"There comes a time in your life, when you walk away from all the drama and people who create it.
You surround yourself with people who make you laugh.
Forget the bad and focus on the good. Love the people who treat you right, pray for the ones who don't.
Life is too short to be anything but happy. Falling down is a part of life, getting back up is living."
José N. Harris

söndag 12 december 2010

Thanks, Harry Potter!


Luften gick ur mig i fredags. Max hade fått remiss till ögonläkaren av skolsköterskan. Vi begav oss till ögon akuten på Mölndals sjukhus. Nu har vi besökt Göteborgs alla sjukhus inom loppet av ett år. Han behöver glasögon på heltid. Inget alarmerande i sig, men som grädden på moset av vårt "fantastiska" år gick luften helt ur mig. Var hittar man styrkan att tackla ytterliggare en sak? Varför kan inte Max få bli lämnad ifred? Räckte det inte med diabetesen och att ha en cancersjuk mamma? Vi hade precis börjat hämta oss efter början av året (för er som nyss börjat läsa bloggen: Max fick diabetes typ 1 i början av januari 2010, kort efter min cancerdagnos).
När Max dessutom fick ögondroppar som sved fick han ett bryt som representerade all smärta han fått utstå under året. Han bara skrek och grät "Jag vill inte mer! Jag vill inte ha diabetes, du ska inte ha cancer och ta bort dropparna ur mina ögon. Jag kan inte se!!"
Ja, jag klandrar honom inte, jag är precis lika trött på alla sjukhus och läkartider. Efter ett tag lugnade han ner sig och åter igen plockade jag ihop våra spillror, bet ihop, lyssnade på läkarens instruktioner, mottog recept på glasögon och var stark.
Läkaren var fantastisk och min son, min underbare kämpe återfick sin oerhört positiva livssyn inom några minuter och utbrast "Mamma, wow, jag ska få glasögon! Det har jag alltid velat ha. Så coolt!"
Och jag, ja, jag har bara en sak att säga: Tack, Harry Potter!!
***
On Friday it felt like I had been pushed to my limits. Max had an eye doctor appointment at the hospital, on a referral from the school nurse. By now we have "visited" all three of the hospitals in Gothenburg. He needs glasses full time.
In itself not a disaster at all, but in the context of everything we've been through this year I had no more energy to handle the news. Where will I find the strength to handle yet another thing? Why can't Max be left alone? Isn't it enough with his diabetes and a mum with cancer? We had just started to recover a bit from the beginning of the year (new blog readers: Max got diabetes type 1 in January 2010, a few weeks after my cancer diagnosis).
The final straw for Max came when he got stinging eye drops. He broke down like you wouldn't believe, all the pain from this year was represented in that break down.
He screamed and cried: "I don't want to do this any longer. I don't want to have diabetes, I don't want you to have cancer and I can't see!! Remove the drops from my eyes!!!"
Well, I don't blame him at all. I am equally as tired of all the hospitals and doctor's appointments. He calmed down after a while and once again I gathered all the fragments, listened to the doctor's instructions and found strength (don't ask me how) to move on. The doctor was amazing and my son, my true hero and fighter- in a matter of minutes his tremendous positive view on life returned. "Mum, wow, I am going to get glasses! I've always wanted to have glasses. How cool!"
And me, well, I have only one thing to say "Thanks, Harry Potter!"

10 kommentarer:

Elisabeth sa...

Kära, kära vän - vilken pärs...
Och vilken underbar son. Sitt livssyn måste han fått från nån rätt nära sig, eller hur? ;-)

Massor med bamsekramar
Elisabeth

Ingrid H sa...

åhhh men vad ni kämpar !
Vilken härlig pojk- vilken fantastisk gåva han har - o jag - som Elisabeth - tror jag vet varifrån han har den !
Hoppas det blir en helt okey upplevelse för honom att använda dom.
Många varma kramar
orkar du att träffas i morgon då ?
Om du orkar gör vi det som är enklast för dig,
klem Ingrid

Ingrid H sa...

åhhh men vad ni kämpar !
Vilken härlig pojk- vilken fantastisk gåva han har - o jag - som Elisabeth - tror jag vet varifrån han har den !
Hoppas det blir en helt okey upplevelse för honom att använda dom.
Många varma kramar
orkar du att träffas i morgon då ?
Om du orkar gör vi det som är enklast för dig,
klem Ingrid

Ingrid H sa...

Nu gjorde jag det - igen- tryckte två gånger på publicera.
NU kan jag inte längre lägga skulden på min hårfärg...

Lisbet Lindell sa...

Oj, vilken pärs.. Max kommer blir jättefin i glasögon, det finns så fina tuffa bågar till barn idag.

Kram Lisbet

Ulrika sa...

Harry Potter är fantastisk, precis som du!
Man behöver inte vara stark i sådana situationer, men visst underlättar det för alla om man orkar. Jag beundrar dig!
Kram Ulrika

Viktoria sa...

Jahapp. Så nu åkte ni på glasögon. Nils fick också sina i nollan. Har alltid funkat bra. Förstår att du känner att det räcker. Fast kanske är det så att ni nu kommer att ha världens flyt under nästa år. Ni har liksom förtjänat det.

Vi ses snart

Kram

Viktoria

Anonym sa...

Time to pull out those Harry Potter video games again! Thinking of you guys all the time! - Missy

Annika sa...

Ständigt nya motgångar, ni kämpar på så bra. Ni är fantastiska! Max kommer bli jättefin i glasögon.
Massor med kramar till er.
KRAM

inkan8 sa...

Hej, kom hit via Lisbets blogg. Slösurfar lite och läser lite hit och dit. En kväll när man egentligenn borde vara med familj och vänner och när folk inte ska vara sjuka. Förstår din son så väl. Ibland vill man bara inte mer. Tja, jag vet inte vad jag vill säga egentligen.
Önskar er en God Jul och ett bra Nytt år.
Kortet i första inlägget är jättefint.
Kram i cyberrymden från mig och kissarna.