"There comes a time in your life, when you walk away from all the drama and people who create it.
You surround yourself with people who make you laugh.
Forget the bad and focus on the good. Love the people who treat you right, pray for the ones who don't.
Life is too short to be anything but happy. Falling down is a part of life, getting back up is living."
José N. Harris

lördag 7 augusti 2010

Helvetesvecka*** A Week From Hell

Ja, inte för Max utan för mig. Max klarar sig fin-fint och trivs så bra i skolan. Jag blev däremot tvungen att konfrontera känslor och områden i hjärnan jag inte öppnat sedan januari. Det blev liksom droppen som fick bägaren att rinna över till slut. För att göra en lång berättelse och vecka kort: jag fick sådana yrselattacker, minnesluckor, gråtattacker och tryck över bröstkorgen- japp, alltså en klar depression.
Hade tid hos min onkolog i torsdags och hon såg hur det var ställt. Fina, underbara läkare som är en sådan bra människokännare. Hon fick mig att förstå att jag behöver hjälp upp ur detta träsk, för att kunna fokusera på min hälsa och rehabilitering- inte på återfall och död. Tro det eller ej men sedan i torsdags äter jag anti- depressiva tabletter (jag som alltid varit en sådan motståndare till det för min egen skull- inte för andras). Det har gett mig ett sådant lugn att någon annan tog kommandot ett tag. Det är som om en sten har lyfts från mina axlar. Jag har tom sovit bra i två nätter nu, utan mardrömmar. (vänligen påminn mig dock om att i början av tablettintaget kan man bli sämre innan man blir bättre!)
Min kropp och hjärna behöver verkligen få vila, bearbeta allt som hänt och så sakta återhämta sig. Den delen av resan hoppas jag att jag går in i nu. ***
Well, not for Max but for me. Max loves every second of school and does great with the diabetes. I on the other hand had to be confronted with emotions and parts of my brain that have been closed since January. It was the final straw. To make a long story and week very short: I got such awful dizziness/cry/ anxiety attacks, a lack of memory and a chest pressure. Yes, all signs of depression.
On Thursday I had an appointment with my oncologist and she noticed this immediately.
She is such a wonderful person and she knows her patients very well. She made me understand that I need help to get up from this swamp I am in, to be able to focus on my health and recovery instead of relapse and death. So, if you can believe it, since Thursday I now eat anti- depressive medication (I have always been an opponent of that in regards to myself- not others). It has given me such a piece in a way that someone else told me what to do. It is like a heavy weight has been lifted of my shoulders. The past two nights I even slept well, no nightmares. (however, please do remind me that usually you first get worse before you get better when you begin to eat this medication!).
My body and brain really need to rest, work on what has happened and slowly recover.
I hope that this is when I enter that part of my journey.

4 kommentarer:

Lisbet Lindell sa...

Hej!
Man mår sämre i början men sen hjälper tabletterna dej, håll ut.
Man ska inte må sämre än man behöver när det finns hjälp, hoppas snart du känner dej bättre.
Kramar från Lisbet

Viktoria sa...

Så bra. Ja, inte att du mår dåligt såklart, utan att du fått hjälp och förståelse. Hoppas kommande vecka blir mycket bättre för dig.

Kram

Viktoria

Kerstin Hansson sa...

Kära Annika. Ge inte upp och ta all hjälp du kan få även om du inte tycker om det. Du ska se att du kan efter hand ta bort dom tabletter du inte vill ha men ta dom nu medan du behöver dem.
Tänker på dig
Kram
Kerstin

Anonym sa...

Oj vad det låter tufft Annika. Hoppas verkligen det vänder nu och att det kommer kännas lite ljusare.
Kram
Anna B