Framtiden Hägrar*** A Future Ahead

Det är en sådan lättnad för mig. Att vara symmetrisk, att ha plockat bort hotet. Många frågar mig hur det känns att vara kvinna utan bröst. Bra, min identitet har aldrig suttit i brösten. Härliga vänner drog med mig på modellfotografering. Jag valde att fotograferas hyfsat nyopererad och utan proteser (hade ju inga. Skulle få utprovat nya). Så här ser jag ut. Här är jag!
***
It is such a relief for me. To be symmetrical, to have removed the threat. I receive many questions about how I relate to my identity as a woman now when my breasts are gone. Fine. My identity has never been connected to my breasts. Wonderful friends took me on a date to do model photos. I choose to act fresh from surgery and without prosthesis (I didn't have any. Needed to try out new ones).
This is what I look like. Here I am!

Dagarna rusar framåt. Jag läker, mentalt och fysiskt. Patologsvaren kom för en vecka sedan och allt var bra. Där har aldrig varit någon cancer i det borttagna bröstet. Varför blödde det då så fruktansvärt den där morgonen? Jag kan inte släppa det. Jag är nu helt övertygad om att det finns ett liv efter detta och att någon absolut ville att jag skulle hitta min cancer i tid. Det var meningen att jag skulle vara kvar ett tag till. För vet ni, jag hade aldrig sökt läkare om det bröstet inte hade "pissat" ut blod. Jag har alltid varit intresserad av det mediala. Nu tror jag på det.

Jag har mycket tankar, jag ser för första gången framåt, vågar tro på en framtid- andra kämpar för livet och går döden till mötes. Bröstcancern kom tillbaka efter många år, spred sig och kommer att döda. 

Hur kan det vara så olika? Jag är medveten om att jag inte har en aning om vad som händer mig om ett år, två år, etc etc. Jag försöker bara att varje dag påminna mig om att leva här och nu. Vara tacksam för att jag får vara med. Nu i juni är det två år sedan jag slutade min intravenösa cellgiftsbehandling. Två år som jag minns allt för väl med skräck, smärta och fruktan, två år som jag inte minns alls. Som bara försvann. Som fullständigt har förändrat mitt liv.

***

Time flies. I am healing both mentally and physically. The results from the pathologist came and they were excellent. No cancer in the removed breast, no evidence that cancer ever was there. Why did it bleed as it did that morning? I can't let the thought of that go. After these results I am fully convinced that there is a life after death and that "someone" wanted me to find the cancer before it was to late. I was supposed to stick around a bit longer. You see, I would never have met a doctor in time if the right breast hadn't been "pissing" out blood. Ive always been fascinated by the spiritual world and the after life around us. Now I truly believe it exists.

I have a lot of thoughts and for the first time I dare to look ahead, I dare to believe in a future- while others are facing death as we speak. The breast cancer returned after many years, spread and will kill. How is it possible that some people survive and others don't? I am very aware of the fact that I don't have a clue about what will or might come. I try to remind myself everyday to be grateful, to live in the moment. It is on the day almost two years ago I ended my intravenous chemo treatment. Two years I remember with endless fear and pain, two years that I don't remember at all. They just vanished...and changed my life for ever.

Me- June 2010

Jag har väldigt mycket kronisk smärta i form av värk i leder, muskler och skelett. Jag lär mig lite mer, lite bättre för varje dag som går att leva med det, att hitta alternativa lösningar för att lindra. Jag är envis som fan, jag ger mig inte. Det ska gå, det finns folk som har det värre! 

Efter denna våren- som på många sett har varit den absolut värsta delen av cancerresan. Jag har aldrig blivit så sårad och nedbruten i hela mitt liv, aldrig gråtit så många tårar- är jag stark som 10 oxar. 

Jag går nu vidare. Jag klarar mer än jag tror och jag börjar lite helt och fullt på mig själv och mina förmågor. 

Jag har blivit oerhört väl omhändertagen av familj, vänner, läkare, Företagshälsovård och Försäkringskassa. De är all måna om att få mig ut i livet som ett ihoplagt pussel, inte som 1000 spridda bitar. Jag får börja om. Börja från början med min rehabilitering tillbaka ut i livet. Det är med stapplande steg och fruktan jag börjar om, men också med förväntan och tillförsikt inför framtiden.

***

I suffer a lot from chronic pain in my joints, muscles and skeleton. I learn to live with it a bit better every day, to find alternative solutions to relieve the pain. I am stubborn as hell, I won't give up. I will find a way, there are people out there that suffer more.

