Lite tankar*** A Few Thoughts

Vad är det som gör livet värt att leva? Den frågan hade jag svarat helt annorlunda på för lite mer än ett år sedan jämfört med idag. Snön i trädgården såg så inbjudande ut idag, jag fick ett infall att gå ut och göra mig en snölykta. Just det, till mig. Inte en snölykta till Max eller till alla de barn jag jobbat med under åren-utan till mig! Jag satt där i snön och fokuserade på mitt bygge. Så rasade den ihop (jag är ju inte född arkitekt...) och utan att som förr bli sur och ge upp, fann jag ett leende på mina läppar och en lugn röst i mitt inre som sade att det är bara att börja om från början och att konstruera den lite annorlunda så att den håller. Så det gjorde jag. Då slog det mig: det är detta som är livet! Här och nu! Att tycka om att vara med sig själv. Jag tycker om mig idag,är snäll mot mig själv och tar hand om den lilla flickan Annika. Det gör livet värt att leva! Bonusen är nog att jag säkerligen är en trevligare person att vara tillsammans med nu...

Mentalt är det mycket processer i hjärnan. Ta er en titt på mitt alter ego Santa Fairy (låång historia). Det finns inte en chans att se att Aggressiva Fru Cancer rasar för fullt i hennes kropp och ändå är det så. Bilden är tagen för exakt ett år sedan.

Någon vecka senare bröt helvetet löst. Varför lyssnade jag inte på alla signaler från min kropp under hösten? För så här i efterhand ser jag ju att jag fick många: enorm trötthet, viktminskning (det händer ALDRIG av sig självt annars!), yrsel attacker, bröstvårta som såg lite konstig ut på vä sidan... "Men hallå?! Jag som aldrig är sjuk har väl fått en envis virusinfektion. Nu jobbar jag lite till, vila behöver jag inte." Den inre rösten i mitt förra liv var ju inte till så stor hjälp. Idiotröst!
***
What is it that makes life worth living? The answer to that question would have been completely different a year ago than it is today. The snow in my garden looked very inviting this morning. I got a sudden idea to get out there and build myself a snow lantern. Exactly, to build it for myself. Not a lantern built for Max or for all the children I've been working with throughout the years- for me! I sat in the snow, very focused on my construction when it fell apart (I can't titel myself an architect). In my prior life I would have gotten sulky and given up. Instead I found a smile on my lips and heard an inner voice calmly stating: "Start over my friend. Chose a different construction to make it stout." I did exactly that. Then it hit me- This is life! Here and now. To enjoy being with myself.
I like myself a lot today. I am kind to myself and I take care off the young Annika girl. That makes my life worth living! A bonus for my surrounding is probably that I am a lot more pleasant to be around these days...

Mentally my mind is spinning. Have a close look at my alter ego Santa Fairy (loong story =))There isn't a single proof of the aggressive Mrs Cancer's ongoing process of spreading her illness in my body. And yet that is the case. The photo is taken exactly a year ago.

A week later all hell broke loose. Why didn't I listen to all the signals my body sent out during the fall? I can see now that I got many: fatigue, dizziness attacks, weight loss (that NEVER happens by it self!), the nipple on the left breast looked a little different..." But Hey! I am never ill. Get a grip. It's just a virus infection. Get back to work, I don't need to rest!"
The inner voice in my prior life wasn't too helpfull, was it? Idiot voice!