I Will Be Gentle With Myself

Finns det några vackrare ord?

"Jag ska vara försiktigt med mig själv"

En av mina närmsta vänner gav mig tillgång till denna fantastiska meditationssång av Karen Drucker i helgen. Följer ni länken ovan får ni dessutom en vacker visuell meditaionsupplevelse.
Jag gråter som ett barn varje gång jag hör den. Jag behöver höra mig själv sjunga/ tänka orden om och om igen.

I will be gentle with myself.
I will be gentle with myself.
And I will hold myself like a newborn baby child.

I will be tender with my heart.
I will be tender with my heart.
And I will hold my heart like a newborn baby child.

And I will only go as fast as the slowest part of me feels safe to go.
I will only go as fast as the slowest part of me feels safe to go.

Jag kommer bara att gå framåt i den takt som den svagaste delen av mig själv känner sig säker att gå. 

Precis så. 40- årsdagen väntar runt hörnet. I  mina värsta stunder av total dödsångest trodde jag aldrig att jag skulle få uppleva den. Nu är den här. Jag omfamnar den och allt som hänt mig. 

Jag tillåter mig att få vara svag och gråta ut min smärta och ledsamhet ibland- jag förlåter dem som ser ner på mig pga det, som inte vill eller kan acceptera att det är en stor del i ett livstrauma. Jag förlåter dem för min egen skull, släpper taget om elakheter och dumma kommentarer och inser att kan man inte sträcka ut en hand till en människa som behöver tröst har man själv en väldigt lång väg att vandra.

Jag sträcker mer än gärna ut min hand till personer som behöver den. Jag hoppas verkligen att jag kan föra vidare till dem som behöver det- den kärlek och det stöd jag har fått och får av så många fantastiska människor. En lite "Pay It Forward" känsla. 

För jag börjar bli stark och hel igen. Min utmaning ligger fortfarande i att fullständigt acceptera min smärta i mina ben och fötter som inte alls avtar, på något sätt måste den bli en del av mig, inte jag en del av den. Jag fixar det med. Det vet jag. Knepet är nog att vänta in mig själv- kanske att bara gå fram i den takt som den svagaste delen av mig själv känner sig säker att gå (i detta fall fötterna ;-))

 Jag är så tacksam för att få var här och fira denna födelsedag. Den 12 november blir en milstolpe på många sätt.

***

Such beautiful words!!

I will be gentle with myself

This past weekend one of my closest friends introduced me to this amazing meditation song by Karen Drucker. Follow the link above and you will be able to listen to the song as well as experience a beautiful visual meditation.

I cry like a child every time I hear it. I need to hear myself sing/ think the words over and over again.

I will be gentle with myself.
I will be gentle with myself.
And I will hold myself like a newborn baby child.

I will be tender with my heart.
I will be tender with my heart.
And I will hold my heart like a newborn baby child.

And I will only go as fast as the slowest part of me feels safe to go.
I will only go as fast as the slowest part of me feels safe to go.

 I will only go as fast as the slowest part of me feels safe to go.

Just like that. My 40th birthday is just around the corner. During my worst moments of death anxiety I really didn't think I would be around long enough to experience it. Now it is here. I embrace it and everything that has happened to me.

I allow myself to be weak and cry out my pain and sadness from time to time. I forgive the people that look down on me because of it, the people that can't or wont accept that being weak and cry is a natural part of healing in a life trauma. I forgive them for my own sake, let go of all the malicious comments and actions and realize that if they can't reach out a helping hand to a person in need they themselves have a very long journey of life learning ahead of them.

I am more than willing to reach out a helping hand to people. I really do hope I can pass on all the love and support to others that so many amazing people have been giving and still are giving to me. 

A "Pay It Forward" feeling.

Because I am starting to feel strong again. To heal. My challenge still lays in accepting the pain in my legs and feet that sadly isn't fading. I need it to be a part of me, not me to be a part of the pain. 

I will handle and learn to do that as well. I know that. One strategy is probably to listen carefully to myself and "only go as fast as the slowest (in this case my feet/ legs ;-)) part of me feels safe to go".

I am extremely grateful to still be around and celebrating this birthday. November 12th will become a landmark in so many ways.