Besök hos sjukgymnast pga smärtan i fötterna, efter 3 veckors väntetid.
Diagnos: Hälsporre, på bägge fötterna.
Inte helt oväntat eftersom jag satte diagnos på mig själv för kanske 5 veckor sedan... Om ni inte har haft det kan jag berätta att det gör infernaliskt ont. Hälsporre- låter inte så farligt. Jag som är megasmärttålig hade ju kanske tidigare tyckt att hälsporre låter som "lite ont i hälen" eller "liten sträckning" eller, ja, ni fattar. Men ack! Det GÖR ONT!!!
Efter 6 veckor i detta tillstånd börjar jag att bli GNÄLLIG! Men nu kan jag allt om hur man stödtejpar, stretchar och inte ska göra. Man ska inte gå på fötterna. Lätt. Som en plätt. Fixat. Snart läkt...
Varför har jag nu fått äran att uppleva även detta? Jo naturligtvis beror det på övervikten (gick ju upp ca 13 kilo på två-tre veckor när cellgiftet Taxotere startade och man pumpade kroppen full med kortison. Jag har inte gått ner, eller upp, ett gram sedan dess. Inte ett! ) När jag då i januari röntgade höften och fick klart att det inte var ngn tumör började jag åter igen träna med ny energi och tänkte att NU ska jag gå ner den jävla cancervikten. Glömde bort att jag vägde lite mer och mina stackars fötter undrade nog vad som hände. Det gick bra ett tag. Sedan fick jag vinterkräksjuka och influensa direkt på det. Jag hämtade mig aldrig och sedan körde jag med full fart in i den berömda väggen och då, ja då kom all den intensiva led/ kroppssmärtan tillbaka. Och som ett brev på posten "exploderade" även fötterna, hälarna och all bindväv som finns.
Gött.
Nu till min fråga- till min egen enkät, kära bröstcancersystrar. Är det många av er som upplevt samma sak? Stor viktuppgång efter cellgiftsbehandlingar, svårt att gå ner densamma (min misstanke är att klimakteriet spökar en del här och även min Hypotyreos- Låg Ämnesomsättning. Båda direkta följder efter cellgifterna.) samt en otroligt ökad allmän känslighet i kroppen? Tänker bindväv, leder etc Upplever mig helt skör, fortfarande i mitt fall 10 mån efter avslutad behandling (intravenöst cellgift- slut i juni 2010, sedan cellgiftstabletter i ett år- slut i juni 2011)...
***
I visited the physiotherapist today. After a 3 weeks wait.
Diagnosis: Plantar Fasciitis (or Policeman's Heel :-)) Both feet.
As if I didn't know that already. I told myself that 5 weeks ago...
If you haven't experienced this I can inform you that it is an infernal pain. Really! Policeman's Heel- it sounds like a joke, I know. I can stand a lot of pain and to me, before I experienced it, it kind of sounded like "a tiny bit of heel pain" or "a bruised heel" or, well you get what I mean. Dear Lord, it HURTS!!
After walking around with this Policeman for 6 weeks I am starting to become whiny. But now I do know everything about how you tape it for support, stretch it and what not to do. You are not supposed to use your feet. Easy. Peasy. All done. I will heal in a heart beat...
Why do I have the honor to experience this as well? Of course it is because of all the extra weight I carry around since after the chemo treatment. I haven't lost, or gained, a gram since. Not one!
My weight is standing absolutely still. In January, after the x-ray of my hip and the insight of that I didn't have a tumor gave me so much energy to begin exercising again. NOW it is time to loose all that cancer weight. I totally forgot that I weighed a bit more. My feet must have been thinking I was crazy.
It went fine for a while. Then I came down with the Winter Vomit Illness and the flu. I never fully recovered and shortly after I crashed and hit the famous brick wall. The intense joint/ body pain returned and the feet, heels and surrounding tissue "exploded".
Nice.
A question for my breast cancer sisters out there. Have you experienced similar situations? Major weight gain after chemo treatment, a difficulty to loose the same (I suspect that the menopause has got something to do with it and in my case the Hypothyreosis as well. Both of them are direct aftermaths from chemo.) and a major sensitivity in the body- think joints, tissue etc.
I feel myself as extremely fragile still. It is 10 months ago my treatment finished (intravenous chemo ended in June 2010, then I ate chemo tablets for a year- ended in June 2011).
4 kommentarer:
Jag undrar bara; ska det aldrig ta slut för din del?
Inte nog med att du ska behöva dras med oron för återfall - allt detta andra kunde du väl få slippa?
Ja ja, jag säger det igen: DU ÄR FANTASTISK, kom ihåg det!
Kram
Japp. 20 kg upp. Faktiskt 5 kg ner. I mitt fall har det berott på cellgifter, antihormonbehandling och betablockerare. Jämt fördelat.
Hälsporre fick jag sommaren efter cellgiftsbehandlingen och blev av med det nu i vinter. Ett och ett halvt år liksom. Jag kan ju varmt rekommendera dig att gjuta sulor att ha dina skor. Så behöver du inte hålla på med tejp.
Men jag tror inte att det beror så mycket på din vikt som på att det pågår en massa inflammationer i din kropp. Fötterna, höfterna osv... Min hälsporre försvann (eller håller sig i bakgrunden numera) i och med att jag körde LCHF i vintras. En kraftigt antiinflammatorisk kost. Märkte också att det höll sig bra i en vecka efter att jag tagit en rejäl dos kortison förra våren.
Intressant det där att även du har hälsporre. Och underfunktion i sköldkörteln (vilket jag hört är väldigt vanligt efter cellgiftsbehandling). Jag tänker att den gemensamma nämnaren är kortisol. Och inser att jag borde ta tag i min kost igen. Problemet är bara att jag kommer ur mitt klimakterium då......
Puss och kram
Vilken pars det ar med en sa tuff cellgiftsbehandling!!! Herregud - det ar varkligen ingen lek...
Jag hajar pa dig!!
Om du undrar varfor jag skriver sa konstigt...sa ar jag i USA...
Jag langtar jattemycket tills vi ses - inte sa lange nu...
Puss och kram kara du!
Elisabeth
Fick tips om din blogg idag. Äntligen någon som skriver om värk. Jag opererades för ett år sedan. Sex FEC + 25 strål. Upp 10 kg som sitter fast trots träning o bra mat. Ont i fötter, ben o händer. Stel. Mer ont. Jag har inte hittat något som hjälper mot smärtan. Skor har viss betydelse. Diklofenak 50 mg + 2 panodil kan lindra så jag kan somna. Det tär verkligen på tålamodet.
Skicka en kommentar