Ett viktigt möte*** An Important Meeting

För några veckor sedan ombads jag att deltaga som patientföreträdare i ett dialogmöte ordnat av Regionalt Cancercentrum Väst. Sakfrågan att diskutera var hur myndigheter och sjukvård kan bli bättre (och lyfta fram det som de redan gör som är riktigt bra!) för att stötta cancerdrabbade mitt i livet.
Jag hade mycket att säga. Läs här!
***
I was asked to attend a meeting arranged by a section of the hospital that works towards a better quality, as well as to ensure the good quality of care we already have for cancer patients in Sweden.
It was a dialogue between patients, doctors and authorities.
I had a lot to say. Here is the link, in Swedish though...

Skrämselhicka*** Hiccups of fright

Återbesöket hos onkologen för några veckor sedan gav mig fullständig skrämselhicka. Lite kaxig gick jag nog dit, tänkte att jag faktiskt aldrig mått så bra som jag mår idag- trots en del kvarstående handikapp såsom lymfödemsarmar och konstanta nervsmärtor i fötterna. Jag har blivit van vid att proverna är riktigt bra (har aldrig haft bättre hb-blodvärde än nu, käkar spenat och broccoli så det sprutar ur öronen!).
Levervärdena var förhöjda. Eh, va?! Men... det kan ju betyda metastaser? Vänta nu här, jag ska ju leva, jag mår ju bra!!!!!!! Ja och så är tankarna igång...
Men jag har en fantastisk onkolog som sakligt förklarar att jag tillhör en grupp som fått extremt tuff och lång cellgiftsbehandling, då tar levern stryk och det tar många år för den att repa sig. Det räcker med att man tagit några alvedon en tid (och det gör jag ju dagligen för att kunna använda mina fötter fullt ut...) så höjs värdena, levern orkar inte riktigt ta hand om mer gift, det behöver inte betyda att cancern är tillbaka. Puh! Leverröntgen beställdes ändå för att utesluta det värsta och så var man i väntans tider, igen. På röntgen och på besked. Plan A och plan B formas åter igen i huvudet. A- där fortsätter livet som vanligt, B- begravning och avsked planeras.
Så är mitt liv, så har jag lärt mig att leva, i två parallella världar där jag har haft turen att plan A segrar om och om igen. Så även denna gång! Levern är helt ok men trött.
Helvetesjävlar vad rädd jag blev!
Och nu...? Ja, nu fortsätter plan A gott folk. Mer information inom kort :-)
***
A few weeks ago when I had my 6 month visit at the Oncologist I got really frightened. A bit cocky I went there I'm afraid, thinking that I feel so good at the moment, better than I ever have actually- and that is despite remaining handicaps such as lymphedema in both arms and constant nerve pain in both my feet. I have gotten used to having great results on my blood tests every time (my blood count result has never been better in my life: I eat spinach and broccoli to the limit every day!).
My liver test results were higher than normal. Excuse me...what?! Hello...that could mean relapse and new tumors? Hold on, I am supposed to live, I feel great!!!! And here we go again with all the thoughts...
But thankfully I have the best Oncologist in the world. She calmly explained to me that I am one of few that received an extremely tough and long chemo treatment, with that the liver gets beaten really hard and it takes many years for it to recover. It can be enough to eat Tylenol on a regular basis (and I do to be able to walk without pain) and the liver's ability to handle even that small amount of poison is limited. It can be an explanation of high test results, not that the cancer itself has returned. Phiew!
Even so, to exclude the worst possible news, a liver x-ray and thorough examination was ordered. And I was back in the days of waiting for the actual x-ray date and final result answer. A Plan A and a Plan B was as always constructed in my mind. A- life continues as normal, B- I plan my funeral and final goodbyes. That is how my life is, I have learned to live in these parallel worlds and I've been extremely lucky to have had Plan A as the conqueror through every battle. This time as well! My liver is fine but tired. Goddamn, I got really frightened there for a while!
What now...? Well, dear friends, Plan A continues. More information to come. :-)

Himlen har fått en ängel

Kristian Gidlund har gått bort. Ännu en blogg i min länklista har mist sin författare pga denna jävelsjukdom: cancer- denna gång en sann poet och livskonstnär.
Vila i frid, kära Kristian.
Du satte ord på det vi alla känner som lever med detta hotet, din kamp inspirerar till vår kamp.

