"There comes a time in your life, when you walk away from all the drama and people who create it.
You surround yourself with people who make you laugh.
Forget the bad and focus on the good. Love the people who treat you right, pray for the ones who don't.
Life is too short to be anything but happy. Falling down is a part of life, getting back up is living."
José N. Harris

fredag 21 januari 2011

Vad Vet Man?*** What Do You Know?


Trodde jag mådde bra, men vad vet man? Hade själavård i onsdags och psykologbesök idag. Tänkte innan jag gick till psykologen att jag nog inte hade något att prata om... Orden fullkomligt forsade fram, begrep inte var de kom ifrån. SÅ mycket kvar att bearbeta. Jag var så ledsen när jag gick därifrån, det gjorde ont i hjärtat. Ledsen för allt jag varit med om och för allt jag tvingas leva med.
Det tar så mycket energi att mota bort de hemska tankarna. Jag blir så oerhört trött emellanåt. Cancer är verkligen inte att leka med och det som gör mig mest ledsen är att bli "dömd" för att man nu ser bra och pigg ut- tillsammans med kommentaren att då ska väl allt vara som vanligt, eller?
Vanligt? Please, vad är det? Ingenting blir någonsin som vanligt igen. Jag tror inte att någon som inte är i min situation verkligen kan förstå det. Verkligen förstå hur mycket energi det tar att skjuta undan de mörka tankarna och all fakta som inte är positiv. Jag gör det varje dag och lyckas ganska bra med det, men till slut kraschar jag- då måste jag sova en dag eller två.
Jag står inte ut med tanken att inte få se mitt barn växa upp! Då kan man tala om att alla andra problem i livet blir en piss i Mississippi!! Ursäkta språket.
Under veckan har två stycken årsdagar passerat. Dagen som Max insjuknade i diabetes och dagen för min mastektomi och axill utrymmning. Ett år är lång tid men för mig känns det som två veckor. Jag har fortfarande svårt att förlika mig med att Max skulle behöva bli sjuk, men jag hanterar det bättre och börjar kunna ta in lärdom om diabetes i min skadade hjärna.
Idag var det inget muntert inlägg, men så här är resan i cancer land. En tuff och obarmhärtig resa, jag kämpar dagligen för att hålla näsan över vattenytan.
***
I thought I felt good, but what do I know? On Wednesday I had a "Health Care for the soul" appointment and today I had a visit at the psychologist. On my way over there I thought about the fact that I didn't have anything to talk about... While seated in her chair my mouth just kept on talking and talking- I had no idea were the words came from. I have SO much to work on still. My heart ached and I was so sad when I left. Sad for myself and everything I've been through and for everything I still need to live with on a daily basis. To put the dark thoughts in a corner drains all my energy. At times I get so extremely tired. Cancer is a serious thing and what really makes me sad is to be judged on how good I look now together with comments like it must feel great to be back to normal.
Normal? Please, what's normal? Nothing will ever be normal again in my life. I don't think a person not in my situation really can understand that. Really understand how much energy is needed to push the dark thoughts and the not so good facts away. I do this every day and actually succeed often, but eventually I crash- then I need to sleep a day or two. I can't bare the thought of not being able to see my child grow up! Then I have no patient for ordinary problems in life- it's like a drop in the ocean.
During the week two anniversaries passed. It was a year ago Max got sick with diabetes and I had my mastectomy. A year is a long time but for me it feels like two weeks. I still have a hard time to accept that Max got sick but I handle it better now. I can even manage to put some diabetes knowledge in my damaged brain.
Today wasn't a happy writing day, but this is how the journey in cancer land goes. Tough and without mercy- I fight on a daily basis to keep my nose above the water.

6 kommentarer:

Anonym sa...

Kära Annika!
Försökte lämna kommentar men tror inte det funkade, prövar igen.

Det måste vara precis detta en blog är till för, eller? Och det där med att man ska vara så positiv, är inte det lite konstigt, framförallt om man är i din situation. Tycker du är modig och tuff som vågar se och prata om det jobbiga! Men hoppas för allt i världen att det så småningom ska kännas mindre påträngande för dig...under tiden finns bloggen...och vi!

Styrkekram!
Anna B

Sister Moonshine sa...

Du kämpar bra och du tar hand om dig själv. Och nä,muntert är det verkligen inte!

Kram

/Åsa

Lisbet Lindell sa...

Kära Annika! En dag tror jag vi kan njuta fullt ut igen, det tar dock tid, två steg fram och ett tillbaka men det går framåt:)
Många Kramar från Lisbet

Viktoria sa...

Det är verkligen en berg-och-dalbana det här. Har perioder då jag mår toppen och som nu, skit. Om vi bara uthärdar ett år till kan vi börja andas ut och slappna av. Ett år går hyfsat fort. Och som vi sa, vi måste leva innan vi får dåliga besked, inte gå och vänta på det och säga - Jaha, vad var det jag sa. Lättare sagt än gjort.....

Kram

V

Anonym sa...

Denna underbara kommentar hittade jag gm Caja.
Vill att du ska ha den:




────(♥)(♥)(♥)────(♥)(♥)(♥) __ ɪƒ ƴσυ'ʀє αʟσηє,
──(♥)██████(♥)(♥)██████(♥) ɪ'ʟʟ ɓє ƴσυʀ ѕɧα∂σѡ.
─(♥)████████(♥)████████(♥) ɪƒ ƴσυ ѡαηт тσ cʀƴ,
─(♥)██████████████████(♥) ɪ´ɱ ƴσυʀ ѕɧσυʟ∂єʀ.
──(♥)████████████████(♥) ɪƒ ƴσυ ѡαηт α ɧυɢ,
────(♥)████████████(♥) __ ɪ'ʟʟ ɓє ƴσυʀ ρɪʟʟσѡ.
──────(♥)████████(♥) ɪƒ ƴσυ ηєє∂ тσ ɓє ɧαρρƴ,
────────(♥)████(♥) __ ɪ'ʟʟ ɓє ƴσυʀ ѕɱɪʟє.
─────────(♥)██(♥) ɓυт αηƴтɪɱє ƴσυ ηєє∂ α ƒʀɪєη∂,
───────────(♥) __ ɪ'ʟʟ ʝυѕт ɓє ɱє.

Ulrika sa...

Annika!
Jag tänkte på dig i veckan. Tänkte på att det var ett år sedan jag började jobba efter min första operation och att det var just den dagen du opererades.
Förstår att det var en tung vecka. Förstår också känslan av att allt inte är som vanligt trots att du ser pigg och glad ut. Jag får också känslan av att folk förväntar sig att allt ska vara som vanligt, nu när det "är över". Men precis som du skriver så är det inte över. Även om jag - och säkert du också - vissa stunder kan få det att verka så utåt. Jag hoppas ju att dessa stunder blir längre och längre med tiden och kommer tätare. Hoppas ju att de som vill ha den "gamla, vanliga" bara vill vara vänliga och muntra upp mig...
Kramar Ulrika