste back recently. I even drank a cup of coffee last night. Evidently food can taste really good!;)
Ett möte med Max dietist (vi måste försöka hitta orsaken till att blodsockret hoppar så upp och ner) tog all energi och jag var helt slut när jag kom hem.
Jag var också och tog en miljon blodprover, tester och urinprov inför måndagens behandling. Dessutom ska nu min kropp ses över, tester göras för att se hur den klarat gifterna.
Den sista av de 6 monsterbehandlingarna. Det är dags att hitta Prinsessan Lea och visualisera för allra sista gången, för alltid hoppas jag. Sista chansen att döda Darth Vaders cancerelakingar. Ett viktigt slag, jag måste vara redo!. Jag är rädd- rädd för att ha ont. Ryggsmärtan har ju inte riktigt gett med sig denna gången heller. Den sitter där i ländryggen som en parasit. Jag har ju ändå fått må hyfsat bra ett par dagar nu och det är skrämmande att man ska rakt in i smärthelvetet ännu en gång. Det positiva är att jag de senaste 3 dagarna har fått smaksinnet tillbaka. Jag drack tom kaffe igårkväll. Mat kan tydligen smaka gott. ;)***
The second study day for Max. The three musketeers had another play date, planned since far back. Max was so happy. When he is happy I am happy!!
I had a meeting with Max's dietician, to try and figure out why his bloodsugar is jumping up and down so much. After that I was totally drained.
In order to prepare for Monday's chemo treatment I went to have a million of blood samples, tests and urin tests done. My body is up for a major check up, to see what/ or if any damage has been done to it by the poison. It is the last of the 6 monster treatments. Princess Lea needs to be found and the visualisation to begin for the last time, for ever I hope. This is the final chance to kill the evil Darth cancer cells. An important battle, I need to be ready! I am afraid- afraid to be in pain. The pain in my lower back has never really let go, it is there like a parasite.
I have felt fairly ok the past few days though and it frightens me that I am to go straight into the "pain from hell" situation yet another time. The positive thing is that I got my taste back recently. I even drank a cup of coffee last night. Evidently food can taste really good!;)
torsdag 3 juni 2010
Carpe Diem Aktiviteter***Carpe Diem Activities
Jag har bara gjort Carpe Diem aktiviteter detta dygnet. I natt sov Max och jag i tält i trädgården. Så mysigt att bara följa Max idé helt och hållet- att vakna till fågelkvitter och solsken var gudomligt. Max hade studiedag idag och jag bestämde mig för att må så bra att hans "play date" kunde bli av. Han hade två kompisar från klassen här och jag hade en fantastisk dag i solen (nåja, skuggan!) tillsammans med Eva (mamma och chaufför =))Under eftermiddagen tjatade jag med grannarna, fick inget vettigt gjort och det kändes helt ok. Kvällen bjöd på grillning med familjen. Jag har njutit av varenda minut och inte börjat tänka på morgondagen ännu!!***
I have only been doing Carpe Diem activites the past 24 hours. Last night Max and I slept in our tent in the back yard. Great to follow Max's idea completely- to wake up to the birds chirping away and the sunshine was divine. Max had a day off from school today (teacher planning day) and I decided to feel good for him to be able to have his "play date" as planned. He had two friends from school over and I had a fantastic day in the sun (well, shade) with Eva (mother and chauffeur =)) During the afternoon I chatted with my neighbours and did nothing else of importance, that felt totally ok. A cosy family BBQ took place in the evening. I have enjoyed every minute of this day and I haven't begun to plan tomorrow yet!!
I have only been doing Carpe Diem activites the past 24 hours. Last night Max and I slept in our tent in the back yard. Great to follow Max's idea completely- to wake up to the birds chirping away and the sunshine was divine. Max had a day off from school today (teacher planning day) and I decided to feel good for him to be able to have his "play date" as planned. He had two friends from school over and I had a fantastic day in the sun (well, shade) with Eva (mother and chauffeur =)) During the afternoon I chatted with my neighbours and did nothing else of importance, that felt totally ok. A cosy family BBQ took place in the evening. I have enjoyed every minute of this day and I haven't begun to plan tomorrow yet!!
onsdag 2 juni 2010
Tack Lilla Bil***Thanks Little Car
Jag hittade inte min förmåga att se saker och ting så positivt igår...men med hjälp av era kommentarer på bloggen här imorse så tänkte jag till. Japp, där har vi det naturligtvis! Det var tur att bilen gick sönder så att gråten kunde starta. Gråten har suttit som en fin heffaklump i bröstkorgen länge.
Idag mådde jag bättre. Kände mig lite lättare till sinnet. Dessutom fick vi iväg bilen till bilverkstaden (tack John!) och den blev lagad (vi hämtade den igen i eftermiddags). En tändspole...säger mig ingenting, något elektriskt, men nu fungerar den igen. Jag fick be min lilla bil om ursäkt för gårdagens raseriutbrott där jag faktiskt sparkade på däcken.
Lånade grannens bil för att kunna ta mig till vårdcentralen och den allra sista picclineomläggningen. Det däremot känns gött och är definitivt något som snart är över- för alltid är min intention eftersom jag är en canceröverlevare.Lite sorgligt är det också eftersom "min" sjuksköterska Agneta har blivit en sådan trygghet att träffa en gång i veckan. Jag får väl gå dit ändå för en pratstund då och då... =)) Efter måndag, när picclinen dras, kan jag ta en normal dusch- den första sedan operationen i januari!! Det är stort och en milstolpe i denna jävelresa!***
I couldn't find my positive thinking ability yesterday...However, with the help of your comments on the blog I managed to re-think things this morning. Of course, that's it! I am lucky that my car broke down in order for the crying to finally begin. It has been in my chest lika a big heffalump for a long time.