After this spring- (that in many ways has been the worst part of the cancer journey. I've never been as hurt, as betrayed and broken down as I've been these past 5 months, never cried as many tears)- I am strong as 10 bullocks. I am moving on. I can handle more than I think. These days I fully trust myself and my own strength and power.

I have been very well taken care of by family, friends, doctors and the Social Insurance Office (Försäkringskassan). They all want what is the best for me and wish to slot me into life as an entire puzzle, not like 1000 pieces in a mess. I have to start form the beginning. To rehab myself into the real world. My steps stagger, my lips tremble and my mind fears but at the same time my mind is anticipatory, my heart is hopeful and happy and I am full of positive assurance for the future.

Framtiden började med bröstutprovning för några dagar sedan. En bisarr del av denna resa som får mig full i skratt. Ett rum med egen bröstutprovningexpert och fullt av proteser och BH:ar i olika storlekar. 

Tänk, denna gången kunde jag önska mig storlek och form precis som jag ville! ;-))

***

The future began a few days ago with a prosthesis fitting appointment. A truly bizarre part of this journey that makes me laugh. A room full of breast prosthesis, bras and your own personal breast prosthesis expert.

Imagine, this time I could choose the size and shape of my breasts completely! ;-))

A small selection of the different prosthesis and brans. The room was full of them. ..

Looking good, chest wise ;-))

Carpe Diem Dagar*** Carpe Diem Days

Jag har haft två underbara Carpe Diem dagar. På riktigt. 
***
I have had two wonderful Carpe Diem days. For real.

Det här är exakt vad "Carpe Diem" betyder för mig:
***
Following is exactly what the expression "Carpe Diem" means to me:

Jag har fortfarande lite att lära för att ibland fullständigt kunna njuta av att göra...ingenting.
Viktor är min lärare... ;-)
***
I still have a few things to learn in regards to the ability of doing absolutely nothing, once in a while. Viktor is my teacher... ;-)

Tillsammans*** Together

 Tillsammans i en enda röra. En röra av bröstcancer och numera endast ett bröst på fyra kvinnor. Cancern förde oss visserligen samman men den är absolut inte den starkaste gemensamma nämnaren längre. Det är humorn, den riktigt sjuka humorn. Vi är som en hemlig klubb man hade när man var liten. Här kan jag vara mig själv, tillåta mig att inte vara så stark, att gråta så tårarna sprutar. För här är klubben där alla förstår stela leder, värk i kroppen, cellgiftshjärna lååångt efter avslutad behandling- där alla orkar fortsätta lyssna på varandras ältande och rädslor när världen utanför för längesedan har tröttnat.
***
Together. A mess of breast cancer diagnosis and these days only one remaining breast in four beautiful women. The cancer joined us together but it isn't the strongest glue in this unit any more. I would say it is our humor- our really, really sick humor. You can compare us with an early childhood secret club.
In this club I am allowed to be me, I don't have to be strong all the time, I can cry until I have no more tears. The club members fully understand what it is like to live with joint/ body ache and chemo brain loooong after the treatment has ended. We are good listeners to each other's dwelling and fears- because the world outside are tired of such matters and moved on a long time ago.

 

Vi hade underbara två dagar i Båstad. Livet är så gott att leva. Naturen läker och jag älskar blommor, träd, blad och att fotografera dess prakt. Jag har skrattat så att magen värker, sjungit sånger om lösbröst och haft kast med liten och stor bröstprotes. Elisabet, Viktoria och Ingrid- ni är helt knäppa! ;-)
Just därför älskar jag er av hela mitt hjärta.
***
We had two wonderful days in Båstad. Life is good and it is wonderful to be alive. The nature heals and I love flowers, trees, leaves and to photograph their grandeur. I have laughed so much that my stomach still aches, we've been singing about fake boobs and have tried a game of "throwing small and big breast prosthesis". Elisabet, Viktoria and Ingrid- you are completely nuts! ;-)
And for that I love you!

Jag vill avsluta dagens inlägg med en tanke till Sophie som kämpade tappert mot bröstcancern men som tyvärr var tvungen att släppa taget för någon vecka sedan. Personligen orkade jag inte följa hennes blogg mer när återfallet kom, vi har samma typ av cancer. 

 Det är precis detta som jag fruktar, med att vara i remission från cancern-

 ångesten jag försöker bemästra varje dag.

Jag har på ett sätt förlikat mig med döden, oavsett om den kommer nu eller om 50 år

 men jag vill ju vara kvar på jorden och få se Max växa upp!! 

Snälla någon, det är det enda jag begär!!!!!

