Övergivna Inneskor*** Abandoned Slippers

Tankar från ett par övergivna inneskor:
Ja, här står vi fortfarande under stolen på hennes kontor där hon lämnade oss för nästan exakt ett år sedan. Vart tog hon vägen? Vad hände? Vi som var alldeles nya för att hon inte skulle få ont i ryggen, så mycket som hon springer fram och tillbaka i denna skolan. Konstigt, tiden verkar stå stilla här inne. Där är fotoramen med hennes familj och ABC barn, kaffemuggen- antagligen odiskad som vanligt(!), hyllorna organiserade efter "mest använda principen" med Läroplanen och sekretess avtalet först, luciakronan med kära minnen från en fantastisk Christmas Bazaar och Pippiväskan med alla hennes handdockor.
Men vad nu? Ljuset tänds, en förvirrad gestalt ser sig omkring och letar efter...oss!!!
Är det hon? Verkligen? Jösses, lockigt hår minsann. Hon har lagt på sig en del, tycker vi nog. Lite rultigare. ;) Dammet yr och vi är på fötterna. Tjoho! Promenerar med henne runt på skolan, hälsar hit och dit, har möte med chefen, hämtar kaffe två gånger, öppnar datorn, pratar engelska (hon verkar inte glömt det iallfall även om det verkar ge henne lite huvudvärk). Hon tar en tablett. Cellgift? och Alvedon. Vilken blandning!
Ett år...det känns som otroligt lång tid men samtidigt som om det var igår vi satt på hennes fötter och fick träffa nya,roliga strumpor varje dag. Mer än 365 dagar har passerat och nu verkar hon trött på ett annorlunda sätt. Dock tycker vi nog att den sjukliga tröttheten som fanns där för ett år sedan är ersatt av en annan. Oj, tre timmar har gått och vi är åter placerade under stolen. När kommer hon tillbaka nästa gång tro?

=) Ja, enligt planen kära inneskor, lär det bli på onsdag vi ses igen.
Jag har delat så mycket med er alla, fina bloggläsare så varsågoda- detta är min arbetsplats: ABC All About Children =)
***
Thoughts from a pair of abandoned slippers:
Yes, we are still placed here under the chair in her office, where she left us over a year ago now!
Where did she go? What happened? I remember that we were brand new, to make sure she didn't get a back ache from running around the school so much. Odd, time seems to stand still in here. There is the frame with all the photos of her family and ABC children, the thermo coffee mug- probably not washed as always (!), the shelves organized in the order of "most used items first" such as the Curriculum and Confidentialty sheets, the Lucia crown with dear memories from a Chirstmas Bazaar in the past and the Pippi Longstocking bag with all her puppets.
What now? The lights are turned on and a confused person is looking around, with hopes to find...us!!!
Is that her? Really? Oh wow, she's got very curly hair. She has put on weight, we must say. ;) The dust whirls and there, we are on her feet. Great! We walk with her around the school, give greetings here and there, have a meeting with the director, fetch coffee twice, open the computer, speak English (she hasn't forgotten but it seems to give her a bit of a headache). She takes Tylenol. Chemo tablets? and Tylenol. What an odd mix!
One year... it feels like for ever but at the same time it feels like yesterday we sat on her feet meeting new, patterned socks every day. More than 365 days have passed and now she seems tired in a different way. However, we must say that the "ill-realy not feeling well tiredness" she suffered from a year ago is replaced by another kind. Ups, three hours have passed and we are placed under the chair once again. When will she return next time do you think?


=) Well, my dear slippers, Wednesday is the day for my planned return.
I have shared so much with you, lovely blog readers... Here you go, this is my work place: ABC All About Children =)

Fest Hos Herr T*** Party At Mr T's

En helg i kalasandets tecken! Pers morbror Tom fyllde 60 år och vi åkte till Linköping på fest. Vilken fest sedan!
***
A party weekend in Linköping city! Per's uncle Tom celebrated his 60th birthday with a fantastic party.



