Tack Lilla Bil***Thanks Little Car

Jag hittade inte min förmåga att se saker och ting så positivt igår...men med hjälp av era kommentarer på bloggen här imorse så tänkte jag till. Japp, där har vi det naturligtvis! Det var tur att bilen gick sönder så att gråten kunde starta. Gråten har suttit som en fin heffaklump i bröstkorgen länge.
Idag mådde jag bättre. Kände mig lite lättare till sinnet. Dessutom fick vi iväg bilen till bilverkstaden (tack John!) och den blev lagad (vi hämtade den igen i eftermiddags). En tändspole...säger mig ingenting, något elektriskt, men nu fungerar den igen. Jag fick be min lilla bil om ursäkt för gårdagens raseriutbrott där jag faktiskt sparkade på däcken.
Lånade grannens bil för att kunna ta mig till vårdcentralen och den allra sista picclineomläggningen. Det däremot känns gött och är definitivt något som snart är över- för alltid är min intention eftersom jag är en canceröverlevare.Lite sorgligt är det också eftersom "min" sjuksköterska Agneta har blivit en sådan trygghet att träffa en gång i veckan. Jag får väl gå dit ändå för en pratstund då och då... =)) Efter måndag, när picclinen dras, kan jag ta en normal dusch- den första sedan operationen i januari!! Det är stort och en milstolpe i denna jävelresa!***
I couldn't find my positive thinking ability yesterday...However, with the help of your comments on the blog I managed to re-think things this morning. Of course, that's it! I am lucky that my car broke down in order for the crying to finally begin. It has been in my chest lika a big heffalump for a long time.
Today I felt better and my thoughts were not so dark. We got the car off to the garage (thanks John!) and they fixed it (we even fetched it again this afternoon). The fault was something electrical, far from my understanding, but now it is as good as new. I asked my little car to forgive me since I during yesterday's rage outbreak kicked the tires.
I had to borrow the neighbours car to get to the local doctor and the weekly piccline maintenance, the very last one. That is something that feels great and the piccline era is soon finsihed- for ever finished since my intention is to become a cancer survivor. A bit sad as well since Agneta, my nurse, has become a tremendous weekly support to me. I guess I can go to the local doc for a chat now and then...=))
After Monday, when they pull out my piccline, I am going to be able to have my first real shower since the surgery in January. That is huge and a major milestone in this journey from hell.