Helvetes, jävla skit. Sitter här och gråter och är helt uppgiven. Röntgen var inte idag utan om en vecka- upptäckte jag imorse. Detta är ytterliggare ett bevis på hur min hjärna är helt förstörd. Jag kan inte ens läsa innantill, ännu mindre bli betrodd med viktiga saker eller betala räkningar. Gör fel hela tiden.
Jag ser frisk och pigg ut men känner mig helt värdelöst fungerande i samhället och vanliga livet. Hjärnan hänger inte med. Jag lider enormt av detta. Svårt att förklara för folk. Ska jag nu alltså stå ut med denna yrseln ännu en vecka innan man utesluter Mrs C?!
Ja, jag tycker synd om mig själv- det har jag inte gjort många gånger på denna resan men idag gör jag det! Vaddå komma tillbaks till ett vanligt liv, hur jäkla lätt är det?! Som om det bara vore att kliva ut från sjukskrivningsbubblan och fortsätta som innan. Visst...!!!!
Vem forskar på vad alla cellgifter gjort med oss? Idag har jag inte ens förtröstan att de har gjort mig fri från cancer. Man kämpar som en idiot varje dag för att passa in i det vanliga livet. Jag har fått nog!!!!!!!!!!!!!!!!!
***
Bloody Hell. I am at home crying and feeling completely dejected. I discovered this morning that the scan wasn't today, it's next week. This is just another proof of how my brain doesn't work. I can't even read a simple instruction, be trusted to remember important information or paying bills. I am making mistakes all the time.
I look perfectly healthy on the outside but am totally non- functional out in society and the ordinary life. My brain is too slow, it can't follow. I suffer tremendously from it. Very difficult to explain to people that hasn't had the same experience.
Am I now supposed to live with this dizziness yet another week before ruling out Mrs C? Yes, I feel sorry for myself- I haven't allowed myself to do that many times during this journey but today I do!
Rehabilitate myself back into a normal life? How easy is that?!! As if it's just a matter of getting of the sick leave train and carry on as before the illness. Yeah right!!!
Who is doing research on what all these chemo poisons have done to us and our bodies/ brains? Right now I don't even have the trust that they've assisted me in getting rid of Mrs C. You fight like hell every, single day to fit into the ordinary life.
I have had enough!!!!!!!!!!!!!!!
7 kommentarer:
Åh söta Annika, jag blir ledsen när jag läser ditt inlägg... det är skit skit skit, MEN du lever, det måste du tänka på, jag har inte dom problemen med mitt huvud men man kan inte säga att det funkar som innan men alla andra biverkningar som aldrig vill ge med sig, suck, du får inte tappa tron på att det kommer bli bättre... men jag lider med dig, vi håller alla tummar vi kan för att röntgen inte visar något, även om du får vänta en vecka till...
Många Kramar från Lisbet
Du får vara ledsen, du får vara frustrerad, du får vara arg och du får tycka synd om dig själv. Helt enkelt - du får känna. Skickar en stor kram och hoppas att den kan värma lite.
Kram Ulrika
Du är frustrerad, rädd och osäker. Självklart. Och jag känner igen mig i allt. Du sätter också ord på en oro som jag inte riktigt fattat. Vad är det egentligen som cellgifterna gör med oss? Hur mycket av det som friskt förstör det? Vad blir kvar?
Men trots allt lever du och när man haft besök av cancermonstret är det det enda som för tillfället betydet något. Håll ut en vecka till. Och tills du får besked. Det är säkert inget nytt, bara den gamla vanliga och ganska beskedliga men urjobbiga cytohjärnan.
Kram
/Åsa
Jag tycker också synd om dig...
Jag vet vilket helvete det är att vänta på dessa förbannade undersökningar.
Tur att vi snart får all tid i välden till att älta. Och kramas.
Puss
Känner verkligen igen mej i det du skriver.Har gjort cyto,strålning och herceptinbehandlinar.Är nu på 1:a året av hormonbehandlingen.Den har verkligen slagit undan benen på mig!Känner inte igen mej själv varken till kropp eller själ.Räcker att titta på mat så går man upp i vikt,inombords är det kaos efter alla behandlingar och avsaknad av östrogen.Sommaren var bedrövlig i värmen.Önskade att jag bodde i Alaska till och från.För att inte tala om värk i leder och muskler samt en hjärna som emellanåt inte vill samarbeta.Minsta förändring i kroppen och min reptilhjärna signalerar:Cancer!! Ska på koll i Oktober och är redan nervös.
Vi är många kvinnor i detta avlånga land som går igenom detta helvete.Tack alla ni som bloggar,sätter ord på känslor och upplevelser.Man känner sig mindre ensam då.
Du har all rätt i världen att känna frustration, det bara måste ut! Trist med väntan i en hel vecka förstår att det känns tungt. Hoppas att det vänder snart för dig! Kram!
Har läst många av dina inlägg ikväll och tycker om din uppriktighet och sätt att vara i det som ÄR. Min mamma fick bröstcancer för många år sedan nu, men jag minns resan vi all fick åka med på...
Idag är hon frisk och inga återfall har skett. Förra året fick min barndomskamrat också bröstcancer och jag har följt henne hela vägen. Hon befinner sig emotionellt där du är - att försöka gå tillbaks till livet som det var innan...jobba som förr...vara som förr...och det är ju omöjligt. Livet står aldrig still. Det du varit med om har förändrat både ditt hjärta och själ. Du är MER av dig nu.
Kommer gärna förbi här fler gånger!
Skicka en kommentar