Jag är tacksam för att leva i limbolandet, att fortfarande ha hoppet kvar att om 1,5 år bli helt friskförklarad. Jag ska leva livet till fullo, för din och alla andra cancersjukas skull.
Jag ska kämpa för vår rätt till ett värdigt liv i skuggan av cancerns behandling. Jag ska fortsätta att upplysa världen om vad det är som är viktigt här i livet.

Jag ska vårda dina ord, Kristian, i en vacker ask inne i mitt hjärta. Du har gjort skillnad.
Det vill jag att du ska veta!  

Kristians sista inlägg:
Vid vägens slut

"Så föll ett långsamt regn genom trädgården.

 Och jag gick ut för att stilla en oövervinnerlig törst."

                                                   Kristian Gidlund

***

A true poet and life artist has passed away due to the evil illness named cancer. Kristian Gidlund.
Another blog in my blog list has lost it's author.
Rest in peace, dear Kristian.
You put words on the feelings we all have, living with the lethal threat from cancer.
You inspire us to fight.

I am grateful to live in the land of limbo- to still have the hope of becoming cured from cancer in a year and a half. I will live my life to it's fullest- for you and for everyone else that I've known and know that is fighting. I need to continue to inform people about what it is that really matters in life.

I will cherish your words, Kristian. I will save them in a beautiful box at the warmest place in my heart. You have mattered. I want you to know that!

Framsteg*** Progress

Vilka framsteg är det jag har gjort de senaste veckorna, vad var det körresan egentligen hjälpte mig med?
Jag hade en otrolig ångest över att ens åka dit, att vara bland "vanliga" människor, sola, bada och bo tillsammans i små hotellrum. Hur skulle jag orka visa och förklara allt konstigt med mig- bröstproteser som ska av och på och i och ur olika BH-ar, 17 kilos cellgiftsövervikt, stödstrumpor och handskar till bägge armarna, ben och fötter som värker och skrik i sömnen på nätterna, smärtlindrande som alltid måste kommas ihåg, en vimsighet och stresskänslighet som visst kan upplevas som "charmig" men som emellanåt får mig att gråta krokodiltårar etc etc. Jag hade bestämt mig för att inte följa med.
Men så talade jag mig själv till rätta.  Jag måste utmana mig själv i det svåra och samtidigt acceptera att jag inte är som alla andra, men att jag duger ändå. Så med beslutsamhet packade jag väskan och åkte, dock med en stor klump i magen.
***
What kind of progress is it I am talking about and in what way did the trip with the choir assist that progress?
Even going in the first place gave me major anxiety, to hang out with "normal" people, spend time at the beach and live together in a small hotel room. How was it possible for me to relax with the thought of having to explain all the odd things about me- breast prosthesis that need to be taken on and off, arm support socks and gloves on both arms, 17 kilos chemo overweight, legs and feet that are in constant pain and screams in my dreams at night, pain relievers to be remembered always, a low tolerance to stress that can seem charming but at times it makes me cry crocodile tears. I had decided not to go.
However, I told myself  I had to go, to challenge the difficulties. "No, you aren't like everyone else but you are ok as you are." With determination and an aching, nervous stomach I packed my bag and went.


Redan första kvällen på plats fick jag hjälp av kloka medresenärer att skratta och skoja om detta eländes skit. Vi hade helt enkelt en diskussion om vad bröstproteser egentligen bör användas till och vi skrattade så att tårarna rann. Med skrattet försvann ångesten, den rann av mig där och då. Plötsligt hade jag slagit vad om att bada i havet följande dag, utan proteser.
Så blev det och en klok vän hämtade en av proteserna i väskan och några av oss stod i vattnet och utövade "kast med protes". Tala om att avdramatisera en oerhört traumatisk upplevelse för mig!! Det hade liksom satt sig i huvudet att jag inte ville bada utan proteser trots att det är så besvärligt och tungt att ha dem på. Jag kände mig inte bekväm helt enkelt, att gå runt utan bröst, överviktig i en baddräkt.
Så på två minuter var det hindret övervunnit- i sällskap med "vanliga" människor.
Jag gick hem från stranden den dagen oerhört lättad och ...fri.
***
Already the first evening I got help from my co travellers to laugh and joke about the entire nuisance. We simply had a silly discussion about the "true" use of breast prosthesis and we laughed so hard.
With the laughter the anxiety went away. Suddenly I heard myself make a bet about a swim in the ocean the following day, without the prosthesis. That's exactly what happened and a very wise friend ran up to my bag and pulled one of the prosthesis out. Some of us threw it between us in the water like a ball. That completely defused the trauma of seeing the overweight me in a bathing suit, without breasts. It took two minutes together with these "normal" people to overcome that fear. I felt... free... when we left the beach that day.