***

I would like to end today's blog entry with a thought towards a young woman, Sophie that fought so hard to beat the breast cancer but last week had to let go. Personally I couldn't follow her blog after I found out about her recurrence. She had the same type of cancer as I do.

This is exactly what it is I fear, while in remission from my cancer- the anxiety I try to master daily. 

I have had to reconcile the thought of dying, no matter if it happens now or in 50 years-

 but I want to be here on earth to follow my child into the adult years!!

Please, that is all I ask!!

Läkning*** Healing

Jag läker, utifrån och in. Inifrån och ut. För första gången på 2,5 år. På riktigt. Det tunga ångestmolnet över mitt huvud är borta. Försiktigt vågar jag tro på en framtid, ett liv. Något där inte cancer står i centrum. Samtidigt är jag smärtsamt medveten om att jag bara är i remission från fanskapet.

Hur vet jag då att jag är lättad? Mitt barn mår bättre. Hans diabetes är svårinställd och hans blodsocker åker som en jo-jo av adrenalin och han har mått riktigt uselt dessa åren. Troligen väldigt påverkad av min situation. Nu våga han prata om våra krisår, vända och vrida på ordet cancer, ställa frågor. Han har speciellt uttryckt att han är stolt över mig för att jag lärt mig så mkt om diabetes denna våren. Jag har åter igen blivit hans mamma. Inte bara en sjuk sådan.

Max leker igen, behöver inte vakta mamma och hämta hennes mediciner eller göra cancern bra. 

Cancern gör vad den vill- jag väljer att leva. Jag kan inte kontrollera den. 

Jag måste leva fullt ut oavsett om jag har ett eller 50 år kvar på denna jord.

Mer än så här kan jag inte göra för mig själv. Jag tog bort det omedelbara hotet, äter antiinflammatorisk kost så mycket jag kan, träningen kommer snart igång igen 

och med det stora ångestmolnet borta kanske jag kan få njuta av livet. 

Med små stapplande steg läker jag min sjukdomskris och pågående utbrändhet.

***

I am healing, inside- out, outside- in. For the first time in 2,5 years. For real. The very heavy cloud of anxiety over my head has vanished. I start to dare to believe in a future, a life. A life where the cancer wont rule. At the same time I am of course painfully aware of the remission state I am in. 

But how do I know that I actually am relieved? Because my child is feeling so much better. His diabetes is hard to adjust and his blood sugar is up and down all the time. He has not been feeling well these years and adrenalin affects the blood sugar tremendously in his case. My situation hasn't helped his. But now he dares to talk about it, turn the word cancer inside out, ask questions etc. He told me the other day that he his proud of me and everything I've learned about diabetes this spring. 

Once again I've  become his mother. Not just a sick mother.

Max is playing again, doesn't have to take care of me and fetch my medicines or heal cancer. 

The cancer does what it wants- I choose to live. I can't control the cancer.

I need to live life to it's fullest no matter if I have 1 or 50 years to live.

I can't do more than this for myself. I removed the immediate threat, am eating an anti inflammatory diet, will soon start exercising again and with the big anxiety cloud gone maybe it is time to enjoy life.

With small staggering steps I am healing my illness crisis and ongoing burned out condition.

Tömning nr 2. Dubbelt så mycket vätska. Det gör väldigt ont när vätskan trycker på såret. En sjuksköterska sade att hon hade läst att när man opererar bort en frisk kroppsdel gör läkningen mer ont. Intressant och jag är beredd att hålla med. Men jag kämpar på, varje dag...

***

"Empty Fluid" session nr 2. Twice as much fluid this time. It hurts a lot when the fluid is pressing against the wound. A nurse told me that she had read that when you remove a healthy body part the healing is more painful. Interesting and I might just agree. I keep on handling it every day...

Tömning nr 3.  :-) Jag kan det här nu. Men visst ser jag piggare ut? För även om jag har ont så sover jag bättre. Jag sover för första gången på 2,5 år. Fast att vi är uppe på nätterna med Max diabetes så är min sömn bättre.
***
"Empty Fluid" session nr 3. :-) I know this routine now. But don't you think I look a bit better? Because even if I am in pain I sleep so much better. I sleep for the first time in 2,5 years. Even though we are up during the nights with Max's diabetes, my sleep is better.

Jag har blivit nedslagen i skorna och trampad på denna våren. Men jag kommer igen, jag kommer igen. Nu är jag på väg!!
***
I have been beaten and stepped on this spring. But I am on my way back. I am on my way back!!!
Here I come!