"There comes a time in your life, when you walk away from all the drama and people who create it.
You surround yourself with people who make you laugh.
Forget the bad and focus on the good. Love the people who treat you right, pray for the ones who don't.
Life is too short to be anything but happy. Falling down is a part of life, getting back up is living."
José N. Harris

tisdag 17 maj 2011

Kroppen talade...*** My Body Spoke...

...till mig i sann Pippi Långstrumpanda imorse. "Annika, nu orkar jag inte mer. Nu går du och vilar mig! Hela dagen!"
Så det gjorde jag, vilade och vilade och vilade hela dagen. Sov och läste böcker. För kroppen är trött och full av värk, spända muskler och klimakteriebiverkningar. Kroppen har ju också kämpat på bra i några veckor nu med ett tufft schema och inte så mycket vila mitt på dagen. Jag måste också komma ihåg att kroppen är trött och inte alls i fas med mitt mentala jag, som vill kvalitetsleva varje sekund av dygnet. Min vackra kropp har gått på cellgifter non-stop sedan februari 2010. Den 7 juli är det över. Då har jag ätit mina cellgiftstabletter enligt studien i exakt 365 dagar. Det är med blandade känslor jag ser fram emot den dagen. Ska bli skönt att kroppen får en chans att återhämta sig på riktigt och att slippa må illa varje dag känns också fint. Men tabletterna har samtidigt varit ett kvitto på livet. Det har känts tryggt att äta dem varje dag, att det liksom är någon som jagar gömda cancerceller i min kropp. Efter den 7 juli är det ju bara upp till mig själv, mer behandling finns det inte för Trippel Negativ cancer. Så det kommande året behöver jag ert stöd mer än någonsin tidigare, det är ett kritiskt år gällande återfallsrisken. Samtidigt känner jag ju att varje dag som går utan att en knuta hittas ökar mina chanser till att bli frisk.
Min kropp talade till mig och jag lyssnade. Lyssnade, vilade och njöt av tystnaden. Det dåliga samvetet över att inte få någonting gjort är sedan länge kastat i soporna.
***
...to me this morning in a true Pippi Longstocking way. "Annika, I can't be pushed anymore. It is time for you to let me rest! All day!" So, that's what I did-I rested and rested and rested all day long. Slept and read books. Because my body is tired and full of aches, tight muscles and menopause side effects. The past few weeks this body has also been on a pretty tight schedule with absolutely no naps. I need to remember that my body is tired and not at all at the same level as my mental me- the mental me that wish to quality live every second of the day. My beautiful body has been on chemo treatment since February 2010. July 7th that is all over. I have then eaten the chemo tablets during 365 days and it is time to stop. I have mixed feelings about that day. It is a wonderful feeling to let my body recover for real and that I don't have to feel nauseous every day. But at the same time these tablets have been my receipt to life. It has been a security eating them every day, as if someone is actually actively still eliminating hidden cancer cells. After July 7th it is entirely up to myself, there is no other treatment to use with Triple Negative cancer. The following year I will need all your support. It is a critical year in terms of relapse. However, every day that passes without a lump being found I feel I am a step closer to be declared well and cured.
My body spoke to me and I listened. Listened, rested and enjoyed the silence. The bad conscience of not getting anything done was tossed in the trash a long time ago.

