Käraste Annika- Mitt Jag, Mitt Allt,
Jag har tänkt på dig den senaste tiden. På livet som var och livet som blev. Du kämpar så, nu i livet som blev, varje dag, varje minut. Ett leende kostar, en positiv tanke får betalas med miljontals mentala tankepengar. Men det gör du så gärna, för livet som blev är ju faktiskt ditt- det enda liv du har. Du får lov nu att vara glad på riktigt, att skratta från magen och känna att du har rätt till det bubblande skrattet, du kan vara lycklig utan skuldkänslor, du har all rätt att leva fullt ut.
Jag vet att Fru Cancer är där, som en mörk skugga om natten. Hon hoppar fram bakom ett hörn och skrämmer dig från vettet utan förvarning. Låt henne göra det. Acceptera det. Gråt då, gråt för allt du är värd. Du behöver inte skämmas för att gråta. Det är okej. Låt kroppen vila nu och släpp fram gråten. Det har varit ett helt för jävligt år och du måste orka igenom de kommande åren till friskförklaring också.
Efter 1,5 år är snart cellgiftsbehandlingen slut och kroppen kan börja återhämtningen på allvar. Det kommer att bli bra, lilla du. Det måste det bli!
Trippel Negativ Cancer är en elak sate, nu börjar kampen på en helt annan nivå för att motverka återfall. Den utan medicinsk hjälp, den som bara du kan utföra genom positivitet, mental träning, rätt kost och motion. Du klarar det- för jag vet att du vill klara det.
Jag vet också att varje gång du tar ton i kören jagar du eventuella cancerceller i din kropp på flykt. Då går det ett rus genom dina blodådror, du glömmer allt och bara är. Carpe Diem, finaste.
Jag är med dig, alltid.
Många Kramar
Mig Själv
***
Dearest Annika- Myself, My Everything,
I have been thinking so much about you lately. About the life that was and the life that became. You fight so hard in this life that became, every day and every minute. A smile is expensive, one positive thought you need to pay million mental thought dimes for. I happen to know that you do this no matter what, because the life that became is really yours- the only life you have. You are allowed to be happy for real, to laugh that bubbling belly laughter, you can feel lucky without guilt, you have the right to live life to it's fullest.
I know that Mrs Cancer is there like a shadow in the night. She jumps out behind a corner and frightens you like hell. Let her do that. Accept it. Cry, just cry your heart out. You don't have to be ashamed to cry. It's ok. Let your body finally relax and cry out the pain. It has been such a difficult year and you must keep in mind to have strength left to handle the upcoming years until you are declared well and cured.
After 1,5 years the chemo treatment is soon over and your body can begin a total recovery. It will be fine, dear. It must!
Tripple Negative is a mean fellow and now your battle begins at another level to defeat a relapse. The battle without medical treatment. A battle only you can fight with positivism, mental training, healthy food and exercise. You can do it- because I know that you want to do it!
I also know that every time you sing in that choir you chase a few, possible cancer cells away from your body. Fresh blood runs through your veins, you forget everything and enjoy life just as it is. Carpe Diem, my love.
I am with you, for ever.
Lots of love,
Myself
måndag 18 april 2011
tisdag 5 april 2011
Inget Funnet*** Nothing Found
Tillbaka från Ångestdalens dimmor. Allt bra, perfekta blodprov och inga nya knutor (jag ryser varje gång onkologen känner med lätta fingertoppar över hals, nyckelben, armhålor, ärr och kvarvarande bröst). "Snälla, snälla, snälla hitta inget, hitta INGET!"
Idag fick jag andnöd i bilen på vägen till Sahlgrenska, men lyckades stilla det någorlunda eftersom jag nu identifierat ångestens symptom och kunde prata lugnande med mig själv.
