38

Snart fyller jag 38. Det fanns en tid i våras när jag inte trodde att jag skulle göra det och dödsångesten var så stark, så stark. Idag lever och planerar jag inte mer än för några dagar i taget och jag är väldigt tacksam över just denna födelsedagen. Det känns som om att bli född på nytt.
Imorgon lämnar jag Sverige för en två veckors egen rehabilitering i Laguna Beach, Kalifornien. Min underbara amerikanska familj gör detta möjligt för mig och min tacksamhet vet inga gränser. Ska bli så gott att äntligen få krama om dem! Jag ska få tid att bearbeta min sjukdom, all tid som jag hittills haft där jag mått ok har ju gått åt till att lära sig om Max diabetes.
Visst har jag haft ångest över att lämna Per och Max men jag har en fantastisk man som uppmuntrat mig till detta från början. Han har ju följt mig genom helvetet på väldigt nära håll och vet hur jag kämpat och hur nära bristningsgränsen det varit många gånger. Dock lämnar jag dem med all tvätt tvättad och struken ;)) De verkar faktiskt se fram emot tid tillsammans... har redan planerat aktiviteter och att äta mat som jag inte tycker om.
Jag lovar att uppdatera bloggen emellanåt. Var rädda om er därute!!
***
I will turn 38 in a few days. There was a time this spring when I thouhgt I never would be around for this birthday and my death anxiety was so strong. Today I sieze the day and plan only a few days ahead and I am very grateful to be able to experience this particular birthday. It feels like being born all over again.
Tomorrow I leave Sweden for a two week rehabilitation in Laguna Beach, California. My wonderful Amercian family has made this possible for me, I don't know how to thank them enough. It is going to be lovely to finally hug them! I will have time to reflect on my own illness and myself. Every time so far when I've had good days I have focused on diabetes type 1, to learn as much as possible about it.
Sure, I've had anxiety to leave Per and Max behind, but I am married to a marvelous man that has supported me in this from the beginning and he totally thinks I deserve it. He has been right beside me on this journey from hell and he knows exactly how much I've faught and how close it has been to a break down for me many times.
However, all the laundry is done and ironed for the two of them ;)) They seem to look forward to time alone...they have already made plans in regards to fun activities and food to eat that I dislike. I promise to update my blog once in a while. Take care of yourselves!!

Sunset view from the Thornton house balcony







Driving into Laguna Beach
on our 2008 visit