Att sova med en "vanlig" människa på ett hotellrum visade sig gå alldeles utmärkt. Vi kastade lite proteser där också och löste en del livsproblem på sena natten och tidiga morgonen.
Dessutom vaknade jag inte av några skrik i sömnen, jag sov som en stock. Jag hade bestämt mig för att puscha mina ben och fötter till den yttersta gränsen, att inte jämt behöva ta bussen eller taxi bort eller hem när alla andra går. Så jag gick och gick och gick. Med mina kängor och ordentliga inlägg, och emellanåt ett glas vin (eller två) innanför västen. Och visst, jag knaprade smärtstillande- men jag gick! Det är ju super för nervsmärtorna att få igång blodcirkulationen men inte helt optimalt för två hälsporrar och inflammerad bindväv... Men min sjukgymnast och jag hade en deal- skit i hälsporren, vi börjar om med läkning och behandling av den när du kommer hem. Så då gjorde jag så. Och gick ner två kilo under resan.
***
To share a hotel room with a "normal" person turned out to be just fine. We threw some prosthesis as well and discussed life's ups and downs late at night and early in the morning.
I didn't wake my room mate up with screams, I slept like a log. I had decided to push my feet and legs as much as I possibly could- I didn't want to be different yet again and take a bus or a taxi when everyone else was walking. Instead I walked, and walked and walked everywhere. With my boots and medical soles and at times even with the help of a glass of wine (or two). Sure, I had to eat pain killers, but what's new? I managed to walk the entire time! In benefit for my nerve pain, not beneficial for the heel spur on both feet and inflamed tissue... But my physiotherapist and I had a deal- let's give it a go and we'll start all over with the treatment of the heel spurs when you return if we have to. That's what I did. And I lost two kilos during that trip.

Jag har fortsatt gå och puscha mig likadant sedan jag kom hem och i kombination med min anti-inflammatoriska kost så fortsätter cellgiftskilona att "trilla av". Emellanåt känner jag tom igen mig själv i spegeln!

Tack, positiva grupptryck och kära kropp som äntligen är redo för att bli puschad lite mer fysiskt! Det tog 3,5 år för mig att nå hit, där effekterna av gifterna äntligen släpper något så att en form av fysisk läkning kan börja på riktigt.

***

Since I got back home I have continued to walk and pushed myself in a similar way. In combination with my anti-inflammatory diet the chemo overweight is starting to let go of my body. At times I even recognize myself in the mirror these days!

Thank you- to the positive group pressure and my dear body, that is finally ready to handle a physical push like this! It took 3,5 years for me to get to this point- where the effects of the poison finally let go and allows my body to begin some sort of major physical mending.

Med allt detta kan ni ju tänka er hur trött (men lycklig) jag var. Sista dagen gjorde vi ett besök inne i en fantastiskt vacker katolsk katedral. Och då kom tårarna. Tårar av lättnad, tårar av sorg, tårar av rädsla, tårar av en så oerhört stark vilja att leva, tårar av tacksamhet och helt enkelt bara tårar. Där satt vi, en grupp körmedlemmar, på den katolska trappan medan jag grät färdigt. 

Jag är väldigt tacksam även för den stunden. När vi reste oss därifrån kändes det som om jag lämnade ytterligare en del av allt det svåra bakom mig. Jag reste mig och steg åter igen in i en ny fas av livet.

***

With all this in mind I think you can imagine the (very happy) tiredness I felt. The last day we visited a beautiful Catholic Cathedral and with that my tears arrived. Tears of relief, tears of sorrow, tears of fear, tears of a tremendous desire to live, tears of gratitude and just plain tears. We, a group of choir members, sat there together on the stairs leading up to the Cathedral- waiting for my tears to stop.

I am forever very grateful for that moment. When we stood up and walked away it felt like I left more parts of the past 3,5 years horrifying baggage behind. Once again I entered a new beginning.

