Hemma*** At Home

Notera! Sjukhusfotona i detta inlägg kan upplevas som obehagliga.

Note! The hospital photos in this blog entry might make you feel uncomfortable.

Jag är hemma! Valde själv att gå hem innan lunch. Blir så ledsen av att se framförallt alla bröstcancersjuka kvinnor som fått operera ny cancer och för återfall. 

Jag mår bra. Känner mig fri som en fågel. Det känns som om 200 kilo har lyfts av mina axlar (eller,ja, bröstkorg då;-)) Jag vet att känslor kommer att komma upp till ytan. Det är klart jag måste sörja amputation nr 2, men just här och nu mår jag bra och är...glad...ja faktiskt, glad att jag blev lyssnad på.

Jag tänker ta er igenom min operationsrutt i bilder. Det är inte vackert eller omarbetat. 

Det är så här verkligheten är, varken mer eller mindre.

***

I am home! I asked to leave before lunch. It made me sad to see above all the breast cancer 

women being operated on due to cancer and relapse. 

I feel fine. Free as a bird. It feels like a huge weight has been lifted off my shoulders (or chest that should be ;-)) I know that my emotions will reach the surface eventually. Of course I need to grief amputation nr 2, but here and now I feel good 

and I am... well...happy. Yes, I am actually happy. I was listened to. 

I am going to take you through yesterday's surgery in pictures. It is not beautiful or reworked. 

This is the reality, not more- not less.

Väntar på operation. En lååång väntan. Från klockan 7 på morgonen till klockan 1. Jag var tredje person i operationskön. Fastande och väldigt hungry. Nervös.  Hm, tankarna kommer. "Vad håller jag på med? Ska jag verkligen göra detta? Hjälp, jag går hem!" Jag sms:ar, FB:ar, läser och pratar med medpatienter. Det får mig på rätt bana igen. Det finns ingen tvekan. 
Återfall i det kvarvarande bröstet är vanligt på denna avdelningen. Det är naturligtvis
inte statistiskt korrekt på alla bröstcancerdrabbade kvinnor men för mig räcker det. 
Jag har gjort rätt val!
Jag är redo!
***
Wating for surgery. A loooong wait. From 7am until 1pm. I was third in the surgery queue. Fasting and very hungry! Nervous. Getting second thoughts- "What am I doing? Help!! I am going home!!" Sms:ing, FB:ing, reading, talking to fellow patients and realize that this the only way for me to go.
Relapse in the other breast is common at this ward, let me just say that. That is of course not statistically correct for all breast cancer women out there, but for me it is enough 
to be convinced once again. I've made the correct choice.
 I am ready! 

Läkaren kom för att märka ut det bröstet som skulle bort. Det fick mig att skratta lite. 
Finns inte så mycket att ta fel på...
Men jag vet att det är rutin och jag gillar rutiner och att de är noggranna. 
Fantastisk personal, de flesta här!!
***
The doctor came to mark the breast that was going to be removed. It made me laugh a bit. I mean, there isn't really another one to be mistaken by... But I do understand that it is protocol. 
And I like protocol and the fact that they are so careful. 
Amazing staff, most of them!!

Photo borrowed from the web page http://heartpillowgothenburg.com/
En sådan här fin kudde fanns på mitt bord när jag kom tillbaka från operationen. Maria hade varit uppe på avdelningen och lämnat den. Det är en grupp av fantastiska kvinnor som syr dessa och sedan delar ut till bröstcancerpatienter gratis.  Det är menat som en varm gest och mentalt stöd, men också som fysisk hjälp. Kudden är perfekt att "sticka in" under armen på den opererade sidan, upp och ner. Det tar bort trycket mot operationsåret.
Jag lovar att jag kommer och hjälper er att sy snart!
***
When I returned from surgery Maria had been at the hospital and dropped off yet another beautiful pillow for me. A group of wonderful women sew these pillows and give them to breast cancer patients for free, as support- mental and physical.  It really helps to use the pillow
 to "lift" the arm on the operated side an relief the wound from pressure.
You stick it in under your arm heart upside down. :-) I promise ladies, I will come and sew soon!

