"There comes a time in your life, when you walk away from all the drama and people who create it.
You surround yourself with people who make you laugh.
Forget the bad and focus on the good. Love the people who treat you right, pray for the ones who don't.
Life is too short to be anything but happy. Falling down is a part of life, getting back up is living."
José N. Harris

måndag 11 oktober 2010

Ledsen Och Arg***Sad And Angry

Vet ni, jag är så trött på att höra om den fantastiskt bra överlevnadsstatistiken på bröstcancer!! Ja visst, det låter ju bra men då är ju all bröstcancer inräknad, även hos äldre med sakta växande tumörer. Googla gärna på Trippel Negativ Bröstcancer, ingen upplyftande läsning precis. Vad jag menar är ju inte att man ska ge upp, inte alls, men många har en tendens att kommentera detta väldigt lättvindigt- naturligtvis i hopp om att stödja och trösta. Men det är ingen tröst, för trippel negativ cancer faller inte inom den bra överlevnadsstatistiken om man tittar enbart på de fallen. Jag är inte pessimist, men dock realist med en otroligt positiv inställning. Min cancer skrämmer skiten ur mig och jag är livrädd för den höga återfallsrisken. Det är ett hot jag måste lära mig att leva med. Alla människor lever ju i och för sig med ett dödshot, man vet ju inte när och hur livet tar slut. SKillnaden är väl bara att jag identifierat ett av de hoten som Fru Cancer. Hon flåsar mig i nacken och har ändrat mitt liv på många sätt. Däremot är ju inte min intention att hon ska springa om mig!

Länge har jag ockå kämpat för att få komma till Lydiagården istället för Vidarkliniken för en veckas cancerrehabilitering. De vänliga människorna på Lydiagården bokade in mig nästa vecka, v.42. Nu ser det ut som att jag inte kommer iväg eftersom landstinget här vägrar betala, de har inte avtal med Lydiagården. Däremot är det en annan person från mitt landsting som ska dit nästa vecka, får allt betalt. Nu orkar jag inte kämpa mer om detta, blir så trött av att ringa kuratorer etc, få noll hjälp och bli skickad runt.

Men visst finns det massor av positiva saker också!:
*Min underbara amerikanska familj (gamla aupair familj) bjuder mig på en resa i höst till Laguna Beach, Kalifornien där de bor.
En resa för att vila upp mig och skapa min egen rehab. Att få vila och oavbrutet kunna vara med mina egna tankar i solen och naturligtvis umgås med dem. Puss på er och ett STORT tack! Det behövs verkligen.

*Varje vecka inser jag att jag mår lite bättre än jag gjorde förra veckan. De antidepressiva tabletterna hjälper och jag kan tom vakna med energi och vara glad.

Idag har det varit soligt och varmt höstväder och jag har njutit av naturens många vackra färger. Verkligen tagit till vara på ögonblicken.
***
You know, I am sick and tired to hear about the "great" survival rates within the breast cancer diagnosis. I mean, wonderful, but all cases are counted for then, even on older women with slow growing tumors. When you Google on triple negative cancer it isn't exactly an uplifting read. I'm not giving up, not at all- but many people tend to comment on this in a conversation with me, to make me feel better of course. But it doesn't, sadly triple negative doesn't end up in those uplifting statistics.
I am not a pessimist, but I'm realistic with a major positive attitude. My cancer scares the s... out of me and I am terrified in regards to the high amount of relapse cases the first year from diagnosis. It is a threat I need to learn to live with. All people live with the threat of death of course, not knowing when or where life will end. The only difference is that I have identified one of those threats for my part, as Mrs Cancer. She is breathing down my neck and has changed my life in so many ways. I have no intention however to let her win the race!

For months now I have fought to get to a cancer rehabilitation clinic in south of Sweden. The county council in Gothenburg refuses to pay for that specific clinic, they mean that they have other clinics they pay for. But I don't want to admit to the clinics around here. To make a long story very short I am going to have to cancel the rehab for next week since they don't pay for it. I give up, I am tired of the bureaucracy and all the calls to get an answer or explanation.

But there are so many positive things as well!:
*My wonderful American family (my old au pair family)are buying me a ticket to visit them this fall, in Laguna Beach California. My own cancer rehab- a time to rest, to be with all my thoughts in the sun and of course to spend time with them. Hugs and kisses to you! A BIG thank you, it is very much needed.

*Each week I realize that I am feeling better than I did last week. The anti depressive pills are working and I can even wake up with energy and feeling happy.

*Today we've had gorgeous fall weather, sunny and warm. I have truly enjoyed the beautiful colors of nature and siezed the moments!

13 kommentarer:

Lisbet Lindell sa...

Jag hoppas dom ändrar sig så du får komma till Lydiagården, jag ska dit v 43 och har hört så mycket fint om det stället:)

Kram från Lisbet

Viktoria sa...

Åhhhh vet så vad du menar.

- Jaha, säger de på jobbet, är du frisk nu då?

Eh, vad svarar man. En gång svarade jag väldigt ärligt och då höll ögonen på att ploppa ut ur huvudet på honom som frågade.

Innan jag fick bröstcancer trodde jag att överlevnaden var 95%. Det har jag hört fler som trott. Undrar om det är efter första året sedan diagnos den siffran kommer från.

Längtar tills vi ses och kan älta, älta, älta....

Kram

Viktoria

Viktoria sa...

Förresten. Så kul att få komma iväg på en resa. Det förtjänar du verkligen (och behöver nog det också tror jag)

Kramelikram

Fighter ღ sa...

Känner igen så mycket av det du skriver.

