Förändringens Vind*** Wind Of Change

Den blåser hårt just nu, förändringens vind. Jag har i det senaste fokuserat väldigt mycket på att hålla fast i något stabilt för att inte blåsa bort. Denna sidan jul blev inte alls som jag tänkt mig. Istället för färdigrehabiliterad (om man nu någonsin kan bli det?...) och pigg blev jag fullständigt utbränd, fatigue trött och i hemsk kropssmärta igen. Vilket antiklimax efter ett helt års kämpande tillbaka till jobb och vardag i ett, trodde jag, fungerande rehabiliteringsprogram. "Unpleasant news" gavs till mig på ett inte allt för trevligt sätt och hjärtat gick i tusen bitar. Jag önskar så att det kunde gjorts på ett annat sätt, det kunde ha besparat mig en fullständig kraschlandning. Eller kanske inte. Den här resan är inte lätt- varken för mig eller för de runt omkring mig.
Vem är jag att döma? Hade jag själv kunnat sätta mig in i en cancerpatients sits när jag var fullt frisk och arbetsför och livet än inte hade behandlat mig särskilt illa? Jag har funderat mycket på det där och jag tror faktiskt inte det. Jag hade naturligtvis försökt och stöttat så gott jag kunnat, men att verkligen förstå det helvete det är, nej, det hade jag inte kunnat eller velat...
Jag varken vill eller kan av respekt för mina medmänniskor skriva några detaljer här på bloggen. Men visst var den sista droppen i kraschlandningens bägare arbetsrelaterad och visst har det gjort ont.
Jävligt ont.
Jag har gråtit många tårar den här våren, framförallt när både läkare och Försäkringskassan rekommenderade starkt att jag efter min nuvarande heltidssjukskrivning rehabiliteras på annan arbetsplats. Jag älskar mitt jobb och min arbetsplats.
Men jag inser att de har rätt.
Det är dags. Jag måste bli frisk och jag kan inte riskera ett återfall. Det finns inte utrymme till något annat än att försöka överleva och läka kroppen och sinnet. Det är nog en bra lösning trots allt.
Jag satte ihop tidslinjen över min cancerresa. Det är inte konstigt att jag kraschat. Det är imponerande att jag inte gjort det förrän nu.
Jag har valt att inte bli nedbruten av det, jag omfamnar förändringen och lär från erfarenheten som kommer från den.
När jag läser bröstcancersystrars bloggar om besked om obotlig bröstcancer är ju allt annat en piss i Mississippi. Jag är så tacksam för att få leva- med alla kroniska besvär och helvetessmärtor.
Allt annat ordnar sig, på ett eller annat sätt. Så länge Fru Cancer lyser med sin frånvaro.

***

The wind of change is blowing, hard. Lately my main focus has been to make sure I haven't been swept away to fast and hard in that wind. This side Christmas didn't turn out at all like I thought it would. Instead of celebrating the ending of the rehabilitation (if you can ever do that?...) and feel strong and alert I experienced myself hitting the famous brick wall extremely hard and becoming fatigue tired again and in major pain. What an anticlimax! After a year of fighting in this rehab program that I thought worked so very well. Evidently not. I was given "unpleasant news" in an unpleasant way. My heart broke in thousand pieces. I so wish it could have been done in a different way, it might have spared me a complete crash. Or maybe not. This journey isn't easy- not for me and not for the people around me.
Who am I to judge? When I was healthy and busy with life, would I have been able to put myself in the shoes of a cancer patient? I've been thinking a lot about that and I don't think so. I would have been supportive and caring, of course! But would I really have been able or willing to understand the kind of hell such a journey is?
Due to my respect and understanding of others I wont write any details of the situation above. The final straw prior to my crash was work related and yes, it has been hurtful. Hurt like hell, actually.
I've cried many tears this spring- especially when my doc and the National Insurance Office (Försäkringskassan) strongly advised me to, after my current full time sick leave is over, rehabilitate myself elsewhere. I love my current job and work place.
However, I have finally come to the conclusion that they are right.
It is time. I have to get well, survive and heal my body and mind. I think it is a good solution.
I put together a time line of my cancer journey. It isn't strange that I've crashed. It is impressive that I haven't done it earlier.
I have chosen not to be defeated by this crash. I embrace the change and will learn from it.
When I read breast cancer sisters blogs about cancer that has spread and now is incurable- then everything else becomes like a piss in the ocean. I am extremely grateful to be alive- with chronic difficulties and a pain from hell. Everything else will be fine, one way or the other.
As long as Mrs Cancer stays away.

