Depressionsträsket*** The Depression Swamp

Jag önskar jag kunde skriva något roligt för er att läsa, men denna resa är inte rolig. Inte ens lite småkul. När morgonen grydde kändes det som om jag stigit av tåget i Depressionsträsket och där är jag kvar än. Är så evinnerligt trött på dessa biverkningar, denna extrema trötthet och slöa hjärna! Ge mig min hjärna tillbaka!! Inte hjälper det situationen heller att vara förälder till ett barn med svårinställd diabetes. Vi har varit uppe hela natten och behandlat lågt blodsocker+mardrömmar, högt blodsocker+ gett extra insulin. Dessa svängningar medför ju att Max sover oroligt och vaknar. Dessutom har han magont som inte släpper. Enligt barnpsykologen på Östra sjukhuset kan det mycket väl vara en reaktion på att jag mår så dåligt och är sjuk.
Vilken utopi familjen Kjeller lever i! ***
I wish I could write something joyful for you to read, but this journey isn't fun. Not at all funny, not even a little bit. This morning it felt like I got off the train in the Depression Swamp and I am still there. I am ever so fed up with these side effects, the extreme tiredness and my slow brain. Please return my brain!
It sure doesn't improve the situation to be a parent to a child with diabetes- a diabetes that is difficult to control. We have been up all night to monitor low blood sugar+ night mares, high blood sugar+ extra insulin. The blood sugar waves are rough for Max and he can't settle in to a good night's sleep. On top of that he has a stomach ache that doesn't want to let go. According to the psychologist at the Children's Hospital the ache can be a reaction to my illness and current status. The Kjeller Family lives in a true utopia!