Blir förbannad att dom strular med dig angående rehab.
Har du inte nog ändå??
Jag har blivit beviljad från ett ställe utan tjafs.
Men ett annat fick jag brev om där jag skulle komplettera med flera saker och då rev jag det i två delar.
Jag har skickat med massor och om dom som sitter där och delar ut inte ser att behovet finns genom de pappren kan det kvitta.

Blir så glad att läsa att du blivit inbjuden av din gamla aupairfamilj. Underbart.

Skönt också att antidep. börjar verka så du kan börja känna livet i dig mer och mer.
Jag tänker då inte sluta med mina på ett bra tag.

Ingrid Henriksen sa...

Hej Annika !
Usj det var tråkigt att höra ! Fy pokker altså ! Det blir ju även mer frustrerande när det tydligen görs skillnad på folk ?! Kanske du - om en dag eller två - orkar kasta in dina krafter én sista gång o försöka ändra på beslutet ? Men jag förstår att du är arg !!!

Låter ju som din resa till din aupair familj kan bli ett bra substitut i allafall. Då får du som du sa so,l o lugn till att reflektera, njuta- o samtidig njuta av selskåpet till dom du har kär där.

O det att ha något att se fram i mot- glädje seg till- är underbart!

En liten kommentar till att ju alla människor lever under "hotet" om att dö.
Det har folk sagt till mig sedan början av denna resan- men nästan altid blir jag irriterad( visar det sällan)- för det känns bara så otroligt annorlunda för sådana som oss med cancerdiagnos. Det känns ju verkligen som att hotet är mycket större än för dom " friska" - statistisk sätt !!! känner hur jag åter blir irriterad av detta- veeet ju att det menas gott, men- ehhh....come on !

O jag har oxå fått frågan många gånger- " är du frisk nu?" - Klarar ju definitivt inte att svara JA på den frågan ! Även om jag så hemskt gärna skulle vilja.
DU HAR en alvarlig diagnos.
Unga tjejer är ju dom som drar ner den positive överlevnadsstatistiken. Även om vi unga bara representerar ca 20 % tror jag det är- av alla m bröstcancer, så är det nog vi som starkast drar ner överlevnaden.

Avslutar - detta blev lång kommentar.

Ser fram emot torsdag !!!

Klem Ingrid

Kerstin Hansson sa...

Hej Annika.

Jag hoppas att du kommer iväg till USA. Kan tänka mig att du behöver något annat att tänka på. Det är så trist när landstingen strullar med er. Har ni inte nog ändå kan man undra.
Kämpa på
Kram
Kerstin

Marie sa...

Hej Annika! Att du inte berättat tidigare eller ngn?!Jag har en del kontakter och ska se vad jag kan göra!Lydiagården är kanonbra!
Har ytterligare en nära vän som fått knuta och nu väntar på att få göra en biopsi men eftersom hon inte bor i ngt bra distrikt så har tiden till mammografi och biopsi dröjt.Blir både ledsen och arg.Annika jag skall se vad jag kan göra vad gäller Lydiagården-för jag önskar faktiskt att du får komma både dit och till USA!Vi hörs!/kramar Marie

Annika sa...

Oh, Marie! Tack!!! Jag har inte ens tänkt på det att du kunde hjälpa mig... skräp, förlåt.
Vet du, jag vill så gärna dit och de ska boka om min vecka så vi har lite tid på oss. Tack snälla, snälla du!!
Tusen kramar!

Annika sa...

Hej Annika,
Tack så mycket för din fina kommentar på min blogg, blev jätteglad. :-) Så trist att det strular för dig ang. Lydiagården. Det verkar vara många ändå som får åka dit. Tyvärr har vi ingen kurort eller liknande som Lydiagården här i Norrbotten. Vårt landsting är bäst i Sverige (enl. många läkarna) på att operera och behandla Bröstcancer, men eftervården med rehab är urkass. Roligt att du får åka till soliga Kalifornien, det kommer att göra dig gott.
Kram Annika S

Ingrid Henriksen sa...

Hej igen Annika.....
Du hade blivit fet om du hade fått riktiga cupcakes....För här får du ännu en....! Beklager - men det kan inte hjälpas!

Anonym sa...

Hej Annika! Tror jag fattar precis vad du menar även om jag inte varit i samma situation, med glättiga kommentarer från folk. Överhuvudtaget har jag nästan svårt att första varför du ens ska behöva tänka positivt....jag menar, nu om någonsin kan du väl få vara riktigt ledsen, arg, gnällig, t o m riktigt bitchig!! Och riktigt tvärnegativ! Fast det har jag rätt svårt att tänka mig dig vara i längre stunder : )

Fin bild på dig och Max i Amelia förresten, såg den inte förrän nu.
Jättekram, Anna B

Anonym sa...

Hej Annika!
Jag är 35 år och fick min bröstcancer för ett år sedan. Alla dessa äppelkäcka kommentarer om hur bra överlevnaden är gjorde mig jättearg. Idag är det tack och lov ingen som säger så längre. Jag blev till slut inte snäll när de kom, tryckte statistiken för just min chans till överlevnad i ansiktet på dem (den är ju inte riktigt lika strålande som de tror eftersom jag inte är 65 år med en insitu tumör...). Likaså kommentarer över att jag skulle vara tacksam över att jag känt den osv. Tacksam? Jag är inte tacksam över att ha blivit skallig, gått upp i vikt, blivit enbröstad, fått lymfödem, förlorat förmågan att få barn, kommit i klimakteriet... Listan kan göras lång. Jag ville överhuvudtaget inte ha denna sjukdom så tacksam? Nä, jag tror inte det...
Kram!!

Annika sa...

Hej fina anonym!
Du får gärna skicka ett mail till mig på kjellers@live.com.
Kram
Annika