Färdig och tillbaka på avdelningen, 5 h senare!! Väldigt groggy, snurrig, hungrig och trött. Men ack så glad och lättad. Det var det första jag kände när jag vaknade på uppvaket. "Är det klart?" hade varit min första fråga och sedan ett stort leende innan jag somnade igen. Precis så, enorm lättnad.
 Jag förekom dig, Fru Cancer. Du ska inte få ta livet av mig.
Ett stort tryckförband är virat runt överkroppen och en symbolisk kompress 
instoppad som ett bröst ovanpå sårets omplåstring. 
Chocken över att bröstet är borta ska liksom inte helt vara ett faktum första gången du tittar.
. Gulligt, tycker jag.
***
5h later I am all done and back up on my ward! Extremely muddled, dizzy and tired. But oh so happy and relieved. That was the first emotion I experienced when I woke up. According to the nurses my first question was "Is it all done?" and then I gave them a big smile before I fell asleep again. Exactly like that, relief. I beat you to that breast, Mrs Cancer. You are not going to take my life. A major compression bandage is rapped around my upper body and a symbolic cotton bandage is put in like a ball on top of the actual wound bandage. That is sweet to me. It gives you a pre warning that the breast is gone, but you aren't completely flat the first time you look done.

En härlig utsikt från fönstret på salen jag låg. Vackra Göteborg. Kvällen fortsatte i ett rus.  Fick ledas till toaletten, höll på att svimma. Men jag hade tydligen skrattat hela tiden. Sedan bad jag om mat och dricka. Smärtstillande och sov till klockan 02.00 då jag fick mer smärtstillande. 
Fortfarande leende. Så knäppt egentligen.
***
A gorgeous view from my hospital bed. Beautiful Gothenburg. The evening continued in a kind of "drunkenness". I had to be led to the toilet, almost passed out. But I had been laughing all the time. Then I asked for food and something to drink. 
I got pain killers and slept until 2 am when I got more pain killers.
Still smiling. Really weird, actually.

Vaknade upp- japp, leende. Hade ont som f.. misstänkte att dränaget tryckte mot en nerv
 (jag har ju gjort detta innan).
Hm, försökte charma läkaren att dra dränet innan jag skulle få gå hem vid lunch. 
Ville inte att Per och Max skulle se det.
På nåder får jag ta bort det om jag lovar att komma in och "tömma bröstet" om sårvätskan fyller på.
Jamenvisst!
***
I woke up- with a smile. I was in a lot of pain and I suspected that the drain was
 pressing against a nerve or something,
(I did this before and remember the feeling). Hm, tried to charm the doctor to pull the drain out before I went home. Hi finally agreed on doing so. 
I had to promise to come in and empty the wound area of fluid/ blood if needed. 
Sure, I will!

Så här ser det ut. Dränaget som kommer från det borttagna bröstet. Tömmer på sårvätska och blod. Man mäter i ml hur mycket som kommer ut. Jag hade 85 ml när de drog. 
Lite mycket förstod jag, men ändå inte så mycket.
Jag är glad att ha sluppit det. Man känner sig så eländig när man går hem med det. Sist gick jag hem med två. Ett från det borttagna bröstet och ett från de borttagna lymfkörtlarna.
***
This is what it looks like. The drain. It empties the wound of blood and fluid. You measure the amount and when it is down to an acceptable amount you can pull the drain. I was on the verge, but they pulled it. I am really glad they did, it isn't a nice feeling walking around with. 
Last time I had the surgery I went home with two of them-
one from the removed breast and one from the removed lymph nodes.

Resultatet. Fullt av blåmärke naturligtvis och väldigt svullet. Kommer att se ut som vänster sida. Mycket extra hud har sparats vid båda operationerna inför kommande bröstrekonstruktioner. 
Om jag nu väljer att göra det.
För tillfället har jag fått väldigt nog av kniven.
***
The result. A lot of bruises of course and it is very swollen. It will look like the left side eventually. 
A lot of extra skin has been saved in case I wish to carry out breast reconstruction in the future.
 If I do.
At the moment I have had enough of the knife.

Jag avslutar dagens inlägg med orden kirurgen gav mig: "Annika, du kommer att kunna påbörja din riktiga rehabilitering när denna operationen är över. Det var ett mycket klokt val du gjort."
***
 I will end today's blog entry with the words the surgeon gave me: "Annika, after this surgery you are going to be able to begin the real rehabilitation. It is a very wise choice you've made."