"There comes a time in your life, when you walk away from all the drama and people who create it.
You surround yourself with people who make you laugh.
Forget the bad and focus on the good. Love the people who treat you right, pray for the ones who don't.
Life is too short to be anything but happy. Falling down is a part of life, getting back up is living."
José N. Harris

onsdag 23 februari 2011

Nattligt Besök*** A Night Visitor

Vad är nu detta?!!!! Vaknade nu mitt i natten av att Herr Ångest drog av mig täcket. Bara sådär. Försökte återgå till den varma sängen och tänka bort honom med alla tekniker jag lärt under åren. Det gick inte. Han är här, F..ING kl 4 på morgonen och jag ska jobba imorgon. Hur ska jag någonsin få dessa två världar att gå ihop? Var sjutton kom han ifrån, jag mådde ju så bra efter vår semester. Betyder detta att man verkligen inte ska ropa hej, eller? Uttalade jag inte tom orden för några dagar sedan att jag under enstaka ögonblick kan känna mig frisk för första gången på flera år? Jag vill ju så gärna känna mig frisk. Jodå, och nu slår det tillbaka med full kraft. Herr Ångest hånler åt mig. Jag vet ju inte ens vad det är som utlöste hans besök!!
Inte är det specifika cancer tankar tror jag. Fast, vete sjutton om det inte är just det när jag tänker efter. Kroppen strejkar lite just nu, jag har ignorerat detta faktum ett tag och jag är allt annat än en frisk 38-åring: hjärnan är mos-riktig blaskig potatismos, för många saker på en gång och den får fullständig kortslutning, mensen har försvunnit igen, hela kroppen är full med vätska och jag väger mer än någonsin förut- jag är trött på att inte kunna ha mina vigselringar!,jag mår illa och har ingen aptit, jag har helt plötsligt börjat bli inkontinent på ett väldigt dramatiskt sätt (japp, detta är min blogg och jag är helt ärlig. Sorry för den detaljerade informationen) och igår var jag efter remiss från onkologen hos gynekolog för att kontrollera detta.
Kan det vara detta besök som satte dörren på glänt för Herr Ångest? Jag är så förbannat trött på att gå till läkaren.
Men Herr Ångest, far åt pipsvängen då!!!!!
***
What now?!!!! Woke up in the middle of the night when Mr Anxiety pulled of my blanket. Just like that. I tried to go back to sleep in my cosy bed and "think" him away, using all the techniques I've learned during the years. It didn't work. He is still here, F...ING 4 o'clock in the morning and I am going to work tomorrow. Will I ever succeed in merging these two worlds? Where did he come from? I felt so good after our holiday, really good. Does this mean that I'm being punished for feeling good for a few days? The other day I think I even said something about me feeling healthy and strong during a few moments here and there, for the first time in years. I really want to feel healthy and strong. Yes, I said that and now I am eating durt for that statement. Mr Anxiety is mocking me. I don't even know what pulled the trigger to his visit!!
I don't think it is specific cancer thoughts. Or maybe it is, deep down inside? My body has decided to strike a bit at the moment. Side effects from chemo tablets perhaps?...
I've ignored it for some time and I have to admit that I am far from being a healthy 38-year old: my brain is like mashed potatoes- the not so tasty kind, to many things at once and it experience a short circuit, my period is gone again, the body is full of fluid and I am heavier than I've ever been- I am sick and tired of not being able to wear my wedding rings!, I feel nauseous and have no appetite, all of a sudden I have become incontinent in dramatic way (yes, this is my blog and I am honest with you. Sorry for the detailed information) and yesterday I had an appointment with the gynecologist (a referral from my oncologist). Is it that appointment that slightly opened the door to let Mr Anxiety in? I am so extremely fed up with doctor's appointments!
Oh but please, Mr Anxiety just go away!!!!

5 kommentarer:

Lisbet Lindell sa...

Han lär nog komma på besök fler gånger, vi får nog dras med honom, tyvärr....
Se om du kan få in en spark på skenbenet så håller han sig nog borta ett tag... ;)

Jag tycker det är bra att man är ärlig i bloggen och skriver som det är, drabbas någon annan av samma sak så känns det på något sätt enklare och det är inte lika nära till paniken... Inkontinent kan alla bli, det behöver inte alls ha med detta att göra, varken som cancer eller biverkning... lider dock med dig, du behöver inte få mer skit nu...
STORA KRAMAR till dig och skickar extra styrka.

Anonym sa...

*kramar om*

Du är aldrig ensam.

Ulrika sa...

Åh Annika, vad jobbigt! Jag förstår bara inte hur den f-bannade ångesten kommer in. Det är ju ingen som öppnar några dörrar och välkomnar, precis. Ändå tar den sig in - rakt in i oss. Usch, jag hjälper dig lite i stridsropet: FAR ÅT PIPSVÄNGEN!
Jag hoppas att du har - om inte övervunnit honom ännu - så åtminstone fått ner honom på rygg.

Många kramar
Ulrika

Ann Viner sa...

Jag hoppas det känns bättre nu i solljuset. Tänker på dig!
Kramar

VIktoria sa...

Fasen vad jobbigt! Känner igen mig när du räknar upp alla dina krämpor.

Och du, det var inte lätt att få tag på dig minsann.....

Stor kram

V