...blev 2012 års semesterminne för mig. För som kirurgen sade i maj- "Nu kan din rehabilitering börja." Och det har den gjort, med stormsteg. Tårarna strömmar ner för kinderna
varje dag, för vad som helst, när som helst. Ena dagen är humöret uppåt och jag är tacksam, andra dagen är det nedåt och fullt med tankar. Jag vet att det är rehabiliteringens väg. Jag kan inte kontrollera eller planera när det kommer, jag önskar att jag hade kunnat det. Inte alla är förstående för min situation i denna delen av resan. Vad kan jag säga? Gudarna vet hur hårt jag kämpar (och många andra med för den delen). Jag har ingen energi kvar efter dessa 2,5 åren, ingen energireserv att ta ifrån. När den är slut är den slut. Min kroppsvärk tömmer mitt tålamodskonto emellanåt. Jag behöver bli älskad och stöttad för att nu kunna bygga upp mig själv, hitta nya vägar och fortsätta rädda mitt liv. Det har tagit långt tid för mig att tillåta mig att sörja. Det känns som om jag "får lov" att göra det nu, jag behöver inte vara stark mer. Jag vill inte vara stark mer. Tårarna läker mig.
***
...is my 2012 summer memory. It has been just like the surgeon said in May- "Now your rehabilitation can begin". And it did, indeed. Tears are streaming down my face every day- because of everything and anything. One day I'm happy and grateful, the next day I am sad and full of thoughts. I know it is the rehabilitation way. I can't control it or plan it, and believe me I wish I could.
Because not everyone I meet is understanding towards my situation at this part of my journey. What can I say? I am trying, God knows (and many with him) I am trying super hard. But I have no energy left after these 2,5 years, no reserve to grab energy from. When it is gone it is gone. My body/ joint ache empties my patience account at times. I need to feel loved and supported in order to re build myself, my energy reserve and continue to save my life.
It has taken me a long time to allow myself to grief. It feels like it is my time to do so now. I don't need to be strong any longer. I don't want to be strong any more. The tears are healing me.
Jag blev utförsäkrad från Försäkringskassan i juli, och min sjukskrivning fortsätter nu hos Arbetsförmedlingen, enligt gällande svenska regler. Jag mådde illa av det faktumet hela våren, tills jag fick träffa min nya handläggare på Arbetsförmedlingen i slutet av juli, som visade sig vara en ängel.
"Annika, det du har varit med om är outhärdligt och omänskligt. Nu måste du vila och ta hand om dig. Vi måste rehabilitera dig tillbaka till livet och jobbet i lugn takt".
Eh, jaha, vad bra. Tack!! Hon förstår!!! Och så grät jag floder där på hennes kontor...
På denna bänken satt jag och grät och grät och grät. Det var som att öppna en kran. Jag grät för att mitt barn ska behöva ha en kronisk sjukdom. Efter ett par timmar var gråten plötsligt slut och jag kände mig liksom färdig med den sorgen. Så skönt det var att känna mig färdig.
Jag har äntligen accepterat att diabetesen finns för evigt i våra liv. Inte motarbeta den genom att tycka illa om den. Leva sida vid sida med den är grejen tror jag. För den håller oss vakna 2-3 gånger/ natt, de flesta nätter. Precis som en baby. Den blev mitt andra spädbarn.
Och det är ok nu.
***
I sat on this bench and cried and cried and cried. It was like a tap was wide opened. I cried for my child and the chronic illness he has to live with. After a couple of hours I had no more tears and I felt done with the grief of the entire "thing". A wonderful feeling, to feel finish with this grief.
I have finally accepted that the diabetes will be there for ever in our lives. I can't oppose it by disliking it. To live with it side by side is the key, I think. It keeps us awake 2-3 times/ night, most nights. Just like a child. It became my second baby. And that is ok now.
Cancerångesten finns naturligtvis kvar men jag vågar påstå att den inte kommer lika ofta längre. Men visst är jag rädd. Fruktansvärt rädd. Imorgon har jag min 2-års kontroll hos onkologen. Usch vad hemska dagarna innan är. Ångest, hemska minnen, rädsla- kommer som ett brev på posten. Tänk om proverna imorgon visar något? Bör jag berätta att jag har haft "tungt" att andas hela sommaren? Jag vet att jag måste berätta det, men jag vill inte. Helst vill jag inte gå dit heller. Men det måste jag ju.
Ja, ja jag har åtminstone två fint läkta ärr och inga bröst att oroa mig för.
***
The cancer anxiety is there at times but I dare to say not as often. Sure, I am still afraid. Extremely afraid. Tomorrow I am going in for my 2 year check up at the Oncology Department. The days before such a visit are horrible- full of thoughts, awful memories and fear. What if the test results show something? Do I need to inform them about the fact that I've had a hard time breathing this summer?
I know I have to, but I don't want to. I don't want to go either. I have to, of course.
At least I have two good looking scars and no breasts to worry about.
Min sommar har även inneburit en lymfödemsarm+hand+fingrar som svullnade i mitten av juni och som jag inte fick hjälp med för alla lymfterapeuter utom en var på semester. Ingen känsel i fingrarna till slut. Nu i augusti fick jag hjälp. Det har inneburit ett besök på Mölndals sjukhus varje dag i veckan som gick. Armen i maskin 1h för att försöka pumpa bort lymfvätskan, manuell lymfdränagemassage och omläggningar. Suck. Är så evigt trött på att styra mitt liv efter sjukhusbesök... Men behandlingen hjälper!
***
The summer fun activity of a swollen lymphedema arm+hand+fingers with no help to be given due to vacation times kind of sucks. At the end I had no feeling in my fingers. Last week I finally got help. I've had to visit the hospital every day for treatment to pump the lymphnode fluid away from my arm. 1 hour each time and different ways to dress up my arm in order to keep the fluid away. I am very tired of the fact that my life is controlled by hospital visits... But the treatment works!
Ja, denna behandling lär behövas nästa vecka också. Tur jag är sjukskriven för det tar en massa tid...
***
I am going to need this treatment next week as well. I guess it is good that I am on sick leave since it is a bit time consuming...
Trädgård och inredning i allmänhet är två av mina stora intressen. De har hjälpt mig läka. Här ute på vår baksida sitter jag väldigt mycket och bara njuter av stillheten och stunden. Även när det regnar. :-)
***
Gardening and interior decorating are two of my major hobbies. It has really helped me start healing. Here in our backyard I sit often and just enjoy the stillness and the moment. Even when it rains. :-)
Vi har naturligtvis haft bra och fantastisk dagar också. De här två killarna vet hur mycket jag kämpar för att få livskvalité. Jag vet hur mycket de kämpar.
Jag är tacksam varje dag för att vi får vara här, tillsammans.
***
We have had some amazing days as well. These two boys know how much I fight for a quality of life.
I know how hard they fight for the same thing.
I am grateful every day that we are here, together.