Fick åter igen svar på att jag inte är inbillningssjuk, att visst har jag medicinbiverkningar också: klimakterie, noll aptit, illamående (vanligt hela tiden illamående), fatigue trötthet. Det läget har jag accepterat och alternativet för att bli av med biverkningarna är att sluta med cellgifterna- det är inte aktuellt. Jag fortsätter. Heja livet!
***
I am back from the walk in the fog in the Valley of Anxiety. Everything is fine, perfect blood test results and no new lumps found. It makes me shiver every time the oncologist, with the tip of his/her fingers, feels for lumps along my throat/ neck, over my collar bones, in my arm pits, my scar and remaining breast. "Please, please, please don't find anything, don't find ANYTHING!"
Over again, I got an answer to my question if I am imagining all the side effects such as menopause, zero appetite, "normal" every day nausea, fatigue. No, it's not in my imagination, it's real, very much so. Good, great, thanks! I have accepted that and the alternative- to stop medicating with the chemo tablets is not an alternative for me. I will continue. Cheers To Life!
Idag fick jag andnöd i bilen på vägen till Sahlgrenska, men lyckades stilla det någorlunda eftersom jag nu identifierat ångestens symptom och kunde prata lugnande med mig själv.
Fick åter igen svar på att jag inte är inbillningssjuk, att visst har jag medicinbiverkningar också: klimakterie, noll aptit, illamående (vanligt hela tiden illamående), fatigue trötthet. Det läget har jag accepterat och alternativet för att bli av med biverkningarna är att sluta med cellgifterna- det är inte aktuellt. Jag fortsätter. Heja livet!
***
I am back from the walk in the fog in the Valley of Anxiety. Everything is fine, perfect blood test results and no new lumps found. It makes me shiver every time the oncologist, with the tip of his/her fingers, feels for lumps along my throat/ neck, over my collar bones, in my arm pits, my scar and remaining breast. "Please, please, please don't find anything, don't find ANYTHING!"
Over again, I got an answer to my question if I am imagining all the side effects such as menopause, zero appetite, "normal" every day nausea, fatigue. No, it's not in my imagination, it's real, very much so. Good, great, thanks! I have accepted that and the alternative- to stop medicating with the chemo tablets is not an alternative for me. I will continue. Cheers To Life!
måndag 4 april 2011
Osynliga Herr Ångest*** Invisible Mr Anxiety
Jaha, Herr Ångest har tydligen lånat Harry Potters osynlighetsmantel de senaste månaderna och likt förbannat suttit på min axel.
Jag som i min enfald trodde jag hade bemästrat honom, åtminstone förminskat honom. Själavården i fredags drog av honom manteln och han visade sitt rätta jag. Underbara Madeleine som hjälper mig att se saker så klart!
Inte visste jag/ eller ja, jag förnekade det- att ångest kan ta sig uttryck i yrsel, tunnelseende, kraftigt illamående och andnöd. Nog har jag dödsångest alltid och framförallt då förra veckan. Dessutom obearbetad dödsångest. Tjolahopp! Tjolahej!
Det är bara att sätta igång och bearbeta. Skiten måste ut. Ibland önskar jag att jag bara kunde bryta ihop, gråta och inte vara så förbannat stark hela tiden. Att stänga inne den sortens ångest är inte bra, lilla Annika!
I kontrast till denna något deppiga uppdatering så kan jag berätta att jag kände mig ytterst levande och glad vid körrepetitionen ikväll. Det är så roligt att sjunga!
Imorgon är det onkologbesök igen. Cancer eller inte cancer, det är frågan? Kanske ska jag sjunga på min väg dit, så behöver jag inte må så illa!
Jag bjuder på en närblid av en cancercell, hittad i en artikel publicerad på Jennifer Griffins blogg. Jag tycker faktiskt att den är ganska vacker i all sin farlighet- Svarta Änkan touch. Den kommer att bli den första målningen jag gör i min cancerserie- för nu ska här bearbetas dödsångest!!
