1:a Skoldagen***The First Day At School

Max första dag i skolan. Han började i förskoleklass och han är så stolt, så stolt.
Jag är så trött, så trött. Per började jobba idag och jag vill för hans och Max skull klara av att vara med på inskolningen och att informera ny personal om diabetesen. Jag har mått illa över detta i flera dagar nu, jag tycker inte att jag kan något. Min hjärna hänger ju inte med som förr. Denna stackars kropp och hjärna är så trött och sliten. Inte blir det bättre av att varken jag eller Per har sovit något vidare på nätterna sedan Max fick diabetes. I början skulle man kontrollera blodsocker ett par gånger/ natt, nu måste vi göra det när hans värden är konstiga på kvällen, vilket de var igårkväll. Vi har valt att hjälpa varandra på nätterna, vi går upp tillsammans, diskuterar lösning etc.
Jag har i alla yrkesverksamma år brunnit för barn med behov av särskilt stöd och deras familjer, imponerats av föräldrarnas styrka och uthållighet trots tuffa nätter, många läkarbesök och oändliga pedagogmöten. Nu när jag själv tillhör denna fantastiska skara familjer så blir jag bara ännu mer imponerad. Vilka människor vi är! Vi förtjänar banne mig medalj!! Men vad gör man inte för det käraste man har- sina barn? Man gör ALLT. Därför måste jag också klara det. För Max.***
It was Max's first day at school today. Grade 1/ Kindergarten in comparison with the US, in Sweden it is called preschoolclass (call me for further info. This is what I explain often to families and staff new to Sweden in my ordinary non cancer work life). He was so very proud of himself. I was so very exhausted. Per started work as well today and for his and Max's sake I hope I will manage to participate and help out with the schooling in, (call me about this too. A cool Swedish way to introduce children to preschool and school as well as assist them and their parents to part from each other after a long summer holiday together). We need to inform all the new staff about the diabetes. It has made me feel sick for days now- I worry that I haven't learned a thing? My brain is not like it used to be. My poor body and brain, so tired and drained.
It doesn't help either that neither Per or I have slept well during the nights since Max got ill. In the beginning we were supposed to check his blood sugar a few times/ night. Now we need to check when the blood sugar acts up, like it did last night.
We have chosen to assist each other during the nights and together find a solution.
In all the years I have worked my heart has reached out especially for the additional needs children and their families. I've been so impressed by the parents strength, determination and endurance despite tough nights, many doctor visits and endless teacher meetings. Now when I am a part of this amazing group of families it makes me even more impressed. We truly deserve a medal!! But of course, we do this for the most precious thing we have- our CHILDREN. That is why I must manage too. For Max.