fredag 13 maj 2011

Je t'aime Paris

Jag är kär, verkligen kär- i underbara Paris. Där har jag varit i fyra dagar med min kör och haft konsert i Svenska Kyrkan. Det var mitt första besök i den vackra franska huvudstaden. Historiens vingslag kändes lång väg och den detaljrika arkitekturen imponerade. Mången gång gick tankarna till min gamla historielärare Helle- kunde höra hans röst och alla intressanta historier han alltid hade att berätta. Jag har ju ett stort historieintresse, har alltid haft och vad är då bättre än att njuta av Paris i 27- gradig värme och strålande sol?! Att sedan få spendera tid med och lära känna alla underbara människor i kören- det gör gott i själen! :-)
Dessutom satte 1,5 års instängd gråt igång mitt under en av konserterna. Det gick inte att stoppa tårarna. Jag grät och sjöng, sjöng och grät. Jag grät efter konserten och det kändes som om jag lastat ur några tegelstenar ur min tunga ryggsäck.
Fas 2 på denna cancer resan har verkligen börjat- den ordentliga bearbetningsfasen. Det är så skönt att äntligen få och kunna gråta.
Je t'aime Paris.
***
I am really in love- in the beautiful city of Paris. I've spent four days in Paris with my choir- performing two concerts in the Swedish Church. My first time ever in the marvelous French capital. The detailed architecture was for me breath taking and I felt the wings of history all around me. Helle, my old high school History teacher was more than once in my thoughts. I could hear is voice and all his interesting stories. I have always had a major interest in history and what could be better than to visit a Paris drenched in sunshine and summer warm weather?! And to spend time with and to get to know all these wonderful people in the choir- that was soothing for my soul! :-)
Besides all this, during one of the concerts tears, saved from 1,5 years back, started to fall. I couldn't stop them. I cried and sang, sang and cried. I cried after the concert and it felt like I unloaded a few big bricks from my heavy backpack.
Phase 2 of this cancer journey has really begun- the true recovery phase. It feels so good to finally be able to cry. Je t'aime Paris.






























Ytterliggare ett onkologbesök avklarat idag. Inga knutor och bra blodprovsresultat. Puh! Jag kan tillfälligt andas ut. Avskyr det faktum att det här måste jag lära mig att leva med...
***
Today another visit to the oncologist took place. No lumps and great test results. Phiew! I can temporary relax. I detest the fact that I have to learn to live with this...

tisdag 3 maj 2011

Lydiagården

Idag köpte jag en bikini. En som inte är gjord för protes, en som visar "hålet" i bröstkorgen, en som är i min stil- typiskt 50 tal med en liten byxkjol, en som gör mig glad. Hur fixar jag nu detta tänker ni, med förra årets panikångestattack i färskt minne...
Jo, det ska jag tala om för er. Jag har spenderat en vecka på cancer rehabilitering på Lydiagården i Skåne med 11 fantastiska kvinnor, alla med bröstcancerdiagnos samt underbar personal som stöttade oss hela veckan. Jag har lärt mig måla akvarell och kommit igång med motion igen. Jag är helt mentalt utmattad men har fått med mig hem något nytt i bagaget. En framtidstro, ett hopp och många verktyg att tackla dödsångesten med. Därför gick jag och köpte mig en bikini JAG ville ha och inte den Fru Cancer väljer åt mig.
Jag har så mycket tankar och funderingar som snurrar i huvudet. Tårarna strömmar nerför mina kinder när jag ser på fotona. Det var ju mitt mål, att bryta ner min starka mur och äntligen få gråta ordentligt. Jag tror jag lyckades och det känns så skönt!
***
I bought a bikini today. It's not made for a prosthesis, it really reveals the "hole" in my chest, it's perfectly my style- 1950's with a small "skirt", it makes me happy. "How will she be able to handle this", might be a thought in your heads now...with last years major panic attack fresh in your memories. Well, I'll tell you what caused the sudden braveness.
I have spent the past week at a cancer rehabilitation centre in south of Sweden, called Lydiagården. Together with 11 amazing women, all diagnosed with breast cancer, and wonderful staff I have received so much support and love. I have been taught how to paint with watercolour and I have gotten started with my exercise again. Mentally I am completley drained but I brought home some very special things: belief in my future, hope and many tools to use against my death anxiety. That's why I went to buy this bikini that I REALLY wanted and not the one Mrs Cancer would like to choose for me.
There are so many thoughts whirling around in my head... My tears stream down my face when I look at the photos. One of my goals with the cancer rehab was to finally break through my brick wall and allow myself to cry hard. I think I succeeded and it feels so good!
video