"There comes a time in your life, when you walk away from all the drama and people who create it.
You surround yourself with people who make you laugh.
Forget the bad and focus on the good. Love the people who treat you right, pray for the ones who don't.
Life is too short to be anything but happy. Falling down is a part of life, getting back up is living."
José N. Harris

måndag 2 augusti 2010

1:a Skoldagen***The First Day At School


Max första dag i skolan. Han började i förskoleklass och han är så stolt, så stolt.
Jag är så trött, så trött. Per började jobba idag och jag vill för hans och Max skull klara av att vara med på inskolningen och att informera ny personal om diabetesen. Jag har mått illa över detta i flera dagar nu, jag tycker inte att jag kan något. Min hjärna hänger ju inte med som förr. Denna stackars kropp och hjärna är så trött och sliten. Inte blir det bättre av att varken jag eller Per har sovit något vidare på nätterna sedan Max fick diabetes. I början skulle man kontrollera blodsocker ett par gånger/ natt, nu måste vi göra det när hans värden är konstiga på kvällen, vilket de var igårkväll. Vi har valt att hjälpa varandra på nätterna, vi går upp tillsammans, diskuterar lösning etc.
Jag har i alla yrkesverksamma år brunnit för barn med behov av särskilt stöd och deras familjer, imponerats av föräldrarnas styrka och uthållighet trots tuffa nätter, många läkarbesök och oändliga pedagogmöten. Nu när jag själv tillhör denna fantastiska skara familjer så blir jag bara ännu mer imponerad. Vilka människor vi är! Vi förtjänar banne mig medalj!! Men vad gör man inte för det käraste man har- sina barn? Man gör ALLT. Därför måste jag också klara det. För Max.***
It was Max's first day at school today. Grade 1/ Kindergarten in comparison with the US, in Sweden it is called preschoolclass (call me for further info. This is what I explain often to families and staff new to Sweden in my ordinary non cancer work life). He was so very proud of himself. I was so very exhausted. Per started work as well today and for his and Max's sake I hope I will manage to participate and help out with the schooling in, (call me about this too. A cool Swedish way to introduce children to preschool and school as well as assist them and their parents to part from each other after a long summer holiday together). We need to inform all the new staff about the diabetes. It has made me feel sick for days now- I worry that I haven't learned a thing? My brain is not like it used to be. My poor body and brain, so tired and drained.
It doesn't help either that neither Per or I have slept well during the nights since Max got ill. In the beginning we were supposed to check his blood sugar a few times/ night. Now we need to check when the blood sugar acts up, like it did last night.
We have chosen to assist each other during the nights and together find a solution.
In all the years I have worked my heart has reached out especially for the additional needs children and their families. I've been so impressed by the parents strength, determination and endurance despite tough nights, many doctor visits and endless teacher meetings. Now when I am a part of this amazing group of families it makes me even more impressed. We truly deserve a medal!! But of course, we do this for the most precious thing we have- our CHILDREN. That is why I must manage too. For Max.

9 kommentarer:

Znogge sa...

Det ska säkert gå bra för er son. När jag tog emot en årskurs 1 fick jag en flicka som fått diabetes under sommarlovet. Nu ska hon börja fyran och allt har gått bra. Det var lite oroligt i början men snabbt blev jag trygg och hon är otroligt trygg med oss. Nästan så att jag ser hur hon mår!

Lycka till!

Anonym sa...

Redan skolstart?

Jag fick förlita mig nästan helt på min sons pappa under min sjukdomstid då jag inte bara fick cancer utan också en djup depression.

Ur allt det här växte vär son enormt.
Han säger själv att han fick lära sig ta mer ansvar och att jag tillät honom göra det.

Inget ont...

Fast fy fan för att vara mitt i det.


Käraste cyberspacevän.
Tänker så på dig.

KRAM!

JonteJenna sa...

Jag håller med dej Annika, en riktigt stor medalj till alla de föräldrar som kämpar för sina barn med speciella behov.
Och en medalj speciellt till dej oxå! Kram på dej :O)

Elisabeth sa...

Du får helt klart en medalj av mig!!

Så fin han är på sin första skoldag!! Stora killen!

Vi måste höras snart en dag. Jag ringer!

Stor kram till dig, Annika!
Elisabeth

Ann Viner sa...

Tänk första skoldagen.. jag minns vår som om det var igår (eller hmm i förrgår i alla fall).

Du fixar det här gumman... även om hjärna och kropp inte är på topp så i ren försvarsmekanism kommer de se till att fungera när det verkligen gäller - som att stötta Max i detta.

En stor kram till er alla 3!

Kerstin Hansson sa...

Kära Annika. Det är inte sant vad tiden går fort. Nu har Max börja första skoldagen och han är så fin. Jag förstår att det är jobbigt för dig men du är en kämpe så jag tror att du fixar det här också. Jag håller med dig att ni alla som har barn med extra behov skulle ha en medalj och allra mest du och Per.
Kram
från Kerstin

Viktoria sa...

Klart ni ska ha medalj, vilken pärs ni gått igenom.

Vilken sötnos han är, din lilla kille.

Kraaaaam

Viktoria

Anonym sa...

Ingen som inte varit där kan förstå hur det är.

Jag tänker på dig.
I dag också.

Varmkram/fighter

Anonym sa...

Åhhhh vad jag saknar dig på förskolan. Jättemånga kramar till dig
// Helen