Positiv Energi***Positive Energy

En kväll av glädje, tacksamhet och massor av positiv energi! Pers och min mamma anordnade en fest för personer i vår geografiska närhet som ställt upp sedan januari med allt det praktiska och omedelbart stöd som inte varit möjligt för våra föräldrar att göra på distans (de bor ju långt bort).
Fotot representerar verkligen framtiden för mig. En baby, ett helt nytt liv- hårväxt- solsken och glädje, skratt och kärlek. Underbart!
Vill samtidigt skicka tacksamhetskramar till alla er underbara människor runt om i världen som stöttar och peppar mig och min familj. Ni är fantastiska och det betyder så mycket för oss!
***
An evening full of happiness, gratefulness and positive energy! Per's and my mum arranged a party for the people close by that since January have helped us with all the practical things and given major support. Due to the distance that specific mission have been impossible to our parents .
To me, the photo really represents the future. A baby, a whole new life- my hair growth- the sunshine and happiness, love and laughter. Wonderful!
At the same time I would like to send hugs of gratitde to all of you marvelous people around the world that untiring continue to support me and my family. It means the world to us!

Hår***Hair

Kort, längre, längst! Hår alltså!
Ett härligt foto från i fredags i Skåne. Jag och mina bröstcancersystrar Viktoria och Elisabet.***
Short, longer, the longest! Hair I mean!
A lovely photo from last Friday in Skåne. It's me and my breastcancer sisters Viktoria and Elisabet.

En Förkylning*** A Cold

Jag är förkyld som omväxling. Intressant att jag känner mig upprymd över en helt vanlig förkylning. Men det känns gött att snyta näsan och bara vara förkyld. Jag kan ju liksom det sjukdomsförloppet och vet att jag blir frisk.
Igår avbröts tröttheten och ledsamheten av en rolig sak. Jag ska vara med i tidningen Amelias Rosa Bandet bilaga och igår var fotografen här och tog bilder. Roligt att vara fotomodell för en dag. Jag hade inga problem med att fixa håret och kunde faktiskt slänga på en omgång mascara på ögonfransstumparna. =) ***
I have a cold for a change. Interesting that I can feel so excited about a regular cold. But it feels good to blow my nose and to just have a cold. I kind of know the state of this illness and know that I will get well.
Yesterday my tiredness and sadness had to stand back for a while. I am going to be part of a Swedish magazine and their Pink Ribbon special edition. The photographer was here and took lots of pictures. Fun to be a model for a day! I had no problem with my hair style and I managed for the first time to put mascara on my eyelashes stumps. =)

Förvirrad*** Confused

Jag sitter här och lyssnar på regnet och är så ledsen och trött. Varför vet jag inte. Jag har haft en härlig långhelg i Skåne- med både musikalbesök med mkt skratt, bröstcancersystrarlunch med mkt humor och stöd och umgänge med familj och släkt. Jag är förvirrad, varför är jag då så ledsen när jag borde leva på all den positiva energi som helgen gav mig? Åh, vad trött jag är på denna förbannade cancerresa!***
I am sitting here listening to the rain. I am so sad and tired. I have no idea why.
I have had a wonderful long weekend in south of Sweden. It included a Musical experience, a lunch with my breastcancersisters and their wonderful support and humor and time spent with family and relatives. I am confused. Why am I so sad when I should be living of the positive energy bank the weekend gave me?
I am so incredibly tired of this shit cancer journey!

En Bra Dag!***A Good Day!