           

Efter resan väntade 2,5 veckas lymfterapibehandling i tryckväst. Varje dag åker jag då till sjukhuset för att ligga en timme i denna tryckväst, med syfte att pressa ut lymfvätska från armarna ut i kroppen. Inte det roligaste jag gjort i livet kanske. Men nu skrattade jag, såg det komiska i situationen.

Det ser faktiskt inte klokt ut!

***

After the trip I had 2,5 weeks of lymph therapy treatment waiting for me. It is a daily treatment for an hour with a west that helps push the lymph fluid from the arms and out to the rest of the body. Not one of the most joyful experiences I've had in life. But this time I laughed my way through, I could see the funny side of it. It looks hilarious!

  

Livets nya fas. Ärren talar om en fruktansvärd erfarenhet, total ensamhet och ångest, om styrka och mod, om uthållighet, om positivt tänkande, en kämparglöd och oerhörd klarsynthet samt livserfarenhet. 

Jag är stolt över det jag har klarat av. Stolt över mina ärr. De är ett med mig nu. Välkommen nya fas!

***

The new beginning. The physical scars are witness to a dreadful experience, to a complete loneliness and anxiety, to strength and courage, to positive thinking, to a fighting spirit with no end and to a tremendous life clarity as well as life experience. I am very proud of the way I've guided myself through it. I am proud of my scars. They are a part of me now. Welcome, new beginning!

Hyllning till en kör*** A Tribute To A Choir

Det finns en extraordinärt fantastisk gospelkör i Mölnlycke- Loud'n Proud- som jag kom med i när jag fortfarande var under cellgiftsmedicinering och mådde rejält kasst. Jag vågar påstå att just den- med sin sång, musik och människorna som utgör den- har till väldigt stor del bidragit till att jag tagit mig igenom massor av elände av varierande art och mår så fantastiskt bra som jag gör idag.
Framtiden hägrar mer än någonsin.
***
In Mölnlycke, Sweden you'll find an exceptionally amazing gospel choir- Loud'n Proud.
I had the privilege to become a member whilst I was still on chemo-tablet treatment and really didn't feel all that great. I dare to say that this choir- with it's music and it's members- has contributed big time to my healing process through "a lot of shit and misery of various context" and is one of the major reasons why I feel as good as I do today. The future is within reach.

En stor vändpunkt för mig i denna senare delen av min rehabiliteringsprocess- och faktiskt personliga utveckling- blev en Mallorca resa med kören i slutet av april.
Jag klarade av många mentala och fysiska hinder på den resan, samtidigt som jag skrattade och sjöng mig igenom dagarna med oerhört trevliga, sympatiska, hjälpsamma, roliga, skogstokiga, skönsjungande och underbara personer.

Ni, kära"köramöba" ligger mig oerhört varmt om hjärtat och 

jag kan inte tacka er nog för det ni gjorde och gör för mig alltid. 

En stor hyllning är på sin plats!

***

Late April a Mallorca trip together with this choir became a major turning point in my current rehabilitation process and personal development. I managed to overcome several mental and physical obstacles on that journey at the same time as I was laughing and singing my way through the days together with all these wonderful, super pleasant, helpful, funny, completely crazy and beautifully singing people.

You- my dear "amoebic choir"- have a very special place in my heart. 

I can't thank you enough for all you did for me during this trip and do for me always.

Hence why this tribute is for you!

