Tankar I Midsommarnatten***Midsummer's Eve's Thoughts

Jag älskar midsommar! Den bästa dagen på året. År 2011 firade jag den med en väldigt speciell person- mig själv. Jag skickade iväg familjen på fest med goda vänner och njöt av tystnaden och skogspromenaderna med Viktor. Tankarna surrade, kom och gick, jag lät dem surra på. Till slut fick jag en fruktansvärd huvudvärk... men långt om länge släppte värken i axlarna och huvudet, jag slappnade av och bara fanns till liksom.
***
I love Midsummer's Eve! The best day of the year. This year 2011 I celebrated it with a very special person- myself. I sent the family off to a party with friends and enjoyed the silence and walks in the woods with Viktor. My thoughts were spinning, came and went, I let them be in their own spinning. Finally they gave me a terrible headache... but after a while the ache in my shoulders and head went away, I relaxed and simply existed here and now.


På en av promenaderna idag plockade jag mg en bukett blommor med en sexårings teknik. Jag har inte plockat blommor på det viset på säkert 25 år. Varför har jag inte gjort det? När jag var sex år var alla blommor vackra, även ogräsblommorna. Jag arrangerade buketterna efter färg, form, glada och ledsna blommor, stora och små. Jag pratade med dem, pysslade om dem när jag plockade dem, höll dem varsamt i handen på vägen hem. Ofta studerade jag dem på nära håll och förundrades över deras skönhet. Min favoritsaga var sagan om Tummeliten som bodde i en blomma- jag brukade leta efter min egen Tummeliten och hitta på nya sagor om just den blomman. Dagens blombukett hamnade i en vas på köksbordet och ut kröp en tusenfoting. Jag studerade honom ett tag och fascinerades över hans sätt att ta sig fram. Vilken fantastisk midsommar- jag plockade blommor på en sexårings vis!!!!!!!!!!!!!!!!!!
***
During one of my walks today I picked a bouquet of flowers with the technique of a six-year-old. I haven't picked flowers using that technique for over 25 years. Why haven't I done that? When I was six years old all the flowers were beautiful, even the weeds. I used to arrange my bouquets in themes: colour, shape, size, happy or sad. I spoke to the flowers, took care of them, held them gently in my hand on my way home. Often I studied them closely and I was amazed by their beuty. My favourite story was the one about a boy that lived in a flower. I used to search for that boy and make up my own stories around each flower I picked. The bouquet of the day ended up in a vase on my kitchen table. A centipede crawled out from the flowers and I sat there and studied him for a while. His way of moving his body forward was fascinating. What an amazing midsummer- I picked flowers like a six-year-old!!!!

Mår Inte Bra*** Not Feeling Well

Jag mår illa, av cellgifter och rädsla. Träffade en ny supertrevlig onkolog i torsdags som tog min intuition och dröm på största allvar. "Intuition ignorerar jag inte", sade hon och undersökte mig ultranoga. Hon hittade ingenting konstigt. Ändå gick jag hem därifrån med en konfunderad känsla.
Dagen efter följde jag med som support då min älskade Ingrid skulle på röntgen- hon var övertygad om att hon hade metastaser i ryggen. Inget hittades.
DÅ gick luften fullständigt ur mig: Jävla, helvetes skitsjukdom!! Gränsen mellan liv och död är hårfin. Jag hatar det,verkligen hatar det. Tårarna sprutade och vi grät ikapp- av lättnad kan man ju tycka men det är så svårt att våga tro på ett bra besked. Det är en omänsklig berg och dalbana, en anspänning jag inte ens tänker ge mig på att förklara.
Jag har fortfarande inte hämtat mig. Istället väller känslorna över-ilska, ledsamhet och rädsla.
Idag bröt jag ihop ordentligt för första gången inför Max, klarade inte av att vara stark längre- jag känner mig som en så dålig mamma som bara är trött och har ont någonstans hela tiden, inte orkar göra det jag normalt skulle gjort med mitt barn på hans sommarlov. Mitt älskade barn gav mig då en kram och sade "Mamma, du är min bästa mamma. Du behöver inte vara ledsen. Jag vill inte göra sådana saker ändå."
Lilla, lilla hjärtat mitt, varför skulle vi behöva drabbas av allt detta cancer- och diabeteselände? Vad gjorde vi för fel? Inte en enda gång under resan har jag ställt dessa frågor- jag har bara tappert hanterat allting, men nu poppar frågorna upp en efter en. Jag är inte tapper eller stark, jag är bara en människa som varit i total chock så länge och som nu börjar reagera känslomässigt på en för jävlig situation "som bara hände".
***
I feel sick from chemo and fear. On Thursday I met an another wonderful oncologist. She took my intuition and dream very seriously. "I never ignore a patient's intuition", she said and examined me thoroughly. She didn't find anything strange at all. Even so I went home with an odd and confused feeling.
The following day I went to support my beloved Ingrid when she did a MRI scan due to suspected daughter tumors in her spine. Nothing was found.
THAT was when I lost it: Bloody, goddamned illness!! It's a thin line between life and death. I detest it, really detest it. Our tears were falling and we cried our eyes out- from relief most people would think. Not really, It is difficult to dare to trust such good news. This emotional roller coaster isn't human!
I still haven't recovered from that experience. My emotions are overflowing-anger, sadness and fear.
Today (for the first time since this journey began) I had a total break down in front of Max. I couldn't handle being strong any more. I feel like an awful mum that is tired all the time and complains about aches and pains on her body constantly. I can't do all the fun stuff that mums normally do with their children when they are off from school. My darling child gave me a hug and said "Mum, you are my best mum. You don't have to be sad. I don't want to do those things anyway."
Oh, dearest baby of mine, why did we have to have the diabetes/ cancer situation thrown in our faces like that? What did we do wrong? Not once during this journey have I asked myself these questions, until now. Instead I have been brave and handled everything-now the questions pop up here and there. I am not strong or brave, I am just a human being that has been in the chock phase for a long time now and slowly begins to emotionally react on an awful situation that "just happened".

För Snabbt*** To Fast

Livet rullar på, i världens fart. Det är då jag upptäcker att jag inte riktigt hinner med. Jag kan inte göra saker jag gjorde förut, fixar inte att ha för mycket saker på min "att-göra-lista". Jag blandar ihop, glömmer, blir förvirrad, får huvudvärk och blir ledsen. Ledsen för att det är så påtagligt. Vad har hänt med min hjärna? Är det cellgifterna- Taxoteren eller den sammanlagda dosen cellgift i 1,5 år? Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara känslan, det känns som om hjärnan slår av sig själv när det blir för mycket runt omkring. Det innebär att jag hamnar i situationer där jag känner mig helt dum i huvudet: som på Pilvägens gatufest i lördags-snabba repliker är inget för mig..., som på jobbet där jag måste tänka och verkligen försöka komma ihåg saker, som att prata engelska på jobbet går- men det flyter inte som förr- jag stakar mig mycket mer, glömmer ord och blandar ihop.
Jag känner mig hjärntrött. Försvinner det?
Mitt i denna snurr kommer en ny, konstig känsla efter en dröm jag hade häromnatten. Drömmen talade om för mig att min cancerresa är långt ifrån färdig, att när jag om några veckor avslutar cellgiftstabletterna är det bara avslut på fas 1. Cancern kommer att komma tillbaka. Det märkliga är att jag har inte ångest och är hysterisk- mer konfunderad. Drömmen var liksom inte skrämmande, mer för att ge mig styrka...
När sedan vår nye familjemedlem (hunden ;-)) hela tiden slickar och snusar vid mitt ärr och vänstra armhåla ljuger jag om jag inte säger att jag blir jag orolig. Finns där något jag inte kan känna än? För den luriga Fru Cancer kom ju till just så- fanns där men inget som jag upptäckte.
Onkologbesök på torsdag, provtagning imorgon. Kommer lägligt. Kan man stå på sig efter ett budskap i en dröm eller verkar man paranoid? Troligen.
Ja detta är livet i Cancerland. Dagligen hör jag hur pigg och frisk jag ser ut. Absolut, det gör jag men kaoset är stort på insidan.
Jag har sagt det förr- det tar på mina krafter att använda den positiva energin hela tiden.
***
Life carries on at the speed it should, I guess. That is when I realize I can't keep up. I can't carry out the tasks I used to do, can't have to many things on my "to-do-list". I mix things up, get confused, forget, get headaches and become sad. Sad because it is so obvious. What has happened to my brain? Is it the chemo- the Taxotere or the total dose of chemo therapy the past 1,5 years? I don't really know how to explain the feeling, it is like the brain shuts down when things become too many or too much. That means I end up in situations that make me feel totally stupid: such as on Saturday at the party at our street- no way I can follow a quick conversation like I used to, or such as when I am at work and need to remember things or handle spur-of-the- moment situations or such as speaking English at work- it is ok but not as fluent as it used to be. I stumble on words and can't find words in conversations.
I feel brain tired. Will it go away?
I had an odd dream the other night and it arose a new, interesting feeling within me. The message in the dream was for me to realize that this cancer journey is far from done. When I in a few weeks time end my chemo tablets it is just the end of phase 1. The cancer will return. The odd thing is that I am not hysterical or has major anxiety attacks- I am confused. The dream wasn't there to frighten me, rather to give me strength...
At the same time when I experience our new family member (the dog;-)) constantly sniffing and licking the scar and my left armpit I would lie if I don't say it concerns me. Is there something I can't feel yet? Remember, that is how Mrs Cancer invaded me in the first place...
An appointment at the oncologist this Thursday, blood samples tomorrow. Good timing. Is it possible to follow my gut feeling after a dream or will I seem paranoid? Probably.
Well, this is life in Cancer Land. Every day people tell me how great and healthy looking I am. Sure, maybe I am but the chaos on the inside is major. I have said it before- it really drains my energy level to constantly focus on my positive thinking.

Mina TRE Pojkar***My THREE Boys

Korrekt, jag menar tre och inte två. Familjen Kjeller har blivit fyra. Inte blev livet alls som jag planerade det en gång! I många år nu har jag starkt känt att familjen Kjeller ska bestå av 4 medlemmar. Jag har alltid saknat någon på den där fjärde platsen: i bilen, i soffan, vid matbordet etc. När Fru Cancer invaderade min kropp tog den drömmen slut och jag fick omvärdera mina livsplaner i stort.
Men se, man vet inte alltid vad livet har i beredskap åt en. :-) Viktor valde nämligen oss!! Efter mer än en tillfällighet och ett snabbt familjebeslut fick Viktor, snart 4 år bli adopterad av oss. Så, sedan en vecka tillbaka är vi med hund, en mycket artig och väluppfostrad sådan. Han passar ypperligt i vår familj och det känns som om han alltid funnits hos oss. Fantastiskt!
***
Exactly, I mean three and not two. The Kjeller family has become a family of four. Life really hasn't become what I once thought it would! For several years now I've strongly felt that the Kjeller family should contain of four members. I have always missed someone at that fourth place: in the car, around the table, in the sofa etc.
The day Mrs Cancer invaded my body that dream abruptly ended and I had to reevaluate my life goals and plans in general.
But what do you really know about life? :-) Viktor chose us!!! After more than one coincidence and a quick family meeting we decided to adopt Viktor, a 4 year old gorgeous, well raised and polite little dog. He fits right into our family and it feels like he has always been here. Amazing!