Hela dagen har varit bra! Inte en mörk tanke, ingen ångest eller gråt. Jag har tom varit glad och skrattat utan att behöva ta all min energi i anspråk. Visst jag måste fortfarande sova 3 h mitt på dagen och yrseln är väldigt mkt kvar, men ändå!
Det har jag nog Max diabetes läkare att tacka för. Vi var på återbesök med honom idag. Han hade toppvärden- man tar ett blodsocker test som tittar på 3 månader tillbaka. Per och jag fick beröm för att vi i vår situation lyckats hantera Max diabetes så bra och är så noggranna med hans kost och blodsockerkontroller etc. Jag kände dessutom idag att jag för första gången kunde delta aktivt i samtalet med läkaren, ställa frågor och komma framåt i diabeteskunskapen. Vi är otroligt stolta över oss själv, alla tre!
Dessutom tror jag att jag från och med nu vågar gå utan sjal, håret växer ju. Vad tror ni?***
The entire day has been a good one! Not a single dark thought, no anxiety or cry attacks. I even have been able to be happy and laugh, without using up all my energy. Sure, I need to sleep 3h in the middle of the day and I am very dizzy all the time, but still!
I think I can thank Max's diabetes doctor for that. We had a check up for Max today. All his test results were great. Among many you take a blood sugar test that show you the result 3 months back. Per and I were praised for being able to handle his diabetes so well considering the circumstances, especially in regards to his food and blood sugar tests. For the first time I felt that I could take an active part in the conversation with the doctor, ask questions and move forward with my diabetes knowledge. We are extremely proud of ourselves, all three of us!
Besides, I think I dare to throw my scarves away now, my hair grows. What do you think?

Törnrosa*** Sleeping Beauty

Herregud vad trött jag är! Kan knappt hålla mig vaken emellanåt. Jag är verkligen helt slut. Yrselattackerna blir värre och värre, minnet fungerar överhuvudtaget inte alls. Tja, jag gissar på depressions symptom. Ser fram emot när tabletterna börjar hjälpa, efter 3-4 veckor...suck.
Så en trött Törnrosa ungefär, men vacker ;) Med ca 1 cm:s hår på huvudet och små, svarta prickar runt ögonen som ska bli nya ögonfransar så småningom.***
I am so incredibly tired! At times I can't stay awake. I am totally wiped out. The dizziness attacks are getting worse and my memory is a joke. Well, I guess they are signs of the depression. I am really looking forward to when the meds are starting to work, in about 3-4 weeks...
Conclusion: A very tired Sleeping Beuty, but beautiful ;). She has 1 cm "long" hair and small, black dots around the eyes that eventually will become new eyelashes.

Lycka är...***Happiness is...

...när man inser att man måste raka benen och armhålorna en gång i veckan igen. Eller är det lycka egentligen? ;))***
...when you realize that you need to shave your legs and armpits once per week again. Or is that really happiness? ;))

De 3 Musketörerna*** The 3 Musketeers

Det är vi det- familjen Kjeller. En för alla, alla för en! Vi hjälps åt att klara detta, varje sekund av dagen.
Därför måste jag idag få varva lite bedrövligt allvar med cancerhumor. För det finns sådan också. Max hittade min nya protes, som är självhäftande, på toaletten häromdagen. Han kom ner, med den fastsatt på bröstkorgen och sjöng med ljus röst: "Oh la la, jag är en kvinna!". Så var den dagen räddad. =)***
That's us- the Kjeller Family. One for all, all for one! In order to handle "all this" we assist each other every second of the day.
That's why I would like to share with you today some cancer humour instead of the at times miserable reality. Because cancer humour does exist.
Max found my new prosthesis (attaches with a "sticky" surface directly to the skin) in the bathroom the other day. He came downstairs, with the breast attached to his chest and sang: "Oh la la, I am a woman!" And that rescued that day!

