Spöke*** Ghost

The ghost of myself

Har noterat de senaste veckorna att jag ser dåligt vid jobb på datorn och vid mitt skrivbord. Är hemma sedan tre dagar med inte så milda yrselattacker. Vad händer? Har jag tagit i lite för mycket nu igen, viljan att var frisk och kunna jobba har tagit över förnuftet?
Eller är det den där förbjudna Mrs C som knackar på igen? Gud förbjude att det är så!!
Det är endast här i min blogg via skrift jag ens vågar ventilera den tanken. Dock kontaktade jag min onkolog via mail, oron gnagde.
Hon är en av de mest fantastiska människor jag träffat- ringer mig på min hemtelefon från en utlandsresa, för att prata, lugna och uppmana (om yrseln inte går över). Idag fortsätter jag vila- mitt positiva tänkande är starkt och detta måste vara en rejäl överansträngning på jobbet. För de senaste veckorna har mitt liv varit jobb och sov. Kanske måste jag omprioritera min jobbinsats och lägga till mera sov och vila? (ja, inte på jobbet då) ;-)) Vet ni, det är inte lätt att återgå till jobb där spöket man jämför sig med är en själv. Allt det jag klarade innan, som jag definitivt inte fixar idag. Det är en sorg men också en möjlighet naturligtvis. Jag har en del att inse, acceptera och ta tag i. Nu gnäller jag: JAG VILL VARA FRISK OCH PIGG!!!!!!! Har så mycket planer och livsglädje och så orkar jag ingenting! Deprimerande!!
***
The past weeks I have noticed that my eye sight is lacking when I work on the computer or by my desk. Since three days back I am at home from work due to severe dizziness attacks. What's going on? Have I pushed my limits a little too far again? The urge to be healthy and be able to work has taken over my sensability? Or is it the dreadful Mrs C knocking on my door again? God forbid that that is the case!!
It is only here, in my blog through writing I dare to vent that thought. However, I did contact my oncologist through an email, I couldn't get rid of the unpleasant worry.
She is one of the most amazing people I've met- she called me at home last night from a trip abroad, just to talk, calm me down and request what to do if the dizziness gets worse.
I continue to rest today. My positive thinking is strong and this just got to be a huge exertion at work. The past 4 weeks my life has been work and sleep. Maybe I have to reprioritize at work and add more sleep and rest? (not at work but at home ;-)) You know, it isn't easy to try to get back into a job when you compare everything you do with a ghost- the ghost of myself before the cancer hit. Everything I handled and carried out before... it's obvious, I can't do it today. It's a sorrow but also of course an opportunity to find new ways. I have to realise and accept this, that's the only way.
Now I am whining: I WANT TO BE HEALTHY AND ALERT!!!!!!! I have so many plans, so much joy in life and then my body and brain can't handle it! Depressing!!