"There comes a time in your life, when you walk away from all the drama and people who create it.
You surround yourself with people who make you laugh.
Forget the bad and focus on the good. Love the people who treat you right, pray for the ones who don't.
Life is too short to be anything but happy. Falling down is a part of life, getting back up is living."
José N. Harris

onsdag 5 oktober 2011

Superhjälte*** Super Hero


Bild lånad från internet



Jepp, jag är grymt stolt över mig själv. Jag tar tag i min situation och väljer att agera istället för att vänta på något som jag inte vet vad jag väntar på...
Yrsel har jag i vanlig ordning, hjärnröntgen är gjord och jag väntar på svar. Väntan är olidlig. Så jag bestämde mig för att ta saken i egna händer. Har haft möte på jobbet och ändrat min arbetssituation- reducerat arbetsuppgifter och hjärnstress avsevärt tack vare härlig chef och kollegor. Jag kan inte vänta på ett "vanligt" rehabmöte m läkare och försäkringskassa. Det tar alldeles för lång tid. Vid det laget hade jag väl varit helt utbränd. ;-)
Beställde tid på vårdcentralen hos "min" fantastiska läkare där. Tog alla prover man kan tänkas ta (sänka, blodvärde, lever, njurar, ämnesomsättning, borrelia...) Jag kan ju faktiskt ha en annan sjukdom än cancer...Spenderade en förmiddag där med läkarprat+ röntgen av min "kortisonknöl" i nacken där jag har så ont. Fick också en kortisonspruta i höften där muskelfästet är helt inflammerat. Gör jäkligt ont nu men det vet jag hjälper och blir mkt bättre snart. Tid till sjukgymnast om 2 veckor när alla provsvar kommit. Har blivit lyssnad på och bara det hjälper! Känns som om jag varit med bilen på verkstad!
Min egen diagnos av mig själv är posttraumatisk stress. Får flashbacks hela tiden från de senaste 1,5 åren- när jag minst anar det "spelas det liksom upp en film i huvudet" av något utav allt det som hänt.
Jag har bestämt mig för att acceptera min situation, inte kämpa emot fakta. Det gör ont, som fan faktiskt, men efter regn kommer solsken är det inte så? Jag är en annan människa nu, en med cancer i bagaget och ett livshot som ständigt flåsar i nacken- det kräver faktiskt en superhjältes styrka att klara av att leva så. Handikappad har jag blivit- armen fungerar sådär och hjärnan vet ni ju hur den är och hur mkt jag lider av att behöva acceptera den förändringen. Men jag måste. Som en vän sade till mig :"You've been through hell and back". Så är det. Och nu arbetar jag på delen "back".
Jag är en superhjälte!
***
Yes, I am extremely proud of myself. I am choosing to act and be in charge of my own situation instead of waiting around for something I don't know what I am waiting for...
I am still dizzy, no change, and I did the head CT last week. I am waiting for the result. The waiting sucks, it's unbearable. Because of it I decided to move on. I had a meeting at work and changed my situation again. Thanks to my lovely boss and colleauges I have now reduced even more of the work load and the mental pressure. I can't sit around and wait for a rehab meeting with the social services and my doc- before that is taking place I would be fully burned out. ;-)
I asked for an appointment with my regular, local doctor. Wanted to do all kinds of tests- I mean I could be ill from a "normal illness", not cancer. Got an x-ray done of my "cortison lump" in my neck that is hurting so badly. Also received a cortison shot in my hip, where the muscles are totally inflamed. It hurts like h... now but I know it will help and improve things dramatically.
I have a physiotherapy appointment in two weeks when all the test results are done. I am being listened to and that alone is helping. It's almost like having your car repaired!
My own diagnosis of myself is simple- Post Traumatic Stress Disorder. I have constant flashbacks from the past 1,5 years. All of a sudden, totally random it's like someone is pressing play to a "movie in my head" of a situation that has occurred during these years.
I have decided to accept my situation, not fight against obvious facts. It hurts, a lot actually, but there is no other choice. I am another person these days- with cancer in my back pack and a constant life threat sitting on my shoulder. To be able to live a quality life that way you need the strength of a super hero.
You know how much I suffer from the change in my "brain power" and my arm is handicapping me. But I have to accept this! A friend told me "You've been through hell and back". Yepp, that's true. I am working on the "back" bit.
I am a Super Hero!

8 kommentarer:

Viktoria sa...

Åh så bra! Vad du har hunnit med!

Puss

Ingrid H sa...

Love you- my superwoman / hero !!

Sister Moonshine sa...

Bravo! Du har tagit itu med allt själv och gjort det bra. Nu ska du se att allt börjar rulla och att beskeden på allt lugnar dig.

Kram

/Åsa

Elisabeth sa...

Visst är du en superhjälte!!

Puss på dig, finaste Annika!

Anonym sa...

självklart är du en Superhero eller till och med SuperWoman tycker jag. heja dig. go with the flow! use it as your force. may the force be with you Princess Leia

kramkram
Helena Bartmar
ps något jag kan hjälpa dig med? ds

JonteJenna sa...

Nog är du en av mina Super-kvinna iaf, är så imponerad av din styrka och jävla annama! Trots allt du gått igenom så har du kraft nog att ta tag i saker och se till att det sker något...bra gjort! Jag tänker ofta på dej Annika och skickar en stor styrke-kram till dej och din familj.
Kram på dej// Camilla

Anonym sa...

Hehehe, självklart är du en superhjälte! Det är vi alla som gick gennom så mycket.. Du är stark, Annika! Kram - S.

Lisbet Lindell sa...

Ja du är en Super Hero :)

Kram Lisbet