Kroppen talade...*** My Body Spoke...

...till mig i sann Pippi Långstrumpanda imorse. "Annika, nu orkar jag inte mer. Nu går du och vilar mig! Hela dagen!"
Så det gjorde jag, vilade och vilade och vilade hela dagen. Sov och läste böcker. För kroppen är trött och full av värk, spända muskler och klimakteriebiverkningar. Kroppen har ju också kämpat på bra i några veckor nu med ett tufft schema och inte så mycket vila mitt på dagen. Jag måste också komma ihåg att kroppen är trött och inte alls i fas med mitt mentala jag, som vill kvalitetsleva varje sekund av dygnet. Min vackra kropp har gått på cellgifter non-stop sedan februari 2010. Den 7 juli är det över. Då har jag ätit mina cellgiftstabletter enligt studien i exakt 365 dagar. Det är med blandade känslor jag ser fram emot den dagen. Ska bli skönt att kroppen får en chans att återhämta sig på riktigt och att slippa må illa varje dag känns också fint. Men tabletterna har samtidigt varit ett kvitto på livet. Det har känts tryggt att äta dem varje dag, att det liksom är någon som jagar gömda cancerceller i min kropp. Efter den 7 juli är det ju bara upp till mig själv, mer behandling finns det inte för Trippel Negativ cancer. Så det kommande året behöver jag ert stöd mer än någonsin tidigare, det är ett kritiskt år gällande återfallsrisken. Samtidigt känner jag ju att varje dag som går utan att en knuta hittas ökar mina chanser till att bli frisk.
Min kropp talade till mig och jag lyssnade. Lyssnade, vilade och njöt av tystnaden. Det dåliga samvetet över att inte få någonting gjort är sedan länge kastat i soporna.
***
...to me this morning in a true Pippi Longstocking way. "Annika, I can't be pushed anymore. It is time for you to let me rest! All day!" So, that's what I did-I rested and rested and rested all day long. Slept and read books. Because my body is tired and full of aches, tight muscles and menopause side effects. The past few weeks this body has also been on a pretty tight schedule with absolutely no naps. I need to remember that my body is tired and not at all at the same level as my mental me- the mental me that wish to quality live every second of the day. My beautiful body has been on chemo treatment since February 2010. July 7th that is all over. I have then eaten the chemo tablets during 365 days and it is time to stop. I have mixed feelings about that day. It is a wonderful feeling to let my body recover for real and that I don't have to feel nauseous every day. But at the same time these tablets have been my receipt to life. It has been a security eating them every day, as if someone is actually actively still eliminating hidden cancer cells. After July 7th it is entirely up to myself, there is no other treatment to use with Triple Negative cancer. The following year I will need all your support. It is a critical year in terms of relapse. However, every day that passes without a lump being found I feel I am a step closer to be declared well and cured.
My body spoke to me and I listened. Listened, rested and enjoyed the silence. The bad conscience of not getting anything done was tossed in the trash a long time ago.