Cellgiftstabletterna, dess biverkningar och jag fick gå och lägga oss innan dansen började!! Då gick jag rakt in i den berömda trötthetsväggen. Den gör mig väldigt nervös... speciellt inför morgondagen då jag börjar jobba. Orken tar liksom bara slut och då måste jag vila.
Nåja, imorgon är första dagen på resten av mitt liv. En ny era börjar: "Göra-ett-bra-jobb-MEN-ta-hand-om-mig-själv-först-och-främst-eran"
Ja, det blir ju en ny prövning för lilla mig, men jag lovar, det kommer att gå som en dans- med förra årets erfarenheter i bagaget känns det faktiskt som om att just prövningar är jag bra på att hantera. ;))
***
The chemo tablets, their side effects and myself had to go to bed before the dance began!! That was when I hit the famous brick wall of tiredness. That wall makes me nervous... especially thinking about tomorrow when I start working again. My energy level just drops all of a sudden and I have to rest there and then.
Well, well, tomorrow is the first day in the rest of my life. A new era begins: The "Do-a-good-job-BUT-take-care-of-myself-first-and-foremost-era".
Yes, it is another trial for little me, but I promise, it will go very smooth. With the trials I went through last year in mind I must admit that I feel like I have become some sort of expert in handling them. ;))

Jag gjorde det!*** I Did It!

I flera år har jag tänkt att jag vill komma med i den proffsiga kören Loud'n Proud här i Mölnlycke., men jag har liksom inte vågat eller orkat ta tag i det. Dessutom har jantelagen jagat mig "Nej, inte kan väl jag sjunga så bra att jag platsar i den kören" etc. Jag sjöng mycket i kör i mina yngre dagar men sedan har det legat på hyllan.
Nu tänkte jag att det får bära eller brista. Jag har inte råd att inte prova, livet pågår här och nu och vi vet ju som sagt inte hur länge. Idag hade jag tid för att provsjunga och JAG KOM MED!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! Tjoho!!!!!!!!!!
***
For several years I've had a dream to be part of the professional choir here in Mölnlycke, called Loud'n Proud. I have been to scared to try or I've felt I haven't had the time to do it or I've been thinking that "who do I think I am to believe I can sing that well to fit in this choir?".
I sang in choirs a lot in my younger days but for the past 10 years I haven't sung at all.
I decided that now is the time to try. I don't care how it goes, I need to try to know that I did at least that. Life is here and now and as we know we have no idea for how long. Today I had an audition scheduled and I passed! I am IN THE CHOIR!!!!!!!!!!!! Yippee!!!!!!!

Bästa...***The best...

...sättet att inte dö är att leva!!!!!
Mitt mantra hela natten.
Tack vare bloggvänners fina kommentarer, oplanerad fika med Ingrid, goda vänner igårkväll med mkt skratt, sms och mail, telefonsamtal, familj och ett jävlar anamma så har jag än en gång kavlat upp ärmarna och återgått till mitt positiva jag.
Det här är en berg och dalbana och ni puttar verkligen på i uppförsbackarna. Tack för att ni aldrig lämnar min sida och stöttar oavsett!! Kram och kärlek!!!
***
...way not to die is to live!!!!!
My mantra during the night.
Thanks to encouraging comments from friends in cyberspace, to the unplanned coffee with ingrid, to the evening last night with good friends and lots of laughters, to sms and emails, to phone conversations, to family and to my own "digging deep" capacity - I have now returned to my positive me.
It is a true roller coaster this and you all help me to manage the steep hills. Thank you for never leaving me alone and always give me your support when needed, no matter what. Hugs and love!!!

Vad Vet Man?*** What Do You Know?

