PTSD

        

bild och ordspråk lånade från internet

Posttraumatiskt stressyndrom, är jag sjukskriven för sedan en vecka tillbaka. Kroppen är trött, mekanismen i den fungerar liksom inte mer- den återupplever januari 2010 om och om igen. Jag kan inte stoppa det. På dagen i vaket tillstånd, på natten i vaket tillstånd och i drömmens värld. Jag får inte vara ifred från den där första chocken, dagen när dubbeltraumat slog ner som en bomb i våra liv. Det värker av chock,sorg och gråt i hela min kropp.
PTSD- har jag läst om men aldrig förstått. Nu förstår jag precis.
Mentalt är jag stark som en oxe. Stark och levnadsglad!
Kroppen däremot har så länge kämpat som en modig soldat i krig, i flykt- och överlevnadsläge. Den står i det läget och kommer liksom inte ur det.
Jag förstår att reaktionen fysiskt på all insikt och faktiska händelser som inträffat de senaste två åren och de senaste månaderna har kommit ifatt :
Max reagerar- ett barn som har sorg och just nu en stor portion ilska, min insikt om och ilska för att mitt barn har en kronisk sjukdom och jag måste lära mig hantera den på bästa sätt, jag har haft cancer och är i remission (shit, det finns inte på kartan!!!), hjärntumör (som är godartad, men dock något i huvudet som inte ska vara där), insikten om allvaret bakom alla undersökningar som görs (man vill utesluta återfall och kronsik cancer), lymfödem i armen med livslång kompressionsstrumpa och armträning, hypoteros med livslång medicinering (ingen B- sjukdom direkt...), klimakteriet, läsglasögon (ålderstecken, javisst- men också effekt av cellgifter och klimakteriet), led och skelettsmärta varje minut/ varje dag, cellgiftshjärna, vänner som bara försvann när jag blev sjuk, ekonomin- inte så roligt för ekonomin att bli cancersjuk och sjukskriven, vad hände med mina livsdrömmar och mål? etc etc
Spiken i kistan blev hanteringen av fördomsfulla och inte så förstående personer min närhet. Det är jag säkert inte ensam om att behöva hantera och i normala fall är det inte något problem för mig att hantera det heller.


Alltså, när jag listar det så här så ser jag ju hur mycket det blev för kroppen att hantera. Kanske är det inte en tillfällighet, med PTSD, tänker jag. Det är dags att ta hand om kroppen och mig själv nu. 
Att låta den komma ifatt det mentala. 
Hm, hur gör jag det...?

***

bild lånad från internet

Posttraumatic stress disorder is my diagnosis since a week back. I am on full time sick leave for it.
My body is so tired, the brilliant physical mechanism in it doesn't really work- it relives the month of January 2010, over and over again. I can't stop it.
During the day when I am awake, during the night when I am supposed to sleep and in my dreams when I finally fall asleep. I'm not left alone from that first chock, the double trauma that entered my life that Saturday in January 2010. My entire body aches from chock, grief and sadness.
PTSD- I''ve read about it but never understood it until now. I have full understanding!
Mentally though I am stronger than ever before. Like a big ox. Strong and full of life!
My body on the other hand- has fought like a brave soldier in a long war, on survival and escape mode for such a long time. It can't get out of it. 
I understand that the physical reaction on everything that has happened the past two years and recently is finally catching up:
Max reaction- a child with grief and anger, my own reaction and acceptance of his chronic illness and my ability to handle it with satisfaction, I have had cancer and I am in remission (crap, what happened?!!), brain tumour ( sure, benign but still , in my head!), the knowledge of the seriousness of all the examinations and scans I have been/ am going through ( they are searching for signs of cancer relapse!), lymphedema- a life long condition with an arm support sock, hypothyreosis with life long medication ( not an illness to laugh at), meno paus, reading glasses (signs of natural age- absolutely, but alos side effect of chemo treatment and early meno paus), a joint and skeleton pain every day/ every minute, chemo brain, friends that vanished when I became ill, the finances- cancer and sick leave don't assure you a very safe financial situaiton, what happened with my life goals? etc etc
The final straw was the handling of narrow-minded and not so sympathetic/ understanding people in my contiguty. I am sure I am not the only person having to handle people like that and in addition, during normal circumstances it wouldn't at all have been a problem for me handling them.

Well, by looking at the list above I can see how my body struggles with all this. My immediate thought must be that maybe it is not at all a coincidence, the PTSD I mean. The time has come to take care of my body and ME. To let the body catch up with my mentality.
Hm, easier said than done...

lånad från internet