Thanks, Harry Potter!

Luften gick ur mig i fredags. Max hade fått remiss till ögonläkaren av skolsköterskan. Vi begav oss till ögon akuten på Mölndals sjukhus. Nu har vi besökt Göteborgs alla sjukhus inom loppet av ett år. Han behöver glasögon på heltid. Inget alarmerande i sig, men som grädden på moset av vårt "fantastiska" år gick luften helt ur mig. Var hittar man styrkan att tackla ytterliggare en sak? Varför kan inte Max få bli lämnad ifred? Räckte det inte med diabetesen och att ha en cancersjuk mamma? Vi hade precis börjat hämta oss efter början av året (för er som nyss börjat läsa bloggen: Max fick diabetes typ 1 i början av januari 2010, kort efter min cancerdagnos).
När Max dessutom fick ögondroppar som sved fick han ett bryt som representerade all smärta han fått utstå under året. Han bara skrek och grät "Jag vill inte mer! Jag vill inte ha diabetes, du ska inte ha cancer och ta bort dropparna ur mina ögon. Jag kan inte se!!"
Ja, jag klandrar honom inte, jag är precis lika trött på alla sjukhus och läkartider. Efter ett tag lugnade han ner sig och åter igen plockade jag ihop våra spillror, bet ihop, lyssnade på läkarens instruktioner, mottog recept på glasögon och var stark.
Läkaren var fantastisk och min son, min underbare kämpe återfick sin oerhört positiva livssyn inom några minuter och utbrast "Mamma, wow, jag ska få glasögon! Det har jag alltid velat ha. Så coolt!"
Och jag, ja, jag har bara en sak att säga: Tack, Harry Potter!!
***
On Friday it felt like I had been pushed to my limits. Max had an eye doctor appointment at the hospital, on a referral from the school nurse. By now we have "visited" all three of the hospitals in Gothenburg. He needs glasses full time.
In itself not a disaster at all, but in the context of everything we've been through this year I had no more energy to handle the news. Where will I find the strength to handle yet another thing? Why can't Max be left alone? Isn't it enough with his diabetes and a mum with cancer? We had just started to recover a bit from the beginning of the year (new blog readers: Max got diabetes type 1 in January 2010, a few weeks after my cancer diagnosis).
The final straw for Max came when he got stinging eye drops. He broke down like you wouldn't believe, all the pain from this year was represented in that break down.
He screamed and cried: "I don't want to do this any longer. I don't want to have diabetes, I don't want you to have cancer and I can't see!! Remove the drops from my eyes!!!"
Well, I don't blame him at all. I am equally as tired of all the hospitals and doctor's appointments. He calmed down after a while and once again I gathered all the fragments, listened to the doctor's instructions and found strength (don't ask me how) to move on. The doctor was amazing and my son, my true hero and fighter- in a matter of minutes his tremendous positive view on life returned. "Mum, wow, I am going to get glasses! I've always wanted to have glasses. How cool!"
And me, well, I have only one thing to say "Thanks, Harry Potter!"

Lite tankar*** A Few Thoughts

Vad är det som gör livet värt att leva? Den frågan hade jag svarat helt annorlunda på för lite mer än ett år sedan jämfört med idag. Snön i trädgården såg så inbjudande ut idag, jag fick ett infall att gå ut och göra mig en snölykta. Just det, till mig. Inte en snölykta till Max eller till alla de barn jag jobbat med under åren-utan till mig! Jag satt där i snön och fokuserade på mitt bygge. Så rasade den ihop (jag är ju inte född arkitekt...) och utan att som förr bli sur och ge upp, fann jag ett leende på mina läppar och en lugn röst i mitt inre som sade att det är bara att börja om från början och att konstruera den lite annorlunda så att den håller. Så det gjorde jag. Då slog det mig: det är detta som är livet! Här och nu! Att tycka om att vara med sig själv. Jag tycker om mig idag,är snäll mot mig själv och tar hand om den lilla flickan Annika. Det gör livet värt att leva! Bonusen är nog att jag säkerligen är en trevligare person att vara tillsammans med nu...

Mentalt är det mycket processer i hjärnan. Ta er en titt på mitt alter ego Santa Fairy (låång historia). Det finns inte en chans att se att Aggressiva Fru Cancer rasar för fullt i hennes kropp och ändå är det så. Bilden är tagen för exakt ett år sedan.

Någon vecka senare bröt helvetet löst. Varför lyssnade jag inte på alla signaler från min kropp under hösten? För så här i efterhand ser jag ju att jag fick många: enorm trötthet, viktminskning (det händer ALDRIG av sig självt annars!), yrsel attacker, bröstvårta som såg lite konstig ut på vä sidan... "Men hallå?! Jag som aldrig är sjuk har väl fått en envis virusinfektion. Nu jobbar jag lite till, vila behöver jag inte." Den inre rösten i mitt förra liv var ju inte till så stor hjälp. Idiotröst!
***
What is it that makes life worth living? The answer to that question would have been completely different a year ago than it is today. The snow in my garden looked very inviting this morning. I got a sudden idea to get out there and build myself a snow lantern. Exactly, to build it for myself. Not a lantern built for Max or for all the children I've been working with throughout the years- for me! I sat in the snow, very focused on my construction when it fell apart (I can't titel myself an architect). In my prior life I would have gotten sulky and given up. Instead I found a smile on my lips and heard an inner voice calmly stating: "Start over my friend. Chose a different construction to make it stout." I did exactly that. Then it hit me- This is life! Here and now. To enjoy being with myself.
I like myself a lot today. I am kind to myself and I take care off the young Annika girl. That makes my life worth living! A bonus for my surrounding is probably that I am a lot more pleasant to be around these days...

Mentally my mind is spinning. Have a close look at my alter ego Santa Fairy (loong story =))There isn't a single proof of the aggressive Mrs Cancer's ongoing process of spreading her illness in my body. And yet that is the case. The photo is taken exactly a year ago.

A week later all hell broke loose. Why didn't I listen to all the signals my body sent out during the fall? I can see now that I got many: fatigue, dizziness attacks, weight loss (that NEVER happens by it self!), the nipple on the left breast looked a little different..." But Hey! I am never ill. Get a grip. It's just a virus infection. Get back to work, I don't need to rest!"
The inner voice in my prior life wasn't too helpfull, was it? Idiot voice!