Trodde jag mådde bra, men vad vet man? Hade själavård i onsdags och psykologbesök idag. Tänkte innan jag gick till psykologen att jag nog inte hade något att prata om... Orden fullkomligt forsade fram, begrep inte var de kom ifrån. SÅ mycket kvar att bearbeta. Jag var så ledsen när jag gick därifrån, det gjorde ont i hjärtat. Ledsen för allt jag varit med om och för allt jag tvingas leva med.
Det tar så mycket energi att mota bort de hemska tankarna. Jag blir så oerhört trött emellanåt. Cancer är verkligen inte att leka med och det som gör mig mest ledsen är att bli "dömd" för att man nu ser bra och pigg ut- tillsammans med kommentaren att då ska väl allt vara som vanligt, eller?
Vanligt? Please, vad är det? Ingenting blir någonsin som vanligt igen. Jag tror inte att någon som inte är i min situation verkligen kan förstå det. Verkligen förstå hur mycket energi det tar att skjuta undan de mörka tankarna och all fakta som inte är positiv. Jag gör det varje dag och lyckas ganska bra med det, men till slut kraschar jag- då måste jag sova en dag eller två.
Jag står inte ut med tanken att inte få se mitt barn växa upp! Då kan man tala om att alla andra problem i livet blir en piss i Mississippi!! Ursäkta språket.
Under veckan har två stycken årsdagar passerat. Dagen som Max insjuknade i diabetes och dagen för min mastektomi och axill utrymmning. Ett år är lång tid men för mig känns det som två veckor. Jag har fortfarande svårt att förlika mig med att Max skulle behöva bli sjuk, men jag hanterar det bättre och börjar kunna ta in lärdom om diabetes i min skadade hjärna.
Idag var det inget muntert inlägg, men så här är resan i cancer land. En tuff och obarmhärtig resa, jag kämpar dagligen för att hålla näsan över vattenytan.
***
I thought I felt good, but what do I know? On Wednesday I had a "Health Care for the soul" appointment and today I had a visit at the psychologist. On my way over there I thought about the fact that I didn't have anything to talk about... While seated in her chair my mouth just kept on talking and talking- I had no idea were the words came from. I have SO much to work on still. My heart ached and I was so sad when I left. Sad for myself and everything I've been through and for everything I still need to live with on a daily basis. To put the dark thoughts in a corner drains all my energy. At times I get so extremely tired. Cancer is a serious thing and what really makes me sad is to be judged on how good I look now together with comments like it must feel great to be back to normal.
Normal? Please, what's normal? Nothing will ever be normal again in my life. I don't think a person not in my situation really can understand that. Really understand how much energy is needed to push the dark thoughts and the not so good facts away. I do this every day and actually succeed often, but eventually I crash- then I need to sleep a day or two. I can't bare the thought of not being able to see my child grow up! Then I have no patient for ordinary problems in life- it's like a drop in the ocean.
During the week two anniversaries passed. It was a year ago Max got sick with diabetes and I had my mastectomy. A year is a long time but for me it feels like two weeks. I still have a hard time to accept that Max got sick but I handle it better now. I can even manage to put some diabetes knowledge in my damaged brain.
Today wasn't a happy writing day, but this is how the journey in cancer land goes. Tough and without mercy- I fight on a daily basis to keep my nose above the water.

You've Got A Friend In Me!!!

Hej, kram, skratt, hår, baddräkt, vatten, skratt, cancer, protes, bröst: fake-riktiga-rekonstruktion, skratt, tårande ögon, familj, barn, skratt, foton, mat, prat, döden, skyddsänglar, återfall, allvar, skratt, herceptin, vin, cellgift, kortisonövervikt, sjukhus, skratt, allvar, sex, smink, mode, film, lite sömn, mer prat, Au Revoir, mentalt utmattade flickor = SPA med BC Söstrar!! =)
***
Hello, hugs, laughter, hair, swim suit, water, laughter, cancer, prosthetics, breasts: fake-real- reconstruction, laughter, tears in our eyes, family, children, laughter, photos, food, talk, death, relapse, guardian angels, seriousness, laughter, herceptin, wine, chemo, cortison overweight, hospital, laughter, seriousness, sex, make up, fashion, movies, very little sleep, more talk, Au Revoir, mentally drained girls = SPA with BC Sisters!! =)

JAG...***ME...