***
Ah, the past few months Mr Anxiety has obviously borrowed Harry Potter's invisible cloak and placed himself on my shoulder without me knowing. In my stupidity I thought I overcame him, or at least diminished him. My Health Care For The Soul appointment this past Friday pulled the cloak off Mr Anxiety and he revealed his true self. Wonderful Madeleine that helps me to see things clearly! I had no idea that anxiety can appear as physical signs / well, or at least I ignored it: dizziness, tunnel vision, heavy nausea and shortness of breath. Yes, I have death anxiety and it was very strong last week. A death anxiety that I need to work on and bring out in the open. Yeeha!
I better get started. Crap like that needs to go. Sometimes I wish I could just brake down and cry, not hold everything together and be so strong all the time. Dearest Annika, it isn't healthy to lock that kind of anxiety inside your body and mind!
Well, after this depressing update I do want to tell you that this evening I felt very much alive and happy. I had choir practise. I love to sing!
Tomorrow it is that time again- to meet he Oncologist. Cancer or not cancer, that is the question? Maybe I will sing on my way there, it might reduce the heavy nausea!
To end with, I give you a close up on a cancer cell that I found through an article Jennifer Griffin posted on her blog. I must say that I think it looks dangerously beautiful- in similarities with the Black Widow. It will become the first painting I will produce in my cancer series- time to rehabilitate myself from death anxiety!
Jag som i min enfald trodde jag hade bemästrat honom, åtminstone förminskat honom. Själavården i fredags drog av honom manteln och han visade sitt rätta jag. Underbara Madeleine som hjälper mig att se saker så klart!
Inte visste jag/ eller ja, jag förnekade det- att ångest kan ta sig uttryck i yrsel, tunnelseende, kraftigt illamående och andnöd. Nog har jag dödsångest alltid och framförallt då förra veckan. Dessutom obearbetad dödsångest. Tjolahopp! Tjolahej!
Det är bara att sätta igång och bearbeta. Skiten måste ut. Ibland önskar jag att jag bara kunde bryta ihop, gråta och inte vara så förbannat stark hela tiden. Att stänga inne den sortens ångest är inte bra, lilla Annika!
I kontrast till denna något deppiga uppdatering så kan jag berätta att jag kände mig ytterst levande och glad vid körrepetitionen ikväll. Det är så roligt att sjunga!
Imorgon är det onkologbesök igen. Cancer eller inte cancer, det är frågan? Kanske ska jag sjunga på min väg dit, så behöver jag inte må så illa!
Jag bjuder på en närblid av en cancercell, hittad i en artikel publicerad på Jennifer Griffins blogg. Jag tycker faktiskt att den är ganska vacker i all sin farlighet- Svarta Änkan touch. Den kommer att bli den första målningen jag gör i min cancerserie- för nu ska här bearbetas dödsångest!!
***
Ah, the past few months Mr Anxiety has obviously borrowed Harry Potter's invisible cloak and placed himself on my shoulder without me knowing. In my stupidity I thought I overcame him, or at least diminished him. My Health Care For The Soul appointment this past Friday pulled the cloak off Mr Anxiety and he revealed his true self. Wonderful Madeleine that helps me to see things clearly! I had no idea that anxiety can appear as physical signs / well, or at least I ignored it: dizziness, tunnel vision, heavy nausea and shortness of breath. Yes, I have death anxiety and it was very strong last week. A death anxiety that I need to work on and bring out in the open. Yeeha!
I better get started. Crap like that needs to go. Sometimes I wish I could just brake down and cry, not hold everything together and be so strong all the time. Dearest Annika, it isn't healthy to lock that kind of anxiety inside your body and mind!
Well, after this depressing update I do want to tell you that this evening I felt very much alive and happy. I had choir practise. I love to sing!
Tomorrow it is that time again- to meet he Oncologist. Cancer or not cancer, that is the question? Maybe I will sing on my way there, it might reduce the heavy nausea!
