Check

Så, då var man kontrollerad igen hos min goa läkare och lika goa sköterska på onkologen. Känns alltid bra när man går därifrån, inte lika roligt inför besöket. Det känns som om man spelar rysk roulette- "ja grattis Annika, idag var där ingen knuta" eller
"Tyvärr Annika, här har vi hittat en liten ny cancerelakingsknuta". Jag börjar dock bli riktigt bra på att hantera den situationen, jag kanske skulle ge mig ut på en spelkväll på stan med mitt pokerface och nya talang. =)
Jag hann faktiskt inte få besök av Herr Ångest idag, och det kan jag tacka jobbet för. Åh så många goa ungar jag har kramat, personal och föräldrar med för den delen. Vi borde alla kramas mer, det gör så gott!!
Ja, jag älskar verkligen att var runt barn, dessa superintelligenta varelser som vi vuxna borde lära så mycket mer av.
Dagens kommentar: "Men Annika, varför byter du hår hela tiden? Jag känner ju inte igen dig!" =))))
Nu undrar ni naturligtvis hur kontrollen gick... jag hade riktigt bra värden och min lilla fina lever hade också bra värden. Den återhämtar sig och jag lyfter på hatten för denna fantastiskt kämpande kropp. Så, bra värden i levern betyder ju verkligen att den var trött av cellgifter, inte angripen av trippel negativ skitcancerceller som jag emellanåt fick för mig. Puh! Som sagt, man balanserar på en oerhört tunn lina, men idag höll den, och det med råge.
I bilen på väg till jobbet fick jag flera uppmuntrande tecken- ja, jag tror på övernaturliga krafter, skyddsänglar och någon form av högre makt. Jag var så trött och lite låg, satte på radion och precis då börjar "min" styrkelåt att spelas. (Om ni inte minns titta in på detta inlägg från december 2010). Samtidigt dras mina ögon från vägen (ups, läs inte detta pappa polis) och jag ser den vackra naturen och vyn över sjöarna i Mölnlycke, himlen spricker upp för ett ögonblick och det är precis som i en saga. Åter igen kommer rösten "Lilla vän, det kommer att bli bra". Den, mina kära bloggläsare, är det inte första gången jag hör under denna cancer resa. Om det är mina egna tankar eller inte låter jag var osagt, men om min skyddsängel läser detta så är jag jäkligt nyfiken på vem du är! =)
***
Well, a regular check up was performed today by my lovely doctor and nurse at the Oncology Department. It's always great to walk out from there, it isn't as fun to enter those doors. It feels like I am playing Russian Roulette- "ah, Annika, congratulations today we found nothing" or "ah Annika, sorry to say but we've found a new cancer lump". I am getting good at handling the situation though- maybe I should head to the city for an evening of games with my poker face and new talent. =)
Mr Anxiety didn't get a chance to visit today, I was to busy at work. Oh wow, I've hugged so many wonderful children, staff and parents as well actually. All of us should hug more, it's the best medicine.
I really love being around children- they are such intelligent and marvelous human beings. Adults should learn much more from them. Today's comment: "But Annika, why are you changing hairs so often. I can't recognize you!!" =)))))
You must be wondering how the check up went...excellent results of all the tests, including my darling liver. It is recovering and I take my hat off to this amazing, fighting body of mine. Good liver test results means that the chemo made it tired, it wasn't cancer tumors invading it as I occasionally thought. Phiew! Well, I'm walking on a thin tread here, but today it was a bit thicker.

In the car, on my way to work this morning I felt so tired and a bit "low". All of a sudden I experienced so many encouraging "signs". Yes, I believe in some sort of higher power, guardian angels and spirits. I turned on the radio and there and then "my song of strength" began playing (if you don't remember visit my blog page from one day in December 2010). At the same time my eyes were drawn from the road (ups, daddy police man, please don't read this) and I couldn't help but notice the beautiful nature and lake scenery in Mölnlycke while the sun tried to get through the clouds in the sky- it was just like a fairy tale. Once again I heard the voice "My dearest friend, everything will be ok". That, my dear blog readers, isn't the first time I hear this voice during this cancer journey. If it is parts of my own thoughts or not I leave unsaid, but if my guardian angel reads this, please let me know who you are, I am so curious! =)