Jag läker, utifrån och in. Inifrån och ut. För första gången på 2,5 år. På riktigt. Det tunga ångestmolnet över mitt huvud är borta. Försiktigt vågar jag tro på en framtid, ett liv. Något där inte cancer står i centrum. Samtidigt är jag smärtsamt medveten om att jag bara är i remission från fanskapet.
Hur vet jag då att jag är lättad? Mitt barn mår bättre. Hans diabetes är svårinställd och hans blodsocker åker som en jo-jo av adrenalin och han har mått riktigt uselt dessa åren. Troligen väldigt påverkad av min situation. Nu våga han prata om våra krisår, vända och vrida på ordet cancer, ställa frågor. Han har speciellt uttryckt att han är stolt över mig för att jag lärt mig så mkt om diabetes denna våren. Jag har åter igen blivit hans mamma. Inte bara en sjuk sådan.
Max leker igen, behöver inte vakta mamma och hämta hennes mediciner eller göra cancern bra.
Cancern gör vad den vill- jag väljer att leva. Jag kan inte kontrollera den.
Jag måste leva fullt ut oavsett om jag har ett eller 50 år kvar på denna jord.
Mer än så här kan jag inte göra för mig själv. Jag tog bort det omedelbara hotet, äter antiinflammatorisk kost så mycket jag kan, träningen kommer snart igång igen
och med det stora ångestmolnet borta kanske jag kan få njuta av livet.
Med små stapplande steg läker jag min sjukdomskris och pågående utbrändhet.
***
I am healing, inside- out, outside- in. For the first time in 2,5 years. For real. The very heavy cloud of anxiety over my head has vanished. I start to dare to believe in a future, a life. A life where the cancer wont rule. At the same time I am of course painfully aware of the remission state I am in.
But how do I know that I actually am relieved? Because my child is feeling so much better. His diabetes is hard to adjust and his blood sugar is up and down all the time. He has not been feeling well these years and adrenalin affects the blood sugar tremendously in his case. My situation hasn't helped his. But now he dares to talk about it, turn the word cancer inside out, ask questions etc. He told me the other day that he his proud of me and everything I've learned about diabetes this spring.
Once again I've become his mother. Not just a sick mother.
Max is playing again, doesn't have to take care of me and fetch my medicines or heal cancer.
The cancer does what it wants- I choose to live. I can't control the cancer.
I need to live life to it's fullest no matter if I have 1 or 50 years to live.
I can't do more than this for myself. I removed the immediate threat, am eating an anti inflammatory diet, will soon start exercising again and with the big anxiety cloud gone maybe it is time to enjoy life.
With small staggering steps I am healing my illness crisis and ongoing burned out condition.
Tömning nr 2. Dubbelt så mycket vätska. Det gör väldigt ont när vätskan trycker på såret. En sjuksköterska sade att hon hade läst att när man opererar bort en frisk kroppsdel gör läkningen mer ont. Intressant och jag är beredd att hålla med. Men jag kämpar på, varje dag...
***
"Empty Fluid" session nr 2. Twice as much fluid this time. It hurts a lot when the fluid is pressing against the wound. A nurse told me that she had read that when you remove a healthy body part the healing is more painful. Interesting and I might just agree. I keep on handling it every day...
Tömning nr 3. :-) Jag kan det här nu. Men visst ser jag piggare ut? För även om jag har ont så sover jag bättre. Jag sover för första gången på 2,5 år. Fast att vi är uppe på nätterna med Max diabetes så är min sömn bättre.
***
"Empty Fluid" session nr 3. :-) I know this routine now. But don't you think I look a bit better? Because even if I am in pain I sleep so much better. I sleep for the first time in 2,5 years. Even though we are up during the nights with Max's diabetes, my sleep is better.
***
I have been beaten and stepped on this spring. But I am on my way back. I am on my way back!!!
Here I come!
1 kommentar:
Du har rätt. Visst ser du piggare ut. Och vad härligt det låter med läkning och positiva tankar och ord.
Skicka en kommentar