Jag har gått i träskmark ett tag. Varit så trött och ledsen- det slog liksom till där efter min födelsedag. Jag har inte orkat blogga, har haft nog med jobb och livet i sig. I dagarna var det två år sedan helvetet började.
Den 16 december hade jag precis fått mammografi, ultraljud och finnålspunktion på en gång. Jag var i chock och förstod ju att allt inte stod rätt till. På kvällen satt jag på Peter Jöbacks julkonsert i Scandinavium. Tårarna trillade, jag hulkade så mycket att herren bredvid mig erbjöd näsdukar. Förstod inte riktigt själv varför jag grät, med det gjorde min kropp, min sjuka lilla kropp.
Det är mycket tankar i december för mig, mest tacksamhet. Men också ledsamhet. Jag har så svårt att komma över alla kvarvarande biverkningar, har så förbannat ont i kroppen (lederna). Hur är det möjligt? Det gör mig ledsen och då tröstäter jag. Får dåligt samvete, socker är cancerföda. Suck. Vikten är ju nästa sak...
Men tro nu inte att allt är svart, för det är det inte! Jag ser oftast det positiva i saker även om jag tillåter mig att falla emellanåt "Men Annika, klart att du inte gråter fysiskt, din blogg är ju dina tårar", sade en kär vän till mig. Precis så är det, jag gråter i min text, jag mår alltid bättre när jag skrivit av mig.
Jag har ett starkt jäklaranamma och jag har lärt mig att ta hand om mig själv. Imorse svullnade min högra arm upp och det var bara till att ropa med ett leende på läpparna "Hej Lymfödem!". Kunde inte hålla i pennan på jobbet och det var en kamp att skriva på datorn (detta inlägget tar för evigt att skriva). Jaha, jag har noll erfarenhet av detta. Går det tillbaka? Vad kan jag göra åt det?
Kul inlägg. Verkligen. Jag har överträffat mig själv. ;-)) Lägger in ett foto på mig taget nyligen på en dag som var fantastiskt bra, och de är många!
***
I've been walking in the swamp for a while. I've been really tired and sad- it kind of hit me there around my birthday. -Haven't been in a blog mood. It's been enough with work and life. Recently the two year reunion of the beginning of hell passed.
On Dec 16, two years ago, I had had my first mammogram, ultra sound and biopsy- all during the same appointment. I was in chock and understood deep down that this wasn't good. In the evening I went to a Christmas concert in the city and my tears kept falling. The gentleman next to me offered tissues... I didn't really understand why I was crying, but my sick, little body did. There is a lot of thoughts during the month of December, mostly gratitude. But also sadness. I really have a hard time getting over the remaining side effects, my joints are in such pain always. Why?! It makes me sad and then I eat unhealthy things, that makes me feel guilty because I know that sugar is cancer food and it doesn't help my weight.
Please don't think my days are only black and heavy, they aren't! I usually find the positives even though I allow myself to be sad from time to time. A dear friend of mine said "Annika, you don't cry in real life, your blog is your tears". I think of that quote often, that's exactly how it is.
I have an enormous fighting spirit and I've learned to take care of myself.
This morning I woke up with my right arm completely swollen and my only choice was to greet the arm with a smile and say "Welcome Lymphoedema!". I could hardly hold a pen at work and it was a struggle to use the computer (this blog takes for ever to write). Well, I have no experience of that condition. What now? How can I handle it, will it heal or is this it?
Will post a photo of myself from a few days ago, it was a really great day. And believe me, I have many of them!
What a joyful blog entry. I've surpassed myself. ;-))
