"There comes a time in your life, when you walk away from all the drama and people who create it.
You surround yourself with people who make you laugh.
Forget the bad and focus on the good. Love the people who treat you right, pray for the ones who don't.
Life is too short to be anything but happy. Falling down is a part of life, getting back up is living."
José N. Harris

lördag 28 januari 2012

Min Egen Trädgård***My Own Garden


En händelse idag tog mig abrupt tillbaka till dödsångestens dal och påminde mig om resan jag tvingats göra. Tårarna trillade okontrollerat och jag kunde inte stoppa dem. Men vet ni vad? Det var inte tårar av svaghet eller uppgivenhet, det var tårar av acceptans. Äntligen! Så länge som jag kämpat för denna acceptans!
Genom tårarna föll bitarna äntligen på plats och jag accepterade slutligen mig själv för den jag blivit efter cancern och dess grymma behandling. Jag är stolt över mig själv och har en styrka inom mig som är enorm. Min kropp och hjärna är definitivt förändrad, rent utav handikappande i många sammanhang men det är jag. Det är jag nu och det är ok.
Jag har gjort något otroligt, jag har kämpat mot döden. Jag påstår inte att jag vunnit men jag har givit honom en rejäl match och hoppas på vinst även i fortsättningen.
Ordspråket ovan har jag lånat av en kär vän. Jag är stolt över min nya trädgård och allt hårt förarbete jag utfört så länge nu för att kunna plantera nya växter och så nya frön. Jag har dekorerat min själ och idag förstod jag hur bra jag lyckats. Nu kan jag kanske snart skörda mina frukter och plocka mina blommor? :-)
***A situation ocurRed today that took me straight back to the valley of death and reminded me about the journey I've been forced to go on. My tears kept falling without any control, I couldn't stop them. But do you know? They weren't tears of weakness or dejection, the were tears of acceptance. Finally! I have been working so hard for so long towards this acceptance!
Through the tears all the pieces suddenly fell into place. I am accepting myself for the person I've become due to the cancer diagnosis and the cruel, long term chemo side effects. I am handicapped in many ways, body and mind but I have an inner strength that is impressive. I am proud of myself. This is me now and that is ok.
I have done an amazing thing, I've fought against Death. I am not saying I've won but I gave him a heck of a fight and I am hopeful that I will win against him in the future as well.
The quote above I've borrowed from a dear friend of mine. I am proud of my new garden and all the hard work I've put into it for so long to be able to plant new seeds and plants. I have decorated my soul and today I understood how well I've succeeded. Maybe soon I can crop my fruits and pick my bouquet of flowers? :-) ***


Förmiddagen bjöd också på ett uppföljningsmöte på Försäkringskassan med min chef och min man. Detaljer om det tar vi en annan gång.
*** The morning also contained a follow up meeting with my contact person at the Social Security Office, my boss and my husband. I will give you details about this at a later occasion.***

Året började fantstiskt med en resa till Dubai. Familjen Kjeller blev bjuden på den resan och jag vill av hela mitt hjärta tacka Tommy för det! Den upplevelsen är för livet. Jag förverkligade en dröm, att simma med delfiner. Det var fantastiskt och det känns bra att ha börjat beta av saker på upplevelselistan. Livet är här och nu. Vi vet inte när det tar slut.
Man kan inte alltid vänta till senare.
En magisk nystart med ett av världens största fyrverkerier för att fira in det nya året. Känns bra och jag väljer det som en symbol för att det är vår tur att skörda livets frukter nu, inte bara uppleva vissna växter och rotdöd. ;-)
***The year 2012 couldn't have started better than it did. We went on a trip to Dubai. The Kjeller family was given this vacation and I would like to thank you Tommy, from the bottom of my heart. It was a memory for life. I made one of my dreams come true, I swam with dolphins. It was amazing and it feels good to have started to tick things off on my life- experiences- to- do- wish list. Life takes place right in front of our eyes. We don't know when it ends. You don't always have the opportunity to do things later.
We experienced one of the best fire works on in the world on New Years Eve. An excellent way to celebrate the new year. I choose that as a symbol for the Kjeller's future, it must be our turn to experience the fruits of life an not only to handle the withered plants and dead roots. ;-) ***














