Crash/ Boom/ Bang!!!!

Bild lånad från internet

Japp, så blev det, två dagar efter mitt förra inlägg. Jag kraschade totalt och mötte den berömda väggen, igen! Jävla, helvetes skit.
Kroppen gav upp totalt. I två veckor nu har jag bara försökt överleva och rädda mig själv från att drunkna (nej, jag är inte självmordsbenägen, jag menar att försöka komma ur sängen, stå upp, hantera vardagen....etc). Som tur är är jag som sagt mentalt väldigt stark och kry, men kroppen ger upp. Fullständigt. Den lyssnar inte på mig. Har så fruktansvärt ont överallt- under fötterna, på huden, i leder etc etc Smärta kan verkligen jävlas med en! Och jag är smärttålig!
Jag är sjukskriven 6 veckor till att börja med. Strikta order om att vila och utöva fysisk aktivitet om jag kan. Mina sköldkörtelvärden var nere  på botten igen så medicinen fick höjas, det kan förklara yrseln och illamåendet. Fan!
***
Yes, it is a fact. Two days after my latest blog entry my body collapsed and I "hit the brick wall" completely. F-U-C-K! (yes I am using an awful word here!)
The past two weeks my main focus has been on survival (no, I am not suicidal, I mean to be able to get out of bed, to stand up, to walk, to function...etc). Luckily I am very strong mentally but it is my body that is giving up. It doesn't listen to my brain. I am in such pain every where: under my feet, on top of my skin, in my joints etc. Pain can really mess with you! And I am good at standing strong against pain.
I am on sick leave for the next 6 weeks, to begin with. Strict orders to rest and to try to engage in physical activity. My thyroid tests came back really "not good", and once again I had to adjust the medicin. That might explain the dizziness and nausea. F-U-C-K!

Så, tillbaka till frågan. Hur tar jag nu bäst hand om mig själv? Jag har funderat och funderat och kommit fram till följande:
***
Well, that brings us back to the question "How do I take care of me and my body in the very best way?" I've been thinking and thinking. The following is my conclusion:

Jag måste hitta livet tillbaka till mina ögon! Det vet jag att jag gör bäst genom kreativt skapande, vila, vara med familjen/ vänner och sjunga. Det var väl inte så svårt?!!!!
***
I need to get life back into my eyes again! I know I do that by being creative, resting, spending time with my family/ friends and by singing! That wasn't that hard, was it?!!!!


I need her again!! Me, 6 years old!           On Mon March 19, this is what I looked like!
I sang, created, ran, jumped, played          The eyes... It really frightened me when I saw this photo!
I was full of life. I need her back!              Let go of everything else, find yourself again!!!



Nu är det ju så att tack vare smink, massor med smink- fantastiska personer i min närhet- familj, vänner, vården, själavårdsMadeleine, frisör och personlig tränare så lyckas jag vissa dagar kravla mig upp en bit på väggen i hålet jag befinner mig i. Jag avskyr att se sliten, trött och sjuk ut. Det är det värsta jag vet!!! Det är för mig ett bevis på att jag ger upp i kampen mot cancern och allt den för med sig, att jag slutar bry mig om hur jag ser ut!  Därför gick jag och klippte mig. Jag sminkar mg varje dag så jag slipper se eländet i spegeln (för fotot ovan är den bistra sanningen om hur jag ser ut just nu) och jag tränar, för jag SKA må bra igen.
Så det så!!
***
Thanks to loads of make up-loads!- amazing people around me such as family, friends, nurses and doctors, Health-care-for-the-soul Madeleine, hair dresser and personal trainer- I do manage to some days climb a bit up on the walls in the dreadful hole I am in. I detest to look tired and sick. That is the worst thing for me! Not caring about how I look is a sign for me that I am giving in to the illness and everything around it! That is why I went to get a hair cut. I put on make up every day, I don't want to see myself as the photo above (because that is what I look like) and I force myself to exercise.
I AM going to get better again. That is a fact!

När ni ser detta fotot... vem kan tro att jag är i remissionsfas från cancer, lider av cellgiftshjärna, lymfödemsarm, låg ämnesomsättning, återfallsmonstret som sitter på min axel, sjukskriven pga utmattningssyndrom och PTSD, kronisk värk, slåss för min sons diabetes typ 1 rättigheter på hans skola, etc etc

Detta är också ett av mina stora "fel" och problem. Jag klagar inte (jo, här på bloggen ;-)) men inte i riktiga livet!). Jag försöker göra mig representabel och ok utseendemässigt och då får jag höra kommentarer som "Skärp dig nu. Lägg nu cancerskiten bakom dig. Det är dags att glömma och gå vidare" eller "Grattis, du besegrade cancern!" eller "Du ser fantastisk ut. Nu är allt som vanligt" eller "Nu behöver du inte dina cancervänner längre"

NEJ, NEJ, NEJ vill jag skrika högt! Det kommer aldrig att bli som det var förr, jag är för alltid förändrad. Först efter 5 år utan återfall kan jag andas lite lättare. Jag kämpar varje dag med att vara och tänka positivt. Jag är så enormt tacksam för att just jag fått överleva, även om det innebär ett liv med alla symptom jag har, tro inte för en sekund att jag inte är glad och tacksam över det. Många av de kvinnor som fick diagnos samtidigt som mig är idag avlidna. Så jag inser hur lyckligt lottad jag är. Men den lyckan har ett pris, och priset är ändringen av livets rutiner.

Varför överlevde jag? 

Vad är det jag ska uträtta här på jorden eftersom jag helt klart har fått fortsätta leva?

Det är andra delen av min sammanställning. Det måste jag klura ut på något sätt.

***

So, when you see this photo...who would think I am in cancer remission, suffer from chemo brain, lymph edema, thyroidea, the cancer relapse threat is on my shoulder, on sick leave due to burned out syndrome and PTSD, in constant pain, fights for my son hand his Diabetes Type 1 rights at his school etc etc.

This is also my biggest fault and problem. I don't complain (well in my blog ;-)) I do, 

but not in real life!) 

I try to make my self look ok and then I get to hear comments like 

"Get your act together, put the cancer crap behind you now. It is time to forget and move on" or "Lucky you, you beat the cancer" or "You look great, Everything is back to normal now" or 

"You don't need your cancer friends now" 

NO, NO, NO- I just want to scream! It will never be back to normal, I am forever changed. When 5 years have passed without a relapse I can breath a little easier. 

I struggle every day to be positive and have a positive approach. 

I am so grateful to be alive even with all the symptoms, don't think I am not- many women diagnosed at the same time as me has passed away by now. I realize how lucky I am. 

But the luck has a prize and that prize is the change in life routines for me.

Why was I spared? What is it I am supposed to do on this earth since I was spared?

That is the second part of my conclusion to figure out.