Helvetesvecka*** A Week From Hell

Ja, inte för Max utan för mig. Max klarar sig fin-fint och trivs så bra i skolan. Jag blev däremot tvungen att konfrontera känslor och områden i hjärnan jag inte öppnat sedan januari. Det blev liksom droppen som fick bägaren att rinna över till slut. För att göra en lång berättelse och vecka kort: jag fick sådana yrselattacker, minnesluckor, gråtattacker och tryck över bröstkorgen- japp, alltså en klar depression.
Hade tid hos min onkolog i torsdags och hon såg hur det var ställt. Fina, underbara läkare som är en sådan bra människokännare. Hon fick mig att förstå att jag behöver hjälp upp ur detta träsk, för att kunna fokusera på min hälsa och rehabilitering- inte på återfall och död. Tro det eller ej men sedan i torsdags äter jag anti- depressiva tabletter (jag som alltid varit en sådan motståndare till det för min egen skull- inte för andras). Det har gett mig ett sådant lugn att någon annan tog kommandot ett tag. Det är som om en sten har lyfts från mina axlar. Jag har tom sovit bra i två nätter nu, utan mardrömmar. (vänligen påminn mig dock om att i början av tablettintaget kan man bli sämre innan man blir bättre!)
Min kropp och hjärna behöver verkligen få vila, bearbeta allt som hänt och så sakta återhämta sig. Den delen av resan hoppas jag att jag går in i nu. ***
Well, not for Max but for me. Max loves every second of school and does great with the diabetes. I on the other hand had to be confronted with emotions and parts of my brain that have been closed since January. It was the final straw. To make a long story and week very short: I got such awful dizziness/cry/ anxiety attacks, a lack of memory and a chest pressure. Yes, all signs of depression.
On Thursday I had an appointment with my oncologist and she noticed this immediately.
She is such a wonderful person and she knows her patients very well. She made me understand that I need help to get up from this swamp I am in, to be able to focus on my health and recovery instead of relapse and death. So, if you can believe it, since Thursday I now eat anti- depressive medication (I have always been an opponent of that in regards to myself- not others). It has given me such a piece in a way that someone else told me what to do. It is like a heavy weight has been lifted of my shoulders. The past two nights I even slept well, no nightmares. (however, please do remind me that usually you first get worse before you get better when you begin to eat this medication!).
My body and brain really need to rest, work on what has happened and slowly recover.
I hope that this is when I enter that part of my journey.

1:a Skoldagen***The First Day At School

Max första dag i skolan. Han började i förskoleklass och han är så stolt, så stolt.
Jag är så trött, så trött. Per började jobba idag och jag vill för hans och Max skull klara av att vara med på inskolningen och att informera ny personal om diabetesen. Jag har mått illa över detta i flera dagar nu, jag tycker inte att jag kan något. Min hjärna hänger ju inte med som förr. Denna stackars kropp och hjärna är så trött och sliten. Inte blir det bättre av att varken jag eller Per har sovit något vidare på nätterna sedan Max fick diabetes. I början skulle man kontrollera blodsocker ett par gånger/ natt, nu måste vi göra det när hans värden är konstiga på kvällen, vilket de var igårkväll. Vi har valt att hjälpa varandra på nätterna, vi går upp tillsammans, diskuterar lösning etc.
Jag har i alla yrkesverksamma år brunnit för barn med behov av särskilt stöd och deras familjer, imponerats av föräldrarnas styrka och uthållighet trots tuffa nätter, många läkarbesök och oändliga pedagogmöten. Nu när jag själv tillhör denna fantastiska skara familjer så blir jag bara ännu mer imponerad. Vilka människor vi är! Vi förtjänar banne mig medalj!! Men vad gör man inte för det käraste man har- sina barn? Man gör ALLT. Därför måste jag också klara det. För Max.***
It was Max's first day at school today. Grade 1/ Kindergarten in comparison with the US, in Sweden it is called preschoolclass (call me for further info. This is what I explain often to families and staff new to Sweden in my ordinary non cancer work life). He was so very proud of himself. I was so very exhausted. Per started work as well today and for his and Max's sake I hope I will manage to participate and help out with the schooling in, (call me about this too. A cool Swedish way to introduce children to preschool and school as well as assist them and their parents to part from each other after a long summer holiday together). We need to inform all the new staff about the diabetes. It has made me feel sick for days now- I worry that I haven't learned a thing? My brain is not like it used to be. My poor body and brain, so tired and drained.
It doesn't help either that neither Per or I have slept well during the nights since Max got ill. In the beginning we were supposed to check his blood sugar a few times/ night. Now we need to check when the blood sugar acts up, like it did last night.
We have chosen to assist each other during the nights and together find a solution.
In all the years I have worked my heart has reached out especially for the additional needs children and their families. I've been so impressed by the parents strength, determination and endurance despite tough nights, many doctor visits and endless teacher meetings. Now when I am a part of this amazing group of families it makes me even more impressed. We truly deserve a medal!! But of course, we do this for the most precious thing we have- our CHILDREN. That is why I must manage too. For Max.