Inga fjärilar*** No Butterflies

Ha ha inte en fjäril hann vakna till liv i magen för när jag kom fram till Onkologen var hela mottagningen...borta...! Japp, puts väck! Eh, döm om min förvåning, såg ut som ett stort fån. De har renoverat på Sahlgrenska och jag har endast besökt Onkologen i deras tillfälliga lokaler, nu var de färdiga och hade under hösten flyttat tillbaka till sin vanliga plats, som jag inte hade en aning om var det var. Blev lite drama och lite joggande. För jag är som vanligt tidsoptimist!
Alla prover och undersökningar var bra. Fick svart på vitt, äntligen, att jag inte inbillar mig angående nervsmärtor i underben och fötter eller problem med att hitta ord ibland i samtal samt en viktnedgång som är skum. Det är den äckliga Taxoteren som spökar- nervgiftet som ger "fantastiska" långtidsbiverkningar. Ingen surprise, det visste jag genom egna efterforskningar men jag tror att min kära onkolog idag kände att jag var redo att höra det. Jag mår ju så mkt bättre och det både syns och märks naturligtvis. Hon vet dessutom vilket helvete det är att vara förälder till ett barn med en kronisk sjukdom såsom diabetes typ 1, sjukdomen som aldrig vilar eller låter sig bli stabil och hitta en rutin.
Det kvittar hur positiv du är eller vad du gör, den gör som den vill. Fick peppning och förståelse även där. För det är klart, att aldrig få sova en hel natt har inte direkt skyndat på min rehabilitering...
Ett bra besök och som alltid, förbannat skönt att öppna dörren, gå ut i friska luften och lämna det mentalt tunga, sorgliga stället bakom mig!!
***
Ha ha not even one butterfly had the chance to awake in my stomach today. When I had walked through the hospital and was about to enter the elevator to the Oncology Department I noticed that it was gone...yes gone! The entire department had been moved elsewhere... Actually back to their original place after a major renovation- but I have only visited them the past three years at their temporary place. I had no idea where to find them. Had to leg it around the hospital and finally made it, barely on time...
All tests were fine and the examination went well. Had a good talk with my oncologist and finally got it  in black and white- the nerve pain in my legs, the loss of words occasionally and a very odd, non existing weight loss is not due to my imagination. I can thank the chemo nerve "poison" Taxotere for those long term side effects. No surprise really, I had figured that out long ago by myself but to finally hear it in words from a doctor felt good. I think she saw that I was ready to hear it. I feel so much better and that shows, I can tell you.
In addition, she knows first hand the hell it is to be a parent of a child with the chronic illness diabetes type 1. It doesn't matter what you do, the illness never rests or takes a break, never gets into a routine or pattern. You just have to follow it's turns and try to be as positive as you can.
It felt good with advice and full understanding. Because, it hasn't really speeded up my rehabilitation to never sleep a full night... A good visit and as always, a wonderful feeling to open the door, walk out into the fresh air and leave that awful place behind!!

Intressant...***Interesting...

Ska till onkologen på återbesök imorgon. Det gör jag numera var 6:e månad. Det slog mig ikväll att jag som brukar må väldigt dåligt dagen innan, tankarna far och flyger- mår helt ok. Det vilar ett lugn över mig. Intressant. Vad är det som har hänt? Är det helt enkelt rehabliteringens nya fas som visar sig från sin bästa sida? Nerverna spökade inte ens vid fredagens förberedande blodprovstagning. Jag brukar inte kunna se på de där rören med mitt eget blod som innehåller svaret om hur det står till med mitt liv. Nu kändes mer som, ja, rör med blod...typ. Vi får väl se om fjärilarna i magen sover även när jag trycker på Onkologens knapp i hissen. Just nu är jag mest oroad över att behöva väga in mig, gillar inte att vara så här överviktig (tack cellgifter, verkligen!) och att få det på pränt i journalen.
***
I have a routine appointment at the Oncology Department tomorrow. They take place every 6 months. This evening I suddenly noticed that I feel fine, not as anxious as I usually feel the day before such a visit. With my thoughts all over the place- today, it's calm. Peaceful even. Interesting. What has happened?
Is this a sign of the new rehabilitation phase I am in? Not even on Friday, when I had my blood tests taken in preparation for tomorrow's appointment, did my nerves shake. They usually do, I normally can't even look at those tubes with my own blood- they stare back at me with the answer, they know the answer of my life before I do. Friday it only felt like blood in tubes... just tubes of blood.
Let's see if the butterflies in my stomach are still asleep when I press the Oncology Department button in the elevator tomorrow. At the moment my biggest worry is the scale and having to weigh myself. I really don't like to be this overweight (thank you, chemo. Really!) and have it documented.

Nu är jag redo, 2013!*** Now I'm ready, 2013!

Jag skulle kunna tänka mig att skåla in det nya året idag. 

Den 30 december 2012 var fantastiskt trevlig i goda vänners lag, men jag var inte redo för ett nytt år. Starten på nya år har liksom blivit lite skrämmande för mig. Tanken "nu kan det iallafall inte bli värre" har dykt upp varje nyårsafton i tre år. Med mitt signum "positivt tänkande och jävlar anamma" har jag leende gått rakt in i fällan. I år tänkte jag "eh, nu vet du av erfarenhet att det VISST kan bli värre". 