To end with, I give you a close up on a cancer cell that I found through an article Jennifer Griffin posted on her blog. I must say that I think it looks dangerously beautiful- in similarities with the Black Widow. It will become the first painting I will produce in my cancer series- time to rehabilitate myself from death anxiety!
fredag 1 april 2011
Finns Det Något Positivt Med Cancer?***Is There Anything Positve With Cancer?
Nej det gör det faktiskt inte! Det är en fucking skitsjukdom, lömsk och jävlig.
Däremot finns det faktiskt positiva effekter av den totala livskrisen ett cancerbesked för med sig. Lindas död i helvetessjukdomen har fått mina tankar att snurra. Dock inte bara av egen dödsångest (tro mig, den var där häromkvällen). Först hade jag sådana enorma skuldkänslor över att jag lever och hon är död. Vem är det som bestämmer det liksom? Herr Tillfällighet eller Fru Förutbestämd?
Sedan övergick skulden till lycka. Shit, jag lever faktiskt! Om även i ett tillstånd av limbo- återfallet lurar runt husknuten- men dock jag lever! Och det ska jag göra med besked, oavsett hur länge det varar. Och vet ni, det är en positiv effekt av att ha Fru Cancer sittandes på axeln. Tro det eller ej.
Iallafall är det så för mig och min familj. Vi skrattar och leker mer än förr (vi har i och för sig alltid skrattat) men nu gör vi det på riktigt och åt mycket. Vi skrattar åt cancer och diabetes- för det är enda sättet för oss att bearbeta det helvete som pågått i familjen Kjeller i snart över ett år. Vi hittar på små sånger om eländet, dansar till melodifestivalen låtar och busar. Man skulle faktiskt kunna säga att vi lever som aldrig förr! Kvalitetsleva- det ordet ska jag söka patent för!
Som människa rusar man alltid framåt, vidare och till något. Jag kom på i veckan att jag lever precis det liv jag alltid velat ha, här och nu (ja, minus Fru Cancer då- henne hade jag gärna sparkat ut! -Men det valet är inte mitt. Det är utom min kontroll).
Jag behöver inte rusa mer.
Underbar familj och släkt, goa vänner, ett jobb som är så roligt och med fina kollegor, ett hus som representerar oss och som ligger på världens bästa gata med supergrannar, körsång och hobbies som får ta utrymme, ett totalt lugn i själen, en 80 årings livserfarenhet och vishet. Jag är idag väldigt, väldigt TACKSAM för mitt liv!
***
No, there isn't! It's a fucking shit illness, sly and horrible.
However, I would like to state that there can be positive outcomes from the complete life crisis a cancer diagnosis gives you.
Linda's death in this cruel illness has made my thoughts spin. Not only from death anxiety (yes of course I've had that this week!). At first I felt so guilty that she had to die and that I'm still here, alive. Who is to decide that? Mr Coincidence or Mrs Destiny?
After a while the guilt emotion passed to a feeling of happiness. Wow, I am actually alive! In a sate of limbo maybe- a relapse could be lurking around the corner- but I am alive. I will live for real no matter how long that is! And you know what, that is a positive outcome of carrying Mrs Cancer around on my shoulder all the time. Believe it or not.
At least that is the case for me and my family. We laugh and play more than ever (we have always laughed) but now it is for real, often and a lot. We laugh at cancer and diabetes- that is our only way to cope with the crisis we've been/ still are in for more than a year now. We make up our own lyrics and dance to the Eurovision Song Contest songs and "goof out". You could say that we are alive in a way we've never been. To be Quality Alive.
As a human being we always rush forward, on to something new further away. This week I discovered that I don't have to rush anymore. I live exactly the life I wished for, here and now (well, Mrs Cancer is not included! But she is not my choice, she is out of my control).
I have a wonderful family and relatives, great friends, a fun and stimulating job with cool colleagues, a house that represents us- situated on the best street ever with lovely neighbours, choir, hobbies that expands every day, a total piece in my soul- my very old soul, a 80 year old's wisdom and life experience. Today I am extremely GRATEFUL for my life!