Rent fysiskt är det lite sisådär. Anledningen att jag vill berätta om det är för att jag vill upplysa min omgivning om att cellgiternas effekter sitter i, ofta för livet. De dödar kanske cancern och det är ju bra, men alldeles för lite forskning har gjorts på resten av biverkningarna på oss kvinnor under 40. Vi ska ju snabbt tillbaka till jobb och helst le och vara tacksamma för att vi lever (vilket vi är, misssförstå mig inte). Men finns det NÅGON som verkligen undersökt hur det är att leva med alla dessa krämpor? Tanken är ju dock att vi ska leva, jobba och betala skatt till samhället i ytterligare minst 25 år. Då kanske det krävs lite mer förståelse för vad våra kroppar får gå igenom och att man inte alltid klarar att köra på i full speed!!
Personligen fick jag lymfödem i armen precis innan jul (det blir ett annat inlägg om den historien)- nu går jag omkring med en beige armstrumpa och går på rehab vattengymnastik för att försöka hålla ödemet tillbaka, höstens elände resulterade ju i vetskapen om att jag har Hypotyreos dvs låg ämnesomsättning (kan låta trivialt men jag har läst mkt om detta. Ytterliggare ett annat inlägg)- medicinen är svårinställd och mina värden hoppar upp och ner- kan ta upp till ett år. Vi har detta i familjen men sannolikt har cellgifterna triggat igång det. Det har utan tvekan stoppat min rehabiliteringstakt och dessutom var jag tvungen till att genomgå ett rent helvete för att få bukt med yrseln (ett utav många symptom vid låg ämnesomsättning). För det var ett helvete att hitta en hjärntumör och inte veta om den var malign. Jag var som vanligt stark för alla andra då. Nu vet jag att jag har en godartad tumör i främre delen av huvudet, dock ngt jag kan ha haft där länge. Tillväxten på den ska kontrolleras om ett år.
Min syn är väldigt mkt försämrad och fick till slut veta att det är en vanlig biverkning av cellgifter. What? Det har ingen berättat!!! Jag är i klimakteriet med allt vad det innebär och jag använder numera läsglasögon, ett ålderstecken men också klimakterieorsak. Ledvärken är svår och emellanåt olidlig, min högra höft gör mer och mer ont- jag har flertalet gånger fått sjukskriva mig från jobb.

Jag äter ordentligt och går ut med hunden flera gånger varje dag. Jag tränar m personlig tränare via jobb. Min vikt går inte ner ett gram. Har läst mkt om detta, om hur länge den viktuppgången kan sitta i. Ni som följer bloggen kommer ihåg hur mkt jag gick upp i vikt av cellgiftet Taxotere och kortisonbehandlingen man fick då.

Min lilla hjärna är som den är. Den är fantastisk och underbar på alla sätt, men alla trådar och vägar kopplar inte som förr. Jag har svårt att hitta ord, speciellt på jobb där jag endast använder engelska. Närminnet svikare oftare än det håller. Däremot tycks jag inte ha lika mkt problem med långtidsminnet tex i jobbet. Jag arbetar på att hitta nya vägar med det handikappet men som de säger "Panama kanalen byggdes inte på en dag" och det görs inte mina nya hjärnvägar heller.

Den här informationen är det min skyldighet att sprida vidare. Allt för att underlätta för andra cancerpatienter i livet i allmänhet.
För faktum är att omgivningen är inte alltid så förstående. Ser du frisk ut så ska du vara frisk och som förr!
Nu ska jag klura på hur jag ska utföra ett sådant viktigt uppdrag!

Inlägget blev långt, men så blir det när man haft skrivartorka ett längre tag. Carpe Diem och Gott Nytt År!