Mitt signum består men hur ska jag tänka nu då...?

***

Today is a good day to make a toast in honor of the new year!

Dec 30, 2012 was a great day, celebrated together with good friends but I wasn't ready for a new year. The beginning of new years in general has become frightening to me. Every New Year's Eve the thought "NOW it can't get any worse" has risen in my head. My trademark of being a positive thinker and never-giving-up-spirit has every year led a smiling me right into the trap. 

This past New Year's Eve I didn't know what or how to think- 

the experience, despite my trademark, by now is that it CAN get worse...

En titt in i min nyårsstämmning i en inredd lada på Bohuskusten vittnar om en fantastiskt, rolig och trevlig kväll på alla sätt och vis! I detta sällskap skrattar man non stop! Man vill liksom gå in och vara med. Precis så såg mitt inre ut för en månad sedan. Jag stod lite utanför livet, det mörka utanför dörren i fotot får representera den enorma ensamhet jag känt under hela 2012- 

att inte passa in, vara annorlunda men se vanlig ut, t o m dömd, hånad (japp, så kan det vara i de friskas värld), och värderad enligt andra normer än min verklighet. Chocken över det var total och alla tårar under den senare delen av 2012 representerar endast den. Jag kämpade och kämpade för att få komma in i värmen. Förstod inte vad som hände. Men jag ger inte upp och gång på gång gick jag in genom den där dörren, försökte råda bot på ensamheten och varje gång tog jag ett steg framåt. 

Jag har träffat så många kärleksfulla människor i de där stunderna, 

det är helt otroligt. Det finns hopp i världen! Kärleksfulla medmänniskor finns det gott om!

***

You are welcome to have a peek into the cool place we celebrated New Year's Eve at. A barn made into a cosy, warm place for gatherings and parties. In the photo, you can almost feel all the laughter and fun happenings going on inside, you want to join in. In this company you laugh all the time! 

It can describe my feelings a month ago very well. Standing a bit outside life with the darkness representing the enormous loneliness I've felt during the entire year of 2012- to not fit in, to be different but yet look the same, even to be judged and mocked (yes, in the healthy peoples world that can happen) and to be valued by norms that are different than my reality. It gave me a chock and the tears from the last part of 2012 represents that. I fought an fought to get into the warm gathering but didn't succeed. I didn't understand a thing. But since I never give up I just kept on going in through that door, tried to mend my loneliness and every time I took a leap in the right direction.

I have met and experienced love from so many people during these moments. 

It gives me hope because the world is full of loving fellow humans!

Jag läste ett citat av Jonas Bergh, professor och bröstcancerspecialist vid Karolinska Universitetssjukhuset: 

"Som frisk kan man aldrig någonsin uttala sig om vad som är livskvalité för den som är sjuk. Det kan handla om till synes banala saker som vi inte har en aning om. Allvarligt sjuka har har ett helt annat sätt att tänka och reflektera. Som läkare ser jag det som en absolut ynnest att få dela sådana erfarenheter."

Det citatet var en knuff i ryggen in i värmen, på mina villkor! Jag måste sluta låta mig bli bedömd av "friska människor"på deras villkor (nu kan ju det låta lite diskriminerande men förstå mig rätt). De får naturligtvis tänka och tycka vad de vill men jag ska inte bygga min person på deras åsikter. 

Ni "friska människor" måste förstå att jag inte ser mig som cancersjuk längre, inte alls faktiskt. och det är jag jävligt tacksam för- jag är i remission och inget annat. Har jag flyt blir jag friskförklarad, alltså en "frisk människa" ;) om 2 år. Jag anser mig vara i nyorienteringsfasen, de senaste tre åren är lagda till livserfarenhetens gedigna ryggsäck och dyker upp som en chockfasblänkare endast ibland. MEN jag lever med sviterna av en cancerbehandling och ska passa in på era villkor i samhället. Ni sätter reglerna och jag ska le och inte besvära er mer med gnäll om kroniska smärtor, lymfödem, dålig ekomoni etc. DET är en utmaning! Tro mig, jag kommer att klara den med!!

 Jag tänker passa in i samhället på MINA villkor. 

Tack, Jonas Bergh- dina ord gav mig min värdighet som "remission från cancer"- människa tillbaka.