This photo was taken while we were getting ready for Max's 4th birthday party. We were all dressed up as goblins (troll). More of this, Kjeller Family!
Däremot finns det faktiskt positiva effekter av den totala livskrisen ett cancerbesked för med sig. Lindas död i helvetessjukdomen har fått mina tankar att snurra. Dock inte bara av egen dödsångest (tro mig, den var där häromkvällen). Först hade jag sådana enorma skuldkänslor över att jag lever och hon är död. Vem är det som bestämmer det liksom? Herr Tillfällighet eller Fru Förutbestämd?
Sedan övergick skulden till lycka. Shit, jag lever faktiskt! Om även i ett tillstånd av limbo- återfallet lurar runt husknuten- men dock jag lever! Och det ska jag göra med besked, oavsett hur länge det varar. Och vet ni, det är en positiv effekt av att ha Fru Cancer sittandes på axeln. Tro det eller ej.
Iallafall är det så för mig och min familj. Vi skrattar och leker mer än förr (vi har i och för sig alltid skrattat) men nu gör vi det på riktigt och åt mycket. Vi skrattar åt cancer och diabetes- för det är enda sättet för oss att bearbeta det helvete som pågått i familjen Kjeller i snart över ett år. Vi hittar på små sånger om eländet, dansar till melodifestivalen låtar och busar. Man skulle faktiskt kunna säga att vi lever som aldrig förr! Kvalitetsleva- det ordet ska jag söka patent för!
Som människa rusar man alltid framåt, vidare och till något. Jag kom på i veckan att jag lever precis det liv jag alltid velat ha, här och nu (ja, minus Fru Cancer då- henne hade jag gärna sparkat ut! -Men det valet är inte mitt. Det är utom min kontroll).
Jag behöver inte rusa mer.
Underbar familj och släkt, goa vänner, ett jobb som är så roligt och med fina kollegor, ett hus som representerar oss och som ligger på världens bästa gata med supergrannar, körsång och hobbies som får ta utrymme, ett totalt lugn i själen, en 80 årings livserfarenhet och vishet. Jag är idag väldigt, väldigt TACKSAM för mitt liv!
***
No, there isn't! It's a fucking shit illness, sly and horrible.
However, I would like to state that there can be positive outcomes from the complete life crisis a cancer diagnosis gives you.
Linda's death in this cruel illness has made my thoughts spin. Not only from death anxiety (yes of course I've had that this week!). At first I felt so guilty that she had to die and that I'm still here, alive. Who is to decide that? Mr Coincidence or Mrs Destiny?
After a while the guilt emotion passed to a feeling of happiness. Wow, I am actually alive! In a sate of limbo maybe- a relapse could be lurking around the corner- but I am alive. I will live for real no matter how long that is! And you know what, that is a positive outcome of carrying Mrs Cancer around on my shoulder all the time. Believe it or not.
At least that is the case for me and my family. We laugh and play more than ever (we have always laughed) but now it is for real, often and a lot. We laugh at cancer and diabetes- that is our only way to cope with the crisis we've been/ still are in for more than a year now. We make up our own lyrics and dance to the Eurovision Song Contest songs and "goof out". You could say that we are alive in a way we've never been. To be Quality Alive.
As a human being we always rush forward, on to something new further away. This week I discovered that I don't have to rush anymore. I live exactly the life I wished for, here and now (well, Mrs Cancer is not included! But she is not my choice, she is out of my control).
I have a wonderful family and relatives, great friends, a fun and stimulating job with cool colleagues, a house that represents us- situated on the best street ever with lovely neighbours, choir, hobbies that expands every day, a total piece in my soul- my very old soul, a 80 year old's wisdom and life experience. Today I am extremely GRATEFUL for my life!
This photo was taken while we were getting ready for Max's 4th birthday party. We were all dressed up as goblins (troll). More of this, Kjeller Family!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)