En Välsignelse...*** A Blessing...

...att få fylla 40 år.
Man får lite annat perspektiv på livet när man har varit svårt sjuk. Jag tillhör den lyckliga skara som får ha hoppet kvar, hoppet om att bli friskförklarad. För varje dag som går ökar hoppet och remissionen (5 år efter cancerdiagnos) blir lättare att hantera. Livet kommer åter. Och det är så skönt.
Jag är dock smärtsamt medveten om att marginalerna är hårfina- mellan hoppet och kronisk cancer. Dessa marginaler ger mig den enorma livskvalité jag har idag. Födelsedagar har en helt annan betydelse för mig idag än de hade för 2,5 år sedan. Jag lever.
Shit, jag lever!! Det är stort.

Livet gör ett avstamp här, den 12 november 2012. 40 år. Dagen kom med sol och blå himmel. Jag firade med min fina, lilla familj på Varbergs Kurort. Vi var tillsammans, njöt av ögonblicken och vågade försiktigt prata framtid. Det är en välsignelse det med.
Det är väldigt få personer som sett mig ligga i fosterställning och skrika/ gråta ut min fysiska och mentala smärta och skaka av dödsångest. Per har sett det. Max har jag skyddat från det värsta, men han har sett mycket.
Sådana upplevelser skapar starka band. Det är fantastiskt att vi kan skratta igen.

Jag har blivit så uppvaktad. Tack alla ni!

Det är fantastiskt att få fylla 40 år. Hipp, hipp hurra för mig och för livet!!

***

... to celebrate my 40th birthday.
After being seriously ill I have changed my perspective on life. I feel very lucky to be among the people that still have a hope of becoming declared healthy and cancer free. (I am currently free from cancer but not until the remission- 5 years after diagnosis- is over can I call myself cancer free. ).
Every day that passes gives me more hope, life returns to my cells and it feels good.
The knowledge of knowing the small difference between hope and chronic cancer is painful, but it is this knowledge that gives me life quality these days. Birthdays have a different meaning today than they did 2,5 year ago. I am alive. Wow, I am alive! That is huge!!

November 12, 2012- 40 years old. Amazing. The day arrived with sunshine and blue sky. I celebrated with my gorgeous family at a nearby Spa Resort. To be together, to laugh and to enjoy every moment and carefully talk about the subject "future" is true happiness, a blessing itself.
Not many people have seen me laying on the floor, crawled up like a fetus crying out my physical as well as mental pain and tremble from death anxiety. Per has seen that. I have protected Max from the worst parts but he has had to experience more than most people.
Those experiences create strong connections. It is a miracle that we can laugh again.

Thank you to all of you contributing in making my birthday absolutely wonderful.

It is a great feeling having celebrated my 40th birthday. Happy Birthday, Me! Cheers to life!!

It is 2 years and 3 months ago...

...I looked like this. I have a hard time believing it myself.
It's awful actually. The body is amazing in its powers to recover .

I Will Be Gentle With Myself

Finns det några vackrare ord?

"Jag ska vara försiktigt med mig själv"

En av mina närmsta vänner gav mig tillgång till denna fantastiska meditationssång av Karen Drucker i helgen. Följer ni länken ovan får ni dessutom en vacker visuell meditaionsupplevelse.
Jag gråter som ett barn varje gång jag hör den. Jag behöver höra mig själv sjunga/ tänka orden om och om igen.

I will be gentle with myself.
I will be gentle with myself.
And I will hold myself like a newborn baby child.

I will be tender with my heart.
I will be tender with my heart.
And I will hold my heart like a newborn baby child.

And I will only go as fast as the slowest part of me feels safe to go.
I will only go as fast as the slowest part of me feels safe to go.

Jag kommer bara att gå framåt i den takt som den svagaste delen av mig själv känner sig säker att gå. 

Precis så. 40- årsdagen väntar runt hörnet. I  mina värsta stunder av total dödsångest trodde jag aldrig att jag skulle få uppleva den. Nu är den här. Jag omfamnar den och allt som hänt mig. 

Jag tillåter mig att få vara svag och gråta ut min smärta och ledsamhet ibland- jag förlåter dem som ser ner på mig pga det, som inte vill eller kan acceptera att det är en stor del i ett livstrauma. Jag förlåter dem för min egen skull, släpper taget om elakheter och dumma kommentarer och inser att kan man inte sträcka ut en hand till en människa som behöver tröst har man själv en väldigt lång väg att vandra.

Jag sträcker mer än gärna ut min hand till personer som behöver den. Jag hoppas verkligen att jag kan föra vidare till dem som behöver det- den kärlek och det stöd jag har fått och får av så många fantastiska människor. En lite "Pay It Forward" känsla. 

För jag börjar bli stark och hel igen. Min utmaning ligger fortfarande i att fullständigt acceptera min smärta i mina ben och fötter som inte alls avtar, på något sätt måste den bli en del av mig, inte jag en del av den. Jag fixar det med. Det vet jag. Knepet är nog att vänta in mig själv- kanske att bara gå fram i den takt som den svagaste delen av mig själv känner sig säker att gå (i detta fall fötterna ;-))

 Jag är så tacksam för att få var här och fira denna födelsedag. Den 12 november blir en milstolpe på många sätt.

***

Such beautiful words!!

I will be gentle with myself

This past weekend one of my closest friends introduced me to this amazing meditation song by Karen Drucker. Follow the link above and you will be able to listen to the song as well as experience a beautiful visual meditation.

I cry like a child every time I hear it. I need to hear myself sing/ think the words over and over again.

I will be gentle with myself.
I will be gentle with myself.
And I will hold myself like a newborn baby child.

I will be tender with my heart.
I will be tender with my heart.
And I will hold my heart like a newborn baby child.

And I will only go as fast as the slowest part of me feels safe to go.
I will only go as fast as the slowest part of me feels safe to go.

 I will only go as fast as the slowest part of me feels safe to go.

Just like that. My 40th birthday is just around the corner. During my worst moments of death anxiety I really didn't think I would be around long enough to experience it. Now it is here. I embrace it and everything that has happened to me.

I allow myself to be weak and cry out my pain and sadness from time to time. I forgive the people that look down on me because of it, the people that can't or wont accept that being weak and cry is a natural part of healing in a life trauma. I forgive them for my own sake, let go of all the malicious comments and actions and realize that if they can't reach out a helping hand to a person in need they themselves have a very long journey of life learning ahead of them.

I am more than willing to reach out a helping hand to people. I really do hope I can pass on all the love and support to others that so many amazing people have been giving and still are giving to me. 

A "Pay It Forward" feeling.

Because I am starting to feel strong again. To heal. My challenge still lays in accepting the pain in my legs and feet that sadly isn't fading. I need it to be a part of me, not me to be a part of the pain. 

I will handle and learn to do that as well. I know that. One strategy is probably to listen carefully to myself and "only go as fast as the slowest (in this case my feet/ legs ;-)) part of me feels safe to go".

I am extremely grateful to still be around and celebrating this birthday. November 12th will become a landmark in so many ways.