***

I read a quote by Jonas Bergh, a professor and breast cancer expert at a university hospital in Stockholm (my translation): 

"Aa a healthy person you can never say you know what life quality is described from a seriously ill persons point of view. It can seem to us as the most mundane thing and we just don't have a clue. Seriously ill people have a completely different way of thinking and reflecting. As a doctor it is a true privilege to be able to share such experiences and thoughts."

That quote pushed me into the warm, cosy barn, on my terms! I need to stop letting me be valued by "healthy people"on their terms. ( That can sound a bit discriminating, please don't misunderstand me here). Of course they can think and say what they want 

but I can not build "me" on their opinions and let me be affected by it. 

You "healthy people" must understand that I don't view myself as a"person with cancer" any more, not at all actually. I am in remission, that's all and for that I am damn grateful. With some luck I'll even be declared a healthy person ;) in two years time. 

I regard myself to be in the phase of reorienting, the past three years are tucked away in the heavy life experience backpack and only occasionally shows up on the scene as a quick chock phase diva. BUT I live with the long term effects of chemo treatment and I am supposed to fit into the world on your terms. You set the rules and and I am supposed to smile and I'm not to bother you with information about my chronic pain, lymph edema arm, poor financial situation etc. THAT is a challenge, but believe me when I am saying that I will handle that as well. You just wait and see. :) I will fit into society on MY terms. 

Thank you, Jonas Bergh, for giving me my dignity as a "from cancer in remission" human being back.

Jag har börjat dansa, alltså inte bokstavligen för det har jag alltid varit för klumpig för ;), men genom livet i allmänhet. Mitt första steg efter helgledigheten var att dansa in på den mysiga, nyöppnade klädbutiken Jn'K här i Mölnlycke och fråga om jag fick arbetsträna där. De två underbart vackra- på in och utsidan- kvinnorna som äger butiken välkomnade mig med öppna armar. Vips är jag åter igen med i en gemenskap, ett sammanhang i samhället (privat skapar jag ju sammanhang hela tiden, som min goa kör bla, det hoppas jag ni förstår men i ett "göra nytta" sammanhang). De tar hand om mig, låter sig inte luras av den "duktiga flickan" utan ser bakom skalet och gräver fram den kreativa kvinna som just nu behöver bli lite omhändertagen. I samråd med min rehabansvariga ängel på arbetsförmedlingen lotsar de mig tillbaka in i samhället med varm hand. Åh, det mottagandet har varit guld värt. De tror på och ser just mig! De tre senaste veckorna känns som år av rehabiliteringsframsteg!

***

I have started to dance, well not literally because I've always been to clumsy for that ;), but in through life in general. After the Christmas holidays my first step was to dance into a newly opened clothes store here in Mölnlycke and ask if they had a place for me, as a work training position. The boutique owners are two beautiful women, inside- out, and they welcomed me with open arms. Just like that I am in the warmth, in the society as a person. Together with my angel rehab contact person they take care of me- they wont be fooled by the "hard working good girl" instead they dig deep and see a creative woman that at this moment in life needs to be cared for with gentle hands. They believe in and see me! The past three weeks feels like years of rehab progress!

Så jag säger välkommen 2013, visserligen en månad försent- men nu är jag redo. Jag är oerhört stolt över mig själv som har klarat av i mångt och mycket

 det värsta året på denna cancerresan, 2012. 

Det tog jag mig igenom alldeles själv, 

jag hade styrkan att välja rätt och stötte genom de valen på de

 hjälpande händerna där de behövdes.

Nu vet jag hur jag ska tänka inför det nya året... 

Frågan är om jag ska dansa foxtrot, vals, hip hop, zumba eller showdans? 

Visst, saker och ting kan hända men jag dansar idag och hanterar dem 

om och ifall de dyker upp.

Min kreativitet flödar och spännande saker börjar hända. 

Skål!!

***

And with that, a month late, I am ready to say: Welcome 2013! I am incredibly proud of myself that have handled the most difficult year on this journey, 2012. 

I did that all by myself.

I had the strength to make the correct choices and through them I found 

the helping hands when needed and necessary.

Now I now how to think in regards to the new year...

The question is what kind of dance I should choose? 

Waltz, hip hop, zumba or show dance?

Sure, horrible things can happen but of them I know nothing. 

I will dance today and if they come my way I'll deal with that then.

My creativity streams and exciting things are beginning to happen.

Cheers!!