Var den förändring som du önskar se i världen. Det har jag alltid velat lära ut till barnen som jag träffat i mitt jobb. Precis så vill jag själv vara. Jag vill göra skillnad här i världen. När jag lägger mig på kvällen vill jag veta att jag gjort mitt yttersta för att finnas där för mina medmänniskor. Jag lyckas ju långt ifrån alltid med det men den medvetna tanken finns där, varje dag.
Jag har lärt mig att förlåta människors agerande, inte nödvändigtvis alltid för deras skull men för min egen. Jag vill inte tro att människan i grund och botten är elak, jag tror verkligen inte det. Men livet självt och yttre påverkan skapar situationer som får henne att handla på ett visst sätt. Jag tror också att det aldrig är försent att tänka om. Jag vill kunna förlåta och gå vidare.

Att bli så här sjuk som jag har varit och stirra döden i vitögat har fått mig att förstå att räcka ut en hand, ge ett stöttande ord eller leende till personer i min omgivning kan betyda allt för den personen just den dagen. Jag gjorde det innan sjukdomen också, men jag förstod inte hur viktigt det var och vilken betydelse det kunde ha för andra.
Så var det för mig.
Jag har haft och har fantastisk stöttning från familj, vänner, kollegor, bekanta, cyber vänner osv. Allt från ett uppmuntrande ord på vägen till en faktiskt handling eller besök. Alla är lika viktiga. Ibland helt avgörande i svåra stunder. För mig kunde/ kan det göra skillnaden mellan att trilla ner i avgrunden eller att hålla fast i repet och kämpa för att komma upp.
Ni har lärt mig mycket!

Jag är snart redo att berätta min historia. Jag klurar lite på det där. Vill gärna stötta och finnas till för andra som nyligen drabbats av cancer och dess efterföljande livskris. Berätta för folk som finns runt en cancerpatient hur skör man faktiskt är, hur svårt det kan vara att "komma tillbaka", hur får man familjelivet att fungera, hur tar man hand om barnen osv osv
Hur? Det får tiden utvisa. Jag klurar...

Nu ska jag förbereda mig för operation om en vecka. En livsbejakande insats som känns helt rätt. Bröst nr 2, jag kommer inte att sakna dig. Möjligtvis sörja dig, men för mig är du ett dödshot och en fara. Min rehabilitering börjar på riktigt efter att du är borta.

Livet- nu kommer jag snart!!

***

Be the change that you wish to see in the world. This life philosophy, I've always tried to teach the children I've met through my job. This is how I want to be myself. I want to make a difference in this world. When I go to bed at night I want to fall asleep with the knowledge that I've done what I can to be a good human being. I don't succeed all the time, of course, but it is my aim through a conscious thought, every day.
I have learned to forgive peoples actions, not mainly for them but for myself. I refuse to believe that man is evil and mean from birth. I believe that happenings in life transforms a person. I also believe that it is never to late to change. I want to be able to forgive and move on.

To become this ill as I've been and to stare death in his eyes has made me realize the difference a smile, kind word or action can mean to a person. It can really change their day.
I carried it out before my illness, but I never understood what an impact it could have in someones life.
It meant and means everything to me.
I have had and have enormous support from family, friends, colleagues, acquaintances, cyber friends and so forth. A kind word on a card or an action from the heart to help. They are all equally as important. Sometimes these actions made/ make the difference from falling into the hole or to holding on to the rope and finding the strength to climb.
You have taught me a lot!

I am almost there to go out and tell my story. I ponder on that one. I wish to support others going through the cancer journey and it's following life crisis. Inform the people around a cancer patient how fragile that person is/ can be. Inform about the difficulties fitting into a normal life after treatment, how to get family life to work, how to tell and help the children etc.
How to do this? Time will tell. I ponder on...

Now, my main focus is the surgery in a weeks time. A celebration-to-life surgery. Breast nr 2, I wont miss you. I might grief you but to me you are a possible death threat and you signal danger.
My rehabilitation will begin for real after you've been removed.

Life- I am coming soon!!

I look perfectly normal thanks to make up and a careful selection of my clothes. 

"Cancer? Pain? No!! That can't be. You look so healthy and alive." 

Mmm, things aren't always exactly how you see them...