...är min bästa vän. Det är nog den största personlighetsförändringen under året som gick. Jag ber verkligen inte om ursäkt för att finnas till längre, jag har rätt att ta plats! Jag hade ett mycket bra möte på jobbet igår och är väldigt imponerad av min Försäkringskassehandläggare. Jag ska tillbaka på arbetsträning med start 31 januari, 25%. Mitt fokus utav mina många arbetsuppgifter blir de jag är absolut bäst på, baserat på utbildning och erfarenhet. Ja, ni läser rätt. Det jag är BÄST på! Jag vet tom att jag är riktigt, jäkla duktig på dem!! Ser fram emot att få komma tillbaka.
Vilket fantastisk stöd jag har av min personal, gammal som ny!! Det var härligt att träffa er alla igår. Vi ses snart! ;)
Jag vet ju naturligtvis inte hur mycket kroppen och hjärnan orkar, jag arbetar dock på mitt andra-språk, men jag kommer att ta det väldigt lugnt och sätta min hälsa först. Fru Cancer kanske lurar runt hörnet, men idag känns allting bra.
Dessutom ska jag om en stund åka på spa och seriös cancerrehabilitering med bloggvännerna Ingrid, Elisabeth och Viktoria. Det blir säkert både prat om liv och död, mycket tårar och skratt. Gött!
Förresten, jag börjar bli helt totalt lockig i håret =))
***
...is my absolutely best friend. That is the major change in my personality this past year. I really don't apologize to exist anymore, I have the right to mark my place in the world! I had a very good meeting at work yesterday and I am very impressed by my personal administrator at the Social Service's Office. Jan 31 I am going back to work 25%, called work training. I will focus only on a few things out of my many work duties. The things I do the absolutely best, backed up by my knowledge and experience. Yes, your reading is correct. What I do BEST! I even know that I am really damn good at working with those things!! Looking forward to coming back to work.
What an amazing support I have form my staff, old and new! It was wonderful meeting you all yesterday. See you soon! ;)
Of course, I have no idea how much my body and brain can handle, I do work in my second language as well, but I will take it very easy and put my health first at all times. Mrs Cancer might be waiting around the corner, but today everything feels great.
In a few minutes I am off to a spa weekend and serious cancer rehabilitation with my BC-sisters: Ingrid, Elisabeth and Viktoria. I am sure we will talk about life and death and cry our eyes out and laugh until our stomach's hurt. Lovely!
By the way, my hair is going totally curly =)

Nya äventyr med gammal kropp***New adventures with an old body

Ja, imorgon ska jag träffa min chef och Försäkringskassan i ett första möte för återgång i jobb. Spännande och ganska skönt att få någon annan sysselsättning än cancer och cellgift. Otroligt nervöst och ledsamt att jag aldrig kommer att bli den jag en gång var, men kanske kan jag bara bli bättre?
En mycket god vän skrev till mig för någon dag sedan: "Those beautiful blue eyes are sparkling again! The women behind them is forever changed....for the better!"
Jag utgår från det när jag tar min rädsla, min gamla kropp, mina biverkningar av cellgiftstabletter, min fatigue trötthet och slöa hjärna in i framtiden och går på möte imorgon.
En mycket liten och skrämd flicka tar sina första, stapplande steg på stigen mot ett nytt liv.
***
Well, tomorrow it is time for me to meet up with my boss and the Social Service's Office to discuss some kind of return to work.
Exciting and kind of nice to be occupied with something else than cancer and chemo treatments. It is extremely worrying and sad that I never will be what I once was, but maybe it is all for the better?
A very good friend of mine wrote me following words the other day: "Those beautiful blue eyes are sparkling again! The women behind them is forever changed....for the better!"
I will keep that in mind when I bring my fear, my old body, my side effects from the chemo tablets, my fatigueness and slow brain into the future and the meeting tomorrow.
A very small and frightened girl is taking her first wobbling steps on the path to a new life.

Me at the beginning of my former life

Adjö, Goodbye, Adieu, Auf Wiedersehen, Adiós 2010