***In general when it comes to my physical health it is a bit crappy. The reason I want to tell you is not for sympathy but for enlightenment in regards to the chemo side effects that can last a life time. Not many studies (any at all?) have been made on us women below the age of 40 to determine what the chemo does to us, except then- hopefully it will eliminate the cancer.
We are supposed to quickly come back to work, to smile and be grateful and never say a word about cancer ever again. Sorry, that's not how it works in real life! My point is that this would be a huge interest to the government due to the fact that we are supposed to live, work and pay taxes for at least 25 more years. Maybe the understanding for us and the side effects we have need to be increased. Full speed isn't always an option for some of us any more.
Personally I suffer from having entered menopause, poor eye sight (got worse due to the chemo. i had no idea that could happen!), lymphedema (I walk around with a beige support sock on my left arm), Hypothyroidism- underproduction of the thyroid hormones (it is difficult to get on to the correct dosage of medicine, can take up to a year. Will talk more about it and the symptoms in another blog entry)- the issue with the thyroid has definitely slowed down my rehabilitation dramatically. Not to forget the living hell it was to determine why I had these dizziness attacks during the fall (now I know it was thyroid symptoms). To know I had something in my brain, possibly cancer well it speaks for itself, doesn't it? I was strong for every one else, as always. I do have a small tumor in my head in the front lobe, but thankfully it isn't malignant and it grows slowly. Will check it again in a year's time. My joint aches are still awful and my right hip is hurting like crazy more and more often. Several times I've had to stay home from work because of it.
My weight is not going down at all even though I eat well and exercise. I have been told it can take many years before that cortison and Taxotere weight disappears.
And my brain, my darling brain. It is wonderful in many ways but the connections that used to be there aren't there any more. It is hard to find the correct words, I work in my second language and it is a struggle. My short term memory fails me often as well, however the long term memory seems to be better. I do remember policies, strategies etc at work very well but can't say sometimes if I had breakfast or not...
I am working on ways to deal with this handicap and I will get there eventually.

Now, this information is for me an obligation to spread. I want to make it easier for cancer patients in the future. Because the truth is that the people around us aren't always that understanding. If you look healthy you are supposed to be healthy!
I am going to figure out a smart way to go ahead with this important mission!

It was a very long blog entry. I guess that's what happens when I take a longer break. ;-) Carpe Diem and I wish you A Happy New Year!

5 kommentarer:

Viktoria sa...

Så är det! Bra beskrivet och igenkänningsfaktorn är hög.

Men vännen. Jag säger det igen. LCHF. Eller i alla fall LC.

Smärtan i fötter och höfter ligger på 10% (om man nu kan mäta så..). Vikten ligger på minus 6,5 kg.
Det finns ett visst mått av ork.
Klimakteriebesvären är minimala (jag går på sprutor och Femar igen).
Jag kan inte annat än tro att det är min förändrade kosthållning som gör det.

Vet att jag är tjatig... :-) Kram och puss!

HELENA sa...

Åh Annika, vad du får kämpa.

Skönt att läsa och känna igen mig i en del.
Acceptans, ångest, vikt, minne, åter till jobb och leende, klar och färdig, kapitlet avslutat. Nja.

LCHF. Det ska hjälpa även mig. Har kanske femton kg som inte var här innan. Denna metod fick mig att må BRA för några år sen, så det hoppas jag på nu med.

Nyfiken på ditt uppdrag, kanske borde vi starta något -under fyrtio cancer nånting...?!

Fina bilder, lycka
Kram!

Ann Viner sa...

Du är bäst! jag har alltid älskat och respekterat dig för den du är och din styrka... men gumman bättre än så här har du aldrig varit! Jag beundrar dig och hoppas du hittar (ytterligare) en kanal att få ut ditt budskap och göra världen lite klokare och bättre!
I mina tankar - som alltid.

Annika sa...

Härligt att läsa ditt inlägg. Hoppas att du får lukta på många blommor och skörda många frukter.
kram
Annika

Anonym sa...

Hej Annika
Såg att du hittat in på min blogg och via det hittade jag in på din. Tack att jag får ta del av ditt liv och dina tankar. Oj vad jag känner igen mig i detta inlägg. Får ständigt höra att jag ser så pigg och fräsch ut och inuti känns det som att allt är ett enda virrvarv. Ibland tänker jag att jag ska sunka ner mig så folk fattar. ;) Nu ska jag fortsätta läsa. :) Stor kram från Fia/vintersolsken