Mår Inte Bra*** Not Feeling Well

Jag mår illa, av cellgifter och rädsla. Träffade en ny supertrevlig onkolog i torsdags som tog min intuition och dröm på största allvar. "Intuition ignorerar jag inte", sade hon och undersökte mig ultranoga. Hon hittade ingenting konstigt. Ändå gick jag hem därifrån med en konfunderad känsla.
Dagen efter följde jag med som support då min älskade Ingrid skulle på röntgen- hon var övertygad om att hon hade metastaser i ryggen. Inget hittades.
DÅ gick luften fullständigt ur mig: Jävla, helvetes skitsjukdom!! Gränsen mellan liv och död är hårfin. Jag hatar det,verkligen hatar det. Tårarna sprutade och vi grät ikapp- av lättnad kan man ju tycka men det är så svårt att våga tro på ett bra besked. Det är en omänsklig berg och dalbana, en anspänning jag inte ens tänker ge mig på att förklara.
Jag har fortfarande inte hämtat mig. Istället väller känslorna över-ilska, ledsamhet och rädsla.
Idag bröt jag ihop ordentligt för första gången inför Max, klarade inte av att vara stark längre- jag känner mig som en så dålig mamma som bara är trött och har ont någonstans hela tiden, inte orkar göra det jag normalt skulle gjort med mitt barn på hans sommarlov. Mitt älskade barn gav mig då en kram och sade "Mamma, du är min bästa mamma. Du behöver inte vara ledsen. Jag vill inte göra sådana saker ändå."
Lilla, lilla hjärtat mitt, varför skulle vi behöva drabbas av allt detta cancer- och diabeteselände? Vad gjorde vi för fel? Inte en enda gång under resan har jag ställt dessa frågor- jag har bara tappert hanterat allting, men nu poppar frågorna upp en efter en. Jag är inte tapper eller stark, jag är bara en människa som varit i total chock så länge och som nu börjar reagera känslomässigt på en för jävlig situation "som bara hände".
***
I feel sick from chemo and fear. On Thursday I met an another wonderful oncologist. She took my intuition and dream very seriously. "I never ignore a patient's intuition", she said and examined me thoroughly. She didn't find anything strange at all. Even so I went home with an odd and confused feeling.
The following day I went to support my beloved Ingrid when she did a MRI scan due to suspected daughter tumors in her spine. Nothing was found.
THAT was when I lost it: Bloody, goddamned illness!! It's a thin line between life and death. I detest it, really detest it. Our tears were falling and we cried our eyes out- from relief most people would think. Not really, It is difficult to dare to trust such good news. This emotional roller coaster isn't human!
I still haven't recovered from that experience. My emotions are overflowing-anger, sadness and fear.
Today (for the first time since this journey began) I had a total break down in front of Max. I couldn't handle being strong any more. I feel like an awful mum that is tired all the time and complains about aches and pains on her body constantly. I can't do all the fun stuff that mums normally do with their children when they are off from school. My darling child gave me a hug and said "Mum, you are my best mum. You don't have to be sad. I don't want to do those things anyway."
Oh, dearest baby of mine, why did we have to have the diabetes/ cancer situation thrown in our faces like that? What did we do wrong? Not once during this journey have I asked myself these questions, until now. Instead I have been brave and handled everything-now the questions pop up here and there. I am not strong or brave, I am just a human being that has been in the chock phase for a long time now and slowly begins to emotionally react on an awful situation that "just happened".