Lydiagården

Idag köpte jag en bikini. En som inte är gjord för protes, en som visar "hålet" i bröstkorgen, en som är i min stil- typiskt 50 tal med en liten byxkjol, en som gör mig glad. Hur fixar jag nu detta tänker ni, med förra årets panikångestattack i färskt minne...
Jo, det ska jag tala om för er. Jag har spenderat en vecka på cancer rehabilitering på Lydiagården i Skåne med 11 fantastiska kvinnor, alla med bröstcancerdiagnos samt underbar personal som stöttade oss hela veckan. Jag har lärt mig måla akvarell och kommit igång med motion igen. Jag är helt mentalt utmattad men har fått med mig hem något nytt i bagaget. En framtidstro, ett hopp och många verktyg att tackla dödsångesten med. Därför gick jag och köpte mig en bikini JAG ville ha och inte den Fru Cancer väljer åt mig.
Jag har så mycket tankar och funderingar som snurrar i huvudet. Tårarna strömmar nerför mina kinder när jag ser på fotona. Det var ju mitt mål, att bryta ner min starka mur och äntligen få gråta ordentligt. Jag tror jag lyckades och det känns så skönt!
***
I bought a bikini today. It's not made for a prosthesis, it really reveals the "hole" in my chest, it's perfectly my style- 1950's with a small "skirt", it makes me happy. "How will she be able to handle this", might be a thought in your heads now...with last years major panic attack fresh in your memories. Well, I'll tell you what caused the sudden braveness.
I have spent the past week at a cancer rehabilitation centre in south of Sweden, called Lydiagården. Together with 11 amazing women, all diagnosed with breast cancer, and wonderful staff I have received so much support and love. I have been taught how to paint with watercolour and I have gotten started with my exercise again. Mentally I am completley drained but I brought home some very special things: belief in my future, hope and many tools to use against my death anxiety. That's why I went to buy this bikini that I REALLY wanted and not the one Mrs Cancer would like to choose for me.
There are so many thoughts whirling around in my head... My tears stream down my face when I look at the photos. One of my goals with the cancer rehab was to finally break through my brick wall and allow myself to cry hard. I think I succeeded and it feels so good!