Osynliga Herr Ångest*** Invisible Mr Anxiety

Jaha, Herr Ångest har tydligen lånat Harry Potters osynlighetsmantel de senaste månaderna och likt förbannat suttit på min axel.
Jag som i min enfald trodde jag hade bemästrat honom, åtminstone förminskat honom. Själavården i fredags drog av honom manteln och han visade sitt rätta jag. Underbara Madeleine som hjälper mig att se saker så klart!
Inte visste jag/ eller ja, jag förnekade det- att ångest kan ta sig uttryck i yrsel, tunnelseende, kraftigt illamående och andnöd. Nog har jag dödsångest alltid och framförallt då förra veckan. Dessutom obearbetad dödsångest. Tjolahopp! Tjolahej!
Det är bara att sätta igång och bearbeta. Skiten måste ut. Ibland önskar jag att jag bara kunde bryta ihop, gråta och inte vara så förbannat stark hela tiden. Att stänga inne den sortens ångest är inte bra, lilla Annika!
I kontrast till denna något deppiga uppdatering så kan jag berätta att jag kände mig ytterst levande och glad vid körrepetitionen ikväll. Det är så roligt att sjunga!
Imorgon är det onkologbesök igen. Cancer eller inte cancer, det är frågan? Kanske ska jag sjunga på min väg dit, så behöver jag inte må så illa!
Jag bjuder på en närblid av en cancercell, hittad i en artikel publicerad på Jennifer Griffins blogg. Jag tycker faktiskt att den är ganska vacker i all sin farlighet- Svarta Änkan touch. Den kommer att bli den första målningen jag gör i min cancerserie- för nu ska här bearbetas dödsångest!!
***
Ah, the past few months Mr Anxiety has obviously borrowed Harry Potter's invisible cloak and placed himself on my shoulder without me knowing. In my stupidity I thought I overcame him, or at least diminished him. My Health Care For The Soul appointment this past Friday pulled the cloak off Mr Anxiety and he revealed his true self. Wonderful Madeleine that helps me to see things clearly! I had no idea that anxiety can appear as physical signs / well, or at least I ignored it: dizziness, tunnel vision, heavy nausea and shortness of breath. Yes, I have death anxiety and it was very strong last week. A death anxiety that I need to work on and bring out in the open. Yeeha!
I better get started. Crap like that needs to go. Sometimes I wish I could just brake down and cry, not hold everything together and be so strong all the time. Dearest Annika, it isn't healthy to lock that kind of anxiety inside your body and mind!
Well, after this depressing update I do want to tell you that this evening I felt very much alive and happy. I had choir practise. I love to sing!
Tomorrow it is that time again- to meet he Oncologist. Cancer or not cancer, that is the question? Maybe I will sing on my way there, it might reduce the heavy nausea!
To end with, I give you a close up on a cancer cell that I found through an article Jennifer Griffin posted on her blog. I must say that I think it looks dangerously beautiful- in similarities with the Black Widow. It will become the first painting I will produce in my cancer series- time to rehabilitate myself from death anxiety!