Today I felt better and my thoughts were not so dark. We got the car off to the garage (thanks John!) and they fixed it (we even fetched it again this afternoon). The fault was something electrical, far from my understanding, but now it is as good as new. I asked my little car to forgive me since I during yesterday's rage outbreak kicked the tires.
I had to borrow the neighbours car to get to the local doctor and the weekly piccline maintenance, the very last one. That is something that feels great and the piccline era is soon finsihed- for ever finished since my intention is to become a cancer survivor. A bit sad as well since Agneta, my nurse, has become a tremendous weekly support to me. I guess I can go to the local doc for a chat now and then...=))
After Monday, when they pull out my piccline, I am going to be able to have my first real shower since the surgery in January. That is huge and a major milestone in this journey from hell.
Idag mådde jag bättre. Kände mig lite lättare till sinnet. Dessutom fick vi iväg bilen till bilverkstaden (tack John!) och den blev lagad (vi hämtade den igen i eftermiddags). En tändspole...säger mig ingenting, något elektriskt, men nu fungerar den igen. Jag fick be min lilla bil om ursäkt för gårdagens raseriutbrott där jag faktiskt sparkade på däcken.
Lånade grannens bil för att kunna ta mig till vårdcentralen och den allra sista picclineomläggningen. Det däremot känns gött och är definitivt något som snart är över- för alltid är min intention eftersom jag är en canceröverlevare.Lite sorgligt är det också eftersom "min" sjuksköterska Agneta har blivit en sådan trygghet att träffa en gång i veckan. Jag får väl gå dit ändå för en pratstund då och då... =)) Efter måndag, när picclinen dras, kan jag ta en normal dusch- den första sedan operationen i januari!! Det är stort och en milstolpe i denna jävelresa!***
I couldn't find my positive thinking ability yesterday...However, with the help of your comments on the blog I managed to re-think things this morning. Of course, that's it! I am lucky that my car broke down in order for the crying to finally begin. It has been in my chest lika a big heffalump for a long time.
Today I felt better and my thoughts were not so dark. We got the car off to the garage (thanks John!) and they fixed it (we even fetched it again this afternoon). The fault was something electrical, far from my understanding, but now it is as good as new. I asked my little car to forgive me since I during yesterday's rage outbreak kicked the tires.
I had to borrow the neighbours car to get to the local doctor and the weekly piccline maintenance, the very last one. That is something that feels great and the piccline era is soon finsihed- for ever finished since my intention is to become a cancer survivor. A bit sad as well since Agneta, my nurse, has become a tremendous weekly support to me. I guess I can go to the local doc for a chat now and then...=))
After Monday, when they pull out my piccline, I am going to be able to have my first real shower since the surgery in January. That is huge and a major milestone in this journey from hell.
tisdag 1 juni 2010
Droppen***The Final Straw
När jag imorse skulle starta bilen så gick inte det. Helt död. Den händelsen var droppen som fick bägaren att rinna över. Jag grät i 2 timmar. Jag grät för bilen- min livlina under denna fysiskt smärtsamma resa- för allt som hänt sedan december och för att Max skulle bli sjuk i diabetes. Det gick inte att sluta.
Hade psykologtid på Sahlgrenska. Fick hitta skjuts både dit och hem. Tack ,Josefina, tack Ann! Ann stannade på pratstund och det lättade upp dagen.
Nu sitter jag här och tårarna bara rinner igen. Undrar om detta är den där masken som slutligen fallit? Jag är helt slut, vilken mardröm denna våren blev.***
This morning when I tried to start my car it didn't work. It was dead. That was the final straw for me. I cried for 2 hours. I cried for my car- my lifesaver during this physically painfull journey- for everything that has happened since December and for the fact hat Max had to get diabetes. I couldn't stop. I had a psychologist appointment at Sahlgrenska, had to find someone that could take me there and back. Thank you Josefina, thank you Ann! Ann stayed for an afternoon chat and that brightened up the day.
Now I am crying again. Can't stop it. Does this mean that the mask finally has been taken off? I am totally drained. This spring became a true nightmare!
Hade psykologtid på Sahlgrenska. Fick hitta skjuts både dit och hem. Tack ,Josefina, tack Ann! Ann stannade på pratstund och det lättade upp dagen.
Nu sitter jag här och tårarna bara rinner igen. Undrar om detta är den där masken som slutligen fallit? Jag är helt slut, vilken mardröm denna våren blev.***
This morning when I tried to start my car it didn't work. It was dead. That was the final straw for me. I cried for 2 hours. I cried for my car- my lifesaver during this physically painfull journey- for everything that has happened since December and for the fact hat Max had to get diabetes. I couldn't stop. I had a psychologist appointment at Sahlgrenska, had to find someone that could take me there and back. Thank you Josefina, thank you Ann! Ann stayed for an afternoon chat and that brightened up the day.
Now I am crying again. Can't stop it. Does this mean that the mask finally has been taken off? I am totally drained. This spring became a true nightmare!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)