Livet rullar på, i världens fart. Det är då jag upptäcker att jag inte riktigt hinner med. Jag kan inte göra saker jag gjorde förut, fixar inte att ha för mycket saker på min "att-göra-lista". Jag blandar ihop, glömmer, blir förvirrad, får huvudvärk och blir ledsen. Ledsen för att det är så påtagligt. Vad har hänt med min hjärna? Är det cellgifterna- Taxoteren eller den sammanlagda dosen cellgift i 1,5 år? Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara känslan, det känns som om hjärnan slår av sig själv när det blir för mycket runt omkring. Det innebär att jag hamnar i situationer där jag känner mig helt dum i huvudet: som på Pilvägens gatufest i lördags-snabba repliker är inget för mig..., som på jobbet där jag måste tänka och verkligen försöka komma ihåg saker, som att prata engelska på jobbet går- men det flyter inte som förr- jag stakar mig mycket mer, glömmer ord och blandar ihop.
Jag känner mig hjärntrött. Försvinner det?
Mitt i denna snurr kommer en ny, konstig känsla efter en dröm jag hade häromnatten. Drömmen talade om för mig att min cancerresa är långt ifrån färdig, att när jag om några veckor avslutar cellgiftstabletterna är det bara avslut på fas 1. Cancern kommer att komma tillbaka. Det märkliga är att jag har inte ångest och är hysterisk- mer konfunderad. Drömmen var liksom inte skrämmande, mer för att ge mig styrka...
När sedan vår nye familjemedlem (hunden ;-)) hela tiden slickar och snusar vid mitt ärr och vänstra armhåla ljuger jag om jag inte säger att jag blir jag orolig. Finns där något jag inte kan känna än? För den luriga Fru Cancer kom ju till just så- fanns där men inget som jag upptäckte.
Onkologbesök på torsdag, provtagning imorgon. Kommer lägligt. Kan man stå på sig efter ett budskap i en dröm eller verkar man paranoid? Troligen.
Ja detta är livet i Cancerland. Dagligen hör jag hur pigg och frisk jag ser ut. Absolut, det gör jag men kaoset är stort på insidan.
Jag har sagt det förr- det tar på mina krafter att använda den positiva energin hela tiden.
***
Life carries on at the speed it should, I guess. That is when I realize I can't keep up. I can't carry out the tasks I used to do, can't have to many things on my "to-do-list". I mix things up, get confused, forget, get headaches and become sad. Sad because it is so obvious. What has happened to my brain? Is it the chemo- the Taxotere or the total dose of chemo therapy the past 1,5 years? I don't really know how to explain the feeling, it is like the brain shuts down when things become too many or too much. That means I end up in situations that make me feel totally stupid: such as on Saturday at the party at our street- no way I can follow a quick conversation like I used to, or such as when I am at work and need to remember things or handle spur-of-the- moment situations or such as speaking English at work- it is ok but not as fluent as it used to be. I stumble on words and can't find words in conversations.
I feel brain tired. Will it go away?
I had an odd dream the other night and it arose a new, interesting feeling within me. The message in the dream was for me to realize that this cancer journey is far from done. When I in a few weeks time end my chemo tablets it is just the end of phase 1. The cancer will return. The odd thing is that I am not hysterical or has major anxiety attacks- I am confused. The dream wasn't there to frighten me, rather to give me strength...
At the same time when I experience our new family member (the dog;-)) constantly sniffing and licking the scar and my left armpit I would lie if I don't say it concerns me. Is there something I can't feel yet? Remember, that is how Mrs Cancer invaded me in the first place...
An appointment at the oncologist this Thursday, blood samples tomorrow. Good timing. Is it possible to follow my gut feeling after a dream or will I seem paranoid? Probably.
Well, this is life in Cancer Land. Every day people tell me how great and healthy looking I am. Sure, maybe I am but the chaos on the inside is major. I have said it before- it really drains my energy level to constantly focus on my positive thinking.
6 kommentarer:
Fy f...n - ja så r det. Det r fantastisk att leva, gå på fest - njuta - men det kostar så j....vla mycket. Vet precis hur d känns - mitt huvud r likadant.
Nu r snar fas 1 färdig- fas två börjar - o det r en lång men förhoppningsvis läkande väg tills du kan känna dig mera trygg om några år .... Förstår så väl din ångest. Drömmar, sniffande hundar - I know !!!!
Takk för att du åker med på fredag - min räddande ängel . På flera sätt hoppas jag ... Lite magiskt tänkande r aldrig fel :-)
Du förklarar det så bra. Jag vet precis hur du menar. Hur man oroar sig, hur man förändras och att man inte är som förr. En sorg men också en naturligt utveckling. Ta dina drömmar på allvar. De vill säga dig något. Det gäller bara att förstå vad. Och kanske har vovven också kommit in i ditt liv av en speciall orsak. Ta det rätt. Jag vill inte skrämma dig. Bara uppmana dig att tyda tecknen. Du fixar det.
Kram
/Åsa
Annika! du fångar orden så bra! Jag känner igen mig! Glömskan tycker jag är lite skrämmande men jag vet att det inte är onormalt.Att ha många bollar i luften är inte att tänka på just nu men det är väl kroppens sätt att tala om för mig att ta det lugnt.
kram Annette (Bailey)
Tack Annika för att du delar med dej av dina tankar och funderingar.
Känner igen mej i att inte hjärnan orkar med lika mycket som förut.Jag får "hjärnsläpp" emellanåt och tappar ord,glömmer saker,känner mej vimsig eller som att det blir tomt i hjärnan.Nu låter det som att det är så förjämnan men tack och lov så är det bara när jag är trött eller har förmycket omkring mig.Lika så har inte kroppen kommit ikapp.Allt måste nog få ta lite längre tid,bara det att jag VILL vara OK NU!
Viljan att göra många saker och förmågan att kunna det är en tuff kombination. Kan bara hålla med de övriga som kommenterat att jag känner igen det.
Vet inte vad drömmen och hundens beteende betyder, men jag vet att hundar är väldigt bra på att trösta. Han kanske vill hjälpa dig att må bra, slicka bort det onda. Mina slickar bort tårarna.
KRAM
Annika! Du sätter in mig i en värld som jag inte har en aning om, jag kan aldrig sätta mig in i hur det är att leva ett liv med denna fruktansvärda sjukdomen cancer. Jag hade nog också kunnat säga (utan att tänka mig för) att du ser pigg ut.....för på utsidan gör du säkert det. Men insidan ser man ju inte. Du är omgiven av så många som ändå verkar förstå hur du känner, spara på dina krafter att använda den positiva energin hela tiden, även vi som inte upplevt detta förfärliga du går igenom måste orka se sorgen och rädslan ibland...även när man är på fest. Kram!
P.s:Visst är livet med hund en sann glädje! Jag älskar det!
Skicka en kommentar