"There comes a time in your life, when you walk away from all the drama and people who create it.
You surround yourself with people who make you laugh.
Forget the bad and focus on the good. Love the people who treat you right, pray for the ones who don't.
Life is too short to be anything but happy. Falling down is a part of life, getting back up is living."
José N. Harris

söndag 10 februari 2013

Intressant...***Interesting...

Ska till onkologen på återbesök imorgon. Det gör jag numera var 6:e månad. Det slog mig ikväll att jag som brukar må väldigt dåligt dagen innan, tankarna far och flyger- mår helt ok. Det vilar ett lugn över mig. Intressant. Vad är det som har hänt? Är det helt enkelt rehabliteringens nya fas som visar sig från sin bästa sida? Nerverna spökade inte ens vid fredagens förberedande blodprovstagning. Jag brukar inte kunna se på de där rören med mitt eget blod som innehåller svaret om hur det står till med mitt liv. Nu kändes mer som, ja, rör med blod...typ. Vi får väl se om fjärilarna i magen sover även när jag trycker på Onkologens knapp i hissen. Just nu är jag mest oroad över att behöva väga in mig, gillar inte att vara så här överviktig (tack cellgifter, verkligen!) och att få det på pränt i journalen.
***
I have a routine appointment at the Oncology Department tomorrow. They take place every 6 months. This evening I suddenly noticed that I feel fine, not as anxious as I usually feel the day before such a visit. With my thoughts all over the place- today, it's calm. Peaceful even. Interesting. What has happened?
Is this a sign of the new rehabilitation phase I am in? Not even on Friday, when I had my blood tests taken in preparation for tomorrow's appointment, did my nerves shake. They usually do, I normally can't even look at those tubes with my own blood- they stare back at me with the answer, they know the answer of my life before I do. Friday it only felt like blood in tubes... just tubes of blood.
Let's see if the butterflies in my stomach are still asleep when I press the Oncology Department button in the elevator tomorrow. At the moment my biggest worry is the scale and having to weigh myself. I really don't like to be this overweight (thank you, chemo. Really!) and have it documented.

2 kommentarer:

Livet går vidare.... sa...

Det kommer gå jättebra, ditt blod kommer visa att du är frisk :)
Kramar och Lycka till, Lisbet

Camilla sa...

Håller på dej Annika, tummar & tår! Skit i vad vågen visar, du vet ju att det är cellgifernas fel!
StyrkeKram // Camilla