Flash Back

Mammografi. Nästan på dagen ett år sedan sist. Eller, ja, nu på söndag är det precis ett år sedan mitt högra bröst började spruta blod i duschen- det bröst som fick mig att söka läkare och som inte innehöll någon cancer.
A piece of cake trodde jag att gå in och kontrollera det kvarvarande (högra) bröstet. Efter röntgen blev jag ombedd att vänta, de ville göra ett ultraljud också. Då satte panikångestattacken in. Jag hyperventilerade och var säker på att de hittat fler tumörer. Det var en sådan flashback till för ett år sedan, så hemskt. I min hjärna hade jag redan påbörjat en ny kur cellgift och tappat håret igen. Jag blev så väl omhändertagen av personalen och fick veta att det är en vanlig reaktion på första mammografin efter ett bröstcancer"äventyr" som mitt. Är det bra, eller?
Jag är fortfarande inte mig själv efter dagens attack. Som tur är hade jag redan innan stämt frukostträff med Ingrid. Tack gode gud för det!
-Ja just det, resultatet ja!! Det var hur bra som helst. Inga konstigheter! =)) Och jag är naturligtvis väldigt tacksam för att de är så noggranna med undersökningarna. Det var bara min hjärna som bestämde sig för att spela mig ett spratt idag.
***
Mammogram. Almost a year ago, to the day, since last time. Or, I should say, on Sunday it is exactly a year ago my right breast bled in the shower- the breast that made me see a doctor in the first place and that didn't have any tumors in it.
I thought it would be a piece of cake to check out my remaining (right) breast. After the mamogram I was asked to wait since they wanted to have an ultrasound done as well. That was it for me. Such a flash back to last year! I had a major panic attack, couldn't breath and started to cry. In my brain I had already began a new round of chemo and lost all my hair a second time. It was awful. They took such good care of me though and told me that that is a normal reaction to the first mammogram after a breast cancer "adventure" like mine. Is that good?
I am still not myself after that experience.I had made plans to meet up with Ingrid after the appointment. Thank God!
-Ah, yes, the result. It was good, really good. All was fine. I am of course extremely grateful that they are so thourough with the examinations. Today my brain just decided to trick me a bit...

Kontraster*** Contrasts

Vilken vecka, vilka kontraster. Ena dagen befinner man sig på rehabilitering på andra sidan jordklotet och nästa dag är man tillbaka i den brutala verkligheten igen. Veckan inledes med ett besök på onkologen. Inga knutor hittades och proverna var bra. Konstigt att onkologen har blivit vardag och att man vänjer sig vid att hålla andan när lymfkörtlar vid hals, bröstkorg, ärret och armhålorna undersöks för att ev upptäcka små knutjävlar. Ibland känns det som om att det bara är en tidsfråga innan de hittar en...Nåja, det är väl förhoppningsvis en försvarsmekanism jag har "om ifall att" det värsta skulle hända. Diskuterade med läkaren om mina domningar i händer och fötter, samt intryck av att hjärnan "inte kopplar så fort" nuförtiden. En klar biverkning av Taxoteren, som ju är ett nervgift. Kan försvinna, eller inte.
Jag har hunnit med att träna med min personlige tränare och fått känna att kroppen återhämtat sig en aning och att träningen gick bättre än någonsin förut (enligt mina cancermått mätt- baby steg). Roligt!
En välbehövlig massage har slängts in i schemat och imorgonbitti är det dags för mammografi av mitt högra bröst. Jag känner mig inte direkt orolig, men några hjärnspöken finns nog eftersom jag sitter här mitt i natten och skriver.
Annars kämpar jag på med min upplevelse av Max diabetes. Skitsjukdom som styr våra liv så till den milda grad. Jag har en "down period" med den just nu. Inte en natt har vi fått full sömn denna veckan. Den gör mig arg och jag begriper inte varför Max skulle behöva bli sjuk!!! Jag är skitförbannad faktiskt!
Som en kontrast till alllt jag sagt ovan så älskar jag julen och veckans julpysslande håller familjen Kjeller på banan.
***
What a week, what contrasts it has contained. One day you find yourself on rehab half way around the world and the next you are forced to face the brutal reality again. My week began with a visit to the Oncology Department. No lumps were found and the blood tests were good. It's odd that the Oncology Department has become a part of my every day life. I've gotten used to hold my breath every time my neck, chest, breast, scar and armpits are getting examined in the search for new devil lumps. I feel that it is just a matter of time before they find something, I guess it is a defense mechanism I have in case the worst scenario would occur. I discussed with my doctor the fact that my hands and feet are numb now and then as well as my brain function seems "low", not "connecting" as it used to. A major side effect of the Taxotere chemo is exactly that- Taxotere is a nerve poison. It might go away, or not.
I have managed to exercise with my PT and found that my body actually could handle a bit more of a push than before (at my cancer level that is. Baby steps). Great!
A well needed massage was put in the weekly schedule and tomorrow I have a mammogram of my right breast. I don't feel worried but I guess that something is up since I am awake and writing this in the middle of the night.
Other than that I struggle with Max's diabetes. Crap illness that fully control our lives. We haven't slept an entire night this week. It makes me so angry and I can't understand why Max had to get sick. I am truly pissed off actually!
As a contrast to all the written information above I must say that I love Christmas. The creative work around the house and the spirit of the upcoming